Trump goes to Helsinki

Då är det offentliggjort: USA:s president Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin kommer att mötas den 16:e juli i Helsingfors, bara ett par dagar efter Nato-toppmötet i Bryssel. Zebulon Carlander funderar över vad mötet kommer få för konsekvenser för USAs roll i världspolitiken.

Finlands huvudstad har tidigare varit värd för liknande toppmöten mellan USA/Sovjet-Ryssland:

– 1975 mellan Gerald Ford och Leonid Brezjnev
– 1990 mellan George Bush och Michail Gorbatjov
– 1997 mellan Bill Clinton och Boris Jeltsin

Det är svårt att inte se en koppling mellan Helsingfors och Trumps möte med Nordkoreas diktator Kim Jong-un i Singapore tidigare den här månaden.

Båda involverar traditionella motståndare till USA och äger rum i närhet till större sammankomster för det transatlantiska samfundet. I fallet med Kim var det G7-mötet i Quebec och nu med Putin är det Nato-toppmötet i Bryssel.

Om man tar Singapore som en modell för Trumps toppmötespolitik finns det belägg för att vara misstänksam mot vad för potentiella uppgörelser han kan tänkas nå i sina samtal med Putin.

För ett par veckor sedan publicerade tidskriften The Atlantic en artikel där författaren tillika chefredaktören Jeffrey Goldberg redogjorde för sina konversationer med tjänstemän från Vita Huset om vad som är ”Trumpdoktrinen”. Det mest intressanta svaret är från en anonym källa som beskriver det som ”Inga vänner, inga fiender”.

Och här kommer vi till Singapore-toppmötet. För den som ser på det med nedrustningsglasögon var utfallet ytterst magert; enbart ett kort dokument med vaga formuleringar om Nordkoreas åtagande till att avveckla sina kärnvapen.

Men tittar man däremot på Singapore som ett försök till att omdefiniera den 70 år långa, fientliga relationen mellan USA och Nordkorea kan man tolka resultatet annorlunda, t o m som lyckat om man delar Trumps världssyn.

Kanske nådde Trump slutsatsen att om det inte går påtvinga/övertyga Nordkorea att avveckla sina kärnvapen och robotar går det att förbättra relationen med Kim-regimen. Trots allt, länder som Storbritannien och Frankrike innehar kärnvapen, men det är ingen som tror att de utgör ett hot mot USA.

I sin bok om utrikespolitik, The Breaking of Nations, kallar den fd diplomaten Robert Cooper det här för att ”förstora kontexten”. Har man ett problem som verkar olösligt kan man testa att ta ett steg bakåt och se det ur ett större perspektiv.

Inte bara eliminerar det hotet från Nordkorea, utan en bättre relation med Pyongyang ger också USA ”leverage” i Nordöstra Asien. Givetvis gentemot Kina, men också mot Sydkorea och Japan. Att resonera på det här sättet är totalt främmande ur ett traditionellt perspektiv i amerikansk utrikespolitik, men inte för Trump.

Vi vet sedan tidigare har Trump har en väldigt transaktionell syn på utrikespolitiska relationer – antingen vinner eller förlorar du. Han känner ingen sentimentalitet för gamla vänner och är likgiltig till – t o m fientlig mot – gemensamma värderingar.

Och det är på det här sättet som det potentiellt finns en intressant och oroande koppling mellan Singapore och Helsingfors. Medan Trump nog delvis vill ha bättre relationer med Ryssland ”bara för att” går det att applicera samma geostrategiska resonemang som med Nordkorea.

Richard Nixon använde sin ”opening to China” för att sätta press på Moskva och spela ut de två kommunistiska stormakterna mot varandra. Trump kan ha samma baktanke, men istället för att Peking är det primära målet kan det vara Bryssel.

Trumps uttalande vid ett väljarmöte i North Dakota tidigare i veckan understryker den animositet han känner gentemot det europeiska samarbetet:

“We love the countries of the European Union. But the European Union, of course, was set up to take advantage of the United States. And you know what, we can’t let that happen.”

Det är intressant att notera hur Trump gör en distinktion mellan EU:s medlemmar och samarbetet i sig – de tidigare är bra medan det senare är dåligt. Bakgrunden till hans avsky gentemot EU är nog blandat, bl a hans skepticism mot multilaterala projekt och troligen Brexit-processen. Han och fd UKIP-ledaren Nigel Farage har en nära relation.

Därmed är det möjligt att Trumps strävan till en bättre relation med Ryssland och Nordkorea är en del av en större strategi, t o m doktrin, att bilateralisera USA:s utrikespolitiska relationer och försöka spela ut stater mot varandra i syfte att uppnå ”wins”. Helt enkelt ett kallt nollsummespel.

Det är bara ett resonemang om vad som kan vara det som driver Trumps olika inviter och beslut. Medan det kan utgöra en förklaringsmodell för hans utrikespolitik ska givetvis inget tolkas som stöd eller medhåll.

Tragedin med hans presidentskap är att det kommer lämna USA svagare internationellt och världen en osäkrare plats. Han vill inte bygga något – bara riva. Vi måste se honom för vad han är och utforma vår politik därefter.

Zebulon Carlander är ledamot i Mufs internationella kommitté och riksdagskandidat för Moderaterna