Tryggare kan alla vara

Dick Kling
Tryggare kan alla vara
Timbro 2010

I dessa tider när finanskriserna avlöser varandra och tidningarna fylls av råd om hur vi på bästa sätt skyddar våra pensionspengar, känns en bok som diskuterar risk och osäkerhet högst aktuell. Tryggare kan alla vara, är en mycket träffande titel på en bok som försöker presentera en lösning på ett problem som är lika gammalt som människan själv: Hur anpassar vi oss bäst för ett liv i ett samhälle som obönhörligen innehåller ett visst mått av risk och osäkerhet?

För det förhåller sig ju faktiskt så, som Kling i sin bok tydligt hävdar, att vi – vare sig vi tycker det är önskvärt eller inte – lever i ett samhälle i ständig förändring. Kriser och katastrofer kommer och går, såväl när det gäller ekonomin som när det gäller andra områden i livet.

Är vi då i dag med vårt utbyggda välfärdssystem, tryggare än tidigare generationer? Nej, menar författaren, och argumenterar övertygande med exempel tagna från bland annat läkaren David Eberhard (författaren till I trygghetsnarkomanernas land) och den brittiske sociologen Frank Furedi. Myndigheters och politikers ansträngningar att göra vår vardag tryggare och säkrare verkar snarast ha rakt motsatt effekt mot den avsedda. Trots att vi, åtminstone i västvärlden, aldrig haft det bättre och att andelen av våra gemensamma resurser som satsas på att göra oss tryggare i form av sjukvård, omsorg och olika bidrag ständigt växer, känner vi oss i regel inte tryggare i dag än vad man gjorde förr.

Hur har det då blivit så här? Ökad reglering, kontroll av miljöfarliga ämnen och utbyggnad av välfärdssystem som sjukvård och omsorg borde väl istället göra oss tryggare?

Klings förklaring är att vi i Sverige har hamnat i en ond spiral. Allt fler beslut har genom åren kommit att regleras av staten och i allt högre grad ställs krav på att trygghetssystemen skall byggas ut och livet riskminimeras. Medborgare, myndigheter och politiker har vant sig vid ett samhälle där det offentliga tar över på allt fler områden. Vi har helt enkelt hamnat i en politisk logik som leder till ökad konformitet, både för enskilda medborgare och för politiker. I princip, menar Kling, är det idag omöjligt för en politiker att föreslå beslut som går emot trenden mot ökad trygghet och säkerhet.

Den här utvecklingen har implikationer på en mängd områden i samhället. Vi riskerar att kväva enskilda initiativ och vi tenderar att ta allt mindre individuellt ansvar för våra liv. Vi har blivit en nation av riskminimerare som hellre vantrivs i vår trygga anställning än tar risken det innebär att byta jobb eller starta företag. Och trots att vi är väl medvetna om att vi lever i en högst osäker värld är vi som individer förvånansvärt dåliga på att vidta åtgärder för att skydda oss och göra oss mer motståndskraftiga mot kriser. Vi har vant oss vid att se oss själva som offer för omständigheterna och ropar på statens hjälp när vi kommer i trångmål.

Dessutom kräver den omfattande statliga trygghetspolitiken stora resurser; medel som tas från individen som därmed får allt mindre resurser till att själv kunna bygga upp ett liv som innebär en ökad stöttålighet mott yttre kriser.

Det är dags, menar Kling, att vi börjar lita mer på vår egen förmåga och våra egna resurser. I stället för att se oss som offer när det stormar i livet, bör vi satsa på att bygga upp en egen stöttålighet så att vi kan stå pall när det börjar blåsa. I stället för att vi till varje pris försöker undvika alla typer av risker bör vi inse att risker och olyckor är en del av livet och att vi kan vidta mått och steg för att göra oss lite mer motståndskraftiga och mer oberoende av statens kollektiva skyddsnät och politikers och myndigheters godtycke. Först då kan vi få makt över våra egna liv och uppnå en trygghet värd namnet.

Men för att detta skall fungera måste politikerna och staten ta ett steg tillbaka. I stället för att vi fortsätter att bygga ut de offentliga trygghetssystemen som bevisligen inte gör medborgarna tryggare, bör mer ansvar läggas på det civila samhället. Medborgarna bör få behålla en större del av sina inkomster genom sänkta skatter och staten bör avveckla sitt statliga ägande och skifta ut pengarna till medborgarna. Enskildas risktagande bör stimuleras genom att göra det möjligt att dra av förluster på företagsamhet mot framtida löneinkomster. Och Kling visar med tydliga exempel att det faktiskt är möjligt, även med en lägre inkomst, att bygga upp åtminstone ett mindre privat sparkapital som kan ge den enskilda individen en handlingsfrihet och trygghet som staten inte förmår skapa.

Detta är några av de konstruktiva förslag som Kling ger i boken. Som helhet är det här en mycket välskriven bok som på ett utmärkt sätt diskuterar styrkeförhållandet mellan staten och individen, och vad vi som individer kan göra för att få mer makt över våra egna liv. Speciellt imponeras man av författarens vidsynthet och skärpa i analysen, ett valår som i år vore det en dröm om det politiska käbblet kunde lyftas närmare den höga nivå som den här bokens resonemang håller sig på. Jag ser med spänning fram emot fler skarpa analyser från Dick Klings vassa penna.

Axel Lindhe är civilekonom, fil.kand i statsvetenskap och frilansskribent.