Trump, Jackson och Burr

En av president Trumps första åtgärder i Vita Huset var att hänga upp en stor tavla på företrädaren Andrew Jackson – en symbol för demokrati och styrka men också för våld och rasism. Bland kloka konservativa amerikanska tänkare är han och Woodrow Wilson inte sällan de värsta symbolerna för rasism och övergrepp i landets presidentlängd, skriver Mats Fält.

Som så ofta blir saker mer komplicerad när man lär sig mer om ett ämne, en period eller en person. Det är tyvärr sällan enkelt. Wilson var rasist och såg ofta demokratin som ett irriterande inslag i verksamheten i Vita Huset. I fallet Jackson finns det fler både dåliga och goda sidor.

Jag har lånat H W Brands ”Andrew Jackson – His Life and Times” (Doubleday, 2005) från en hylla med gratisböcker på biblioteket i Grand Rapids i Minnesota, mest känt som Judy Garlands födelsestad. Som turist på genomresa hade jag dessvärre ingen annan bok att lämna som ersättning. Brands är professor i historia vid universitetet i Austin och har tidigare bland annat skrivit om Texas historia och Benjamin Franklin.

Brands Jackson är en fängslande gestalt som rör sig mellan livet som jordbrukare och företagare i pionjärernas Tennessee, militären och politiken. Våld blir tidigt ett stående inslag i berättelsen. Först handlar det om övergrepp från kungatrogna styrkor under revolutionen, sedan blir det strider mot indianer och återkommande dueller. Det senare är en tydlig konsekvens av att Jackson led av bristande självkontroll. Konflikter som borde ha avvecklats eller tagits över av advokater, slutade med blodiga uppgörelser som han visserligen överlevde men gav skador för livet.

Karriären går sakta men säkert från mindre till större gårdar, allt viktigare befäl och allt tyngre politiska poster. Konflikten mellan nybyggare och indianer är ständigt närvarande i Tennessee. Jackson ser det vita Amerikas expansion som oundviklig. Han tror inte på fredlig samlevnad även om han tidvis levt i fred med stammar i närheten av den egna gården. Denna inställning är det som fått den hårdaste kritiken av historiker. I Brands version av berättelsen får man dock en viss förståelse för att Jacksons tolkning av verkligheten nog dess värre var ganska realistisk. Det gör det inte försvarligt eller moraliskt men kanske hade han ändå rätt i att separation ofta var den enda praktiskt fungerande lösningen i dåtidens USA. Kraften i expansionen västerut hade inte ens den brittiska kronan lyckats hejda, det unga USA försökte också men det som var lag i Washington DC blev ofta bara fromma förhoppningar i mellanvästerns nybyggarsamhällen. Indianerna sågs som fiender, var numerärt och teknologiskt underlägsna och de vita invandrarnas drömmar om ett bättre liv gjorde det mycket svårt för de lokala myndigheterna att sätta gränser, ofta fanns inte ens viljan att försöka.

Jackson kom att även som president 1829-1837 hårt driva linjen att indianerna måste flyttas väster om Mississipi, vilket efter hans sista mandatperiod resulterade i fruktansvärda fördrivningar som slutade med tusentals människors död. Många av stammarna hamnade dessutom i områden där det var mycket svårt att bedriva jordbruk eller försörja sig på annat sätt. Extra tragisk var utvecklingen för de stammar som redan hade hunnit byggt upp mycket väl fungerande moderna samhällen, parallellt med sina vita grannar, i delstaterna i öster.

Jackson var bevisligen en skicklig militär ledare som krossade ett antal indianuppror, vann en episk seger mot britterna i slaget vid New Orleans 1815 och förde krig mot indianer i spanska Florida. Den senare historien har också mötts av hård kritik. Jackson gav sig på eget initiativ in på främmande mark i jakten på indianer som använda Florida som bas för räder in i södra USA. Formellt var det ett brott mot folkrätten men det var även indianernas räder. Spanien kunde inte kontrollera norra Florida och tolererade att området användes som bas för en krigföring som naturligtvis inte kunde tolereras av amerikanarna.

Jacksons respekt för lagens bokstav var inte alltid så imponerande men hans respekt för nationen USA var grundmurad. Han såg problem som måste lösas men han trodde på sitt land och dess framtid. Jackson såg sig som nationalist, mycket mer än som företrädare för sin delstat och var mycket kritisk till de stater i södern som hade en helt annan utgångspunkt.

Det är mycket svårt att tänka sig att Andrew Jackson skulle uppvigla en förvirrad mobb som sedan ockuperar Capitolium. Det hade aldrig hänt. Det går inre att föreställa sig att nationens store krigshjälte från New Orleans, skulle hitta på något så dumt. Jackson hade nog föredragit om Trump hade valt ett annat porträtt när han ville dra nytta av en historisk krigshjältes rykte.

Däremot höll Jackson på att hoppa i galen tunna på grund av en annan numera ökänd politiker – Aaron Burr. Under tiden innan det blev aktuellt med större uppdrag inom armén eller politiken var Jackson missnöjd med bristen på handlingskraft i Washington DC och oroad för ökat spanskt inflytande längs Mississippi. Han höll kontakt med många ledande befattningshavare, bland annat den amerikanske general som ansvarade för trupperna i regionen runt New Orleans. Denne hade nära kontakter med Aaron Burr som varit Thomas Jeffersons omstridde vicepresident 1801-1805. Burr hade kommit på kant med de flesta inom politiken och förvärrat situationen ytterligare genom att döda Alexander Hamilton i en duell i Weehawken i New Jersey 1804.

Efter att ha gjort sig helt omöjlig började Burr drömma om att skapa ett eget rike av delar av det från Frankrike inköpta Lousianaterritoriet och östra Mexico. Det skrevs många brev, köptes proviant och rekryterades soldater. Planen avslöjades innan Jackson hunnit gå för långt, han insåg trots sin omfattande livserfarenhet först inte vart projektet var på väg, och Burr ställdes inför riksrätt. Trots att inte minst president Jefferson var övertygad om hans skuld, lyckades Burr i huvudsak bli frikänd. Han dömdes dock för att ha försökt starta ett krig med Spanien för att erövra Mexico. En förklaring till den milda domen är politiska motsättningar och en strid om högsta domstolens ställning i det amerikanska konstitutionella systemet. Domstolen ville markera sin självständighet och reagerade mot Jeffersons engagemang i processen. Hade situationen varit mindre infekterad hade Burr rimligen fått ett mycket hårt straff för sina planer på att bygga ett eget land vid Mexikanska golfen.

Mot bakgrund av den senaste tidens utveckling hade det varit mer logiskt om Donald J Trump hade hängt upp ett porträtt av Aaron Burr i Vita Huset. Han gjorde sig både till slut omöjlig och försökte genomföra en kupp mot den nya nationen i betydligt större skala än den som genomfördes i Washington DC den 6 januari i år. I likhet med Trump misslyckades han fullständigt med sitt projekt.

Det finns dock en skillnad mellan Burr och Trump. Både två tycks ha ägnat sig åt ett okonventionellt kärleksliv men Burr var samtidigt mycket modern när det gällde sin syn på kvinnans plats i samhället i övrigt. Han tyckte att de skulle ha rätt till samma utbildning som män och motionerade i New York om rösträtt för kvinnor, mer än 100 år innan det blev verklighet i USA. I likhet med Thomas Jefferson hade även Burr en hemlig familj. I Burrs fall var de två barnens mor indiska. Trots att de aldrig erkändes av sin far hade de nära kontakt med sina vita styvsyskon. Familjelivet var en passande illustration till resten av den numera ökände politikerns liv. Händelserikt, dramatiskt men aldrig riktigt som det var tänkt att bli.

Aaron Burr hade nog inte heller uppskattat att bli använd i den tidigare fastighetsmogulens propaganda. Men det hade resulterat i många intressanta frågor.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun