Trump går i Putins fotspår

USA:s presidents vana att fara med osanning är ett hot mot den demokratiska världsordningen. Det underminerar förtroendet för de demokratiska institutionerna i USA men också förtroendet för vårt internationella rättssystem. Nu behöver vi syna Trump och sätta ner foten mot så kallad “Alternativ fakta”, skriver Gunnar Hökmark.

Sedan Donald Trump installerades som amerikansk president har han från officiella kanaler spridit osanningar. Han har hävdat att det förekom utspritt valfusk i det amerikanska presidentvalet och att hans installation var den mest välbesökta någonsin. Detta trots att hans påståenden saknar grund.

Men i stället för att diskutera hur USA:s president underminerar förtroendet för det offentliga har diskussionen gång på gång kommit att handla om något annat. Vi vet att hans installation inte var den mest välbesökta någonsin – långt därifrån – men det som kommit att diskuteras är huruvida New York Times lade upp en rättvis bild eller inte.

Vi ser detsamma med Trumps inreseförbud. Fokus flyttades snabbt från att diskutera konsekvenserna av Trumps beslut att stänga ute även den som har uppehållstillstånd i USA till huruvida Obama upprättat en lista – i en annan tid för ett annat syfte – över osäkra länder.

Men det är att blanda ihop äpplen med skruvar. Det blir inte mer rätt att hävda att det var fler människor på installationen än någonsin bara för att en tidning visade en bild med färre än det var vid en annan tidpunkt på dagen. Trumps beslut om att stänga landet för människor från sju muslimska länder blir inte mindre anstötligt för att en lista över ett antal länder redan fanns.

Det som nu sker är att förtroendet för demokratiska institutioner undergrävs. Och någonstans finns det ett syfte eller en vilja att undergräva pressfrihet och ytterst yttrandefrihet. Sanning och rätt fastställs av den politiska makten och att andra måste förhålla sig till detta, i stället för att kritiskt granska.

Här behöver vi backa bandet. Ett eventuellt fel i media har inget att göra med att världens mäktigaste politiska man för med osanning. Det är en av många orsaker till att vi har pressfrihet. Medier är i demokratier fria och till sin natur olika, det är poängen med pressfriheten, och är inte en homogen grupp utan fria just för att osanningar och fel ska kunna bemötas och uppfattningar balanseras. En president har ett ansvar och en position som skiljer sig från enskilda medarbetare på nyhetsredaktioner runt om i världen. Det finns miljontals journalister men bara en amerikansk president.

Ansvaret för sanning och saklighet ligger alltid hos den enskilde. Det är ett ansvar som var och en av oss har. En osanning, en åsikt vi inte gillar eller en uppgift som vi inte håller med om, ger oss inte rätten att ljuga. Vi har oavsett vad någon annan säger samma ansvar mot medborgare och medmänniskor. Det är genom den fria debatten och genom yttrandefriheten som olika åsikter och uppfattningar om vad som är rätt eller fel ställs mot varandra. Den fria debatten är inte en ursäkt för osanning och dess många olika och ibland motstridiga åsikter är inte ett stöd för uppfattningen att media bara ska få säga en och samma politiskt accepterade sanning.

Dessutom är den fria pressens natur att den inte är en megafon för makten. Den ska vara en mikrofon och högtalare för oss alla i granskningen av olika uppfattningar och av makten där den finns, även där den finns i media. Det förändrar inte kravet på sanning och ansvar men innebär att olika uppfattningar kan balanseras mot varandra utan att vi ställer kravet på en enda sanning höjd över de värderingar som påverkar vår bild av verkligheten.

Medias olika uppgifter är alltid ett uttryck för att en fri press ger sina perspektiv baserade på de källor som finns. Vi har en fri press för att vi inte vare sig kan hävda eller kräva att det ska finnas en objektiv sanning kring det som inte är av absolut karaktär.

En amerikansk president som systematiskt använder osanning är ett hot mot demokratin och förtroendet mellan medborgare och stat. Det riskerar att leda till en politik som är farlig eftersom den bygger på en medvetet felaktig bild av verkligheten och de förutsättningar som finns för att lösa svåra problem. Plötsligt finns inget som är sant och det går inte att lita på vare sig media eller politiska företrädare. Det går inte att lita på Trump, Merkel eller Putin.

Det var den ryska regimens ledare Vladimir Putin som började med detta spel. Den hybridkrigföring och det propagandakrig han bedriver mot Västvärlden vilar på en snarlik grund. Osanningar basuneras ut i statlig media för att sprida frön av tvivel. Dessa frön sprider sig sedan och plötsligt blandas lögn med sanning för att stärka Kremls agenda. Statskontrollerade ryska medier är experter på att producera “alternativ fakta”.

Krig är inte fred och fred är inte krig. Fred är fred och förutsätter både frihet och rätt.

I en värld där många vill skapa förvirring måste vi se de skillnader som definierar sanning och osanning, vad som skiljer verklighet från overklighet och vilka syften som skiljer politiska alternativ från varandra. Annars vinner de som vill desinformera genom alternativa fakta. Utan att någon ges ansvar. Utan att rätten och friheten respekteras.

Gunnar Hökmark är Europaparlamentariker för Moderaterna