Trumpismens rötter

För en gammal amerikavän har de senaste åren varit sorgesamma. Att se någon som på det hela taget personifierar de sju dödssynderna bli folktribun i en nation som gör anspråk på moraliskt och demokratiskt ledarskap har känts som en resa till nattens ände, skriver Benny Carlson.

Det som hände den 6 januari talar för sig självt. Jag såg denna onsdagskväll för tredje eller fjärde gången ”Mississippi brinner”. När filmen var slut slog jag över till CNN. Det var en så kallad sömlös övergång. Samma hatfyllda ansikten, samma skrovliga röster, samma hängsnara. Dröm eller verklighet? 2021, 1964 eller rent av 1864? Ett nyp i armen bekräftade att det var här och nu. Det var den moderna populismens – trumpismens – stormtrupp, rusig av ett hopkok ras-, religions- och konspirationsfantasier, som trängde in i den västliga demokratins högborg.

Stormtruppen är bara toppen på trumpismens isberg. En avgörande fråga blir då varifrån det hopkok – ur anhängarnas perspektiv: evangelium – härstammar som förgiftat så många människors sinnen? Vilka är dess historiska rötter i den amerikanska myllan?

Att slösa text på rasismens rötter i den amerikanska Södern är en överloppsgärning eftersom de är väl kända, symboliserade av hängsnaran och det brinnande korset.

Populismens rötter är mindre väl kända. Den populism som framträdde i slutet av 1800-talet hade sin starkaste bas bland bönder i Mellanvästern. Den stod, i sin motvilja mot storföretag, banker och kapitalism i allmänhet och med sina krav på sänkta tullar och höjda skatter för de rika, ekonomiskt och socialt till vänster. Trumpismen står, genom att framställa snart sagt varje statlig aktivitet bortom militär och polis som socialism och med sin förkärlek för höjda tullar och sänkta skatter på de rika, långt till höger.

Ändå finns ett starkt inslag av kontinuitet mellan då och nu. Den gamla populismen genomsyrades av rasism och skepsis mot invandrare. Den omfattade, som den konservative historikern Paul Johnson konstaterar i History of the American People, ”nationalism, främlingsfientlighet, nativism, vit rasism och imperialism”. Trumpismen står på samma grund med undantag för att den är mer isolationistisk än imperialistisk.

Den gamla populismen avlöstes i början av 1900-talet av den progressiva rörelsen. Den hade sin främsta bas bland utbildade människor i urbana miljöer men förvaltade ändå en del av det populistiska tankegodset. Den stod ekonomiskt och socialt klart till vänster samtidigt som den förespråkade rashygien och liksom populismen odlade konspirationsteorier. För att återknyta till Johnson: ”Idén att olika ondskefulla gäng intrigerade för att förstöra det ’goda Amerika’ var en gammal engelsk tradition som pilgrimsfäderna tagit med sig …” I det avseendet travar trumpismen runt i gamla spår.

Under mellankrigstiden fördes delar av det populistiska arvet vidare av karismatiska män i gränslandet mellan fascism och socialism: guvernören i Louisiana och därefter senatorn Huey ”Kingfish” Long, hänsynslös som Trump och liksom denne ställd inför rätta politiskt (fast i delstatssenaten), och fader Charles Coughlin, som använde radion på liknande sätt som Trump använt twitter. Efter kriget förpestade kommunistjägaren Joseph McCarthy senaten med konspirationsteorier på liknande sätt som en del av dagens republikaner.

Ingen av dessa figurer kom i närheten av presidentämbetet. Den enda populist som nått dit är Charles Lindbergh, om så bara i en kontrafaktisk berättelse av Philip Roth som ofta lyfts fram på senare år: Konspirationen mot Amerika. (Frank Capra filmatiserade redan 1941 i Meet John Doe en missledd populists uppgång och fall.) Inte ens Roths fantasi torde ha varit tillräckligt livlig för att förutse en president Trump men han (Roth) hann i vart fall före sin död uttala sig om Trumps skrämmande oförutsägbarhet.

Låt oss återvända till pilgrimsarvet. Vid millenieskiftet utkom Robert Fogel, ”nobelpristagare” i ekonomi 1993, med Den fjärde väckelsen och jämlikhetens framtidsutsikter. Boken handlar om hur kristna väckelser med krav på ökad jämlikhet sen början av 1700-talet svept genom Amerika. Enligt Fogel resulterade den första väckelsen i den amerikanska revolutionen, den andra i korståget mot slaveriet och inbördeskriget, den tredje i välfärdsstatens uppbyggnad under Franklin Roosevelts New Deal och Lyndon Johnsons Great Society. Den fjärde väckelsen, med början på 1960-talet, omtalas i mer svävande ordalag som ”andlig reform”.

Mot denna bakgrund kan man fråga sig hur evangeliska kristna, som i 400 år suttit på höga moraliska hästar, i sådan omfattning kunde sluta upp bakom Trump. Hur kunde de tillbe honom som en profet på ett sätt som emellanåt fått ayatollorna i Iran att framstå som måttfulla? (I kongressen har den senaste riksrätten mot Trump rentav jämförts med processen mot Jesus.) De sålde sin själ och vad blev följden? Börskurserna gick upp men det moraliska kapitalet gick förlorat.

Fogel var optimistisk om framtiden: ”Jämlikhetstraditionen i USA lever och har hälsan.” Men han verkar ändå ha anat ugglor i mossen: ”Den tredje stora väckelsen har många lärjungar som ser rött då de hör orden andlig jämlikhet. De för deras tankar till reaktionära attacker av den religiösa högern.” Den fjärde väckelsen framstår onekligen som en reaktion mot de tre föregående. Handlar det om den pendelrörelse eller cykliska utveckling som en del amerikanska historiker (Henry Adams, Arthur Schlesinger senior och junior) har tyckt sig se? Eller har den ”andliga reformen” helt enkelt utmynnat i andlig kollaps? Frågorna hopar sig. Att söka svar hos de fundamentalistiska evangelieförkunnarna är säkerligen meningslöst. Ödmjukhet ingår knappast bland dygderna i det lägret varför någon självrannsakan inte är att vänta.

För tillfället syns en strimma hopp över Amerika. Frågan är om Joe Biden, en anständig och klok man, kan återställa en någorlunda normal ordning. Han är gammal och presidentämbetet är oerhört påfrestande för den som tar det på allvar och inte som Trump arbetar i sitt anletes svett med att slå upp torvor på golfbanan. Faller Biden ifrån vilar ansvaret på Kamala Harris och då kommer, säkert som amen i kyrkan, det giftiga evangeliet att predikas med förnyad styrka.

Benny Carlson är professor emeritus (i coronatider eremitus) i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.