Tsar Peters testamente
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
»TSAR PETERS
TESTAMENTE»
ETT BLAD UR PROPAGANDANs HISTORIA
Av bibliotekarien fil. mag. EMERIK OLSONI, Helsingfors
ÅR 1836 utkom i Paris en bok, vars fullständiga titel lyder:
Memoires du chevalier d’Eon publies pour la premiere fois sur
les papiers fournis par sa famille et d’apres les materiaux authentiques, deposes aux archives des attaires etrangeres, par Frederic
Gaillardet, auteur de la Tour du Nesle. Här berättas om bokens
hjälte, att han som ung vistats i Ryssland i diplomatiska uppdrag
och från denna resa haft med sig »ett dyrbart dokument, som han
funnit tack vare det obegränsade förtroende han åtnjutit och genom de undersökningar, som han, utan att hindras av någon, anställt i tsarens allra hemligaste arkiv. Detta dokument, varom hela
världen alltsedan talat och vars existens visserligen varit känt, om
. än ingen vare sig ägt eller meddelat det, överlämnade chevalier
d’Eon år 1757 confidentiellt till utrikesministern, abbe de Bernis,
och till Ludvig XV själv tillika med ett speciellt arbete om Ryssland. Det förra innehåller en ordagrann och trogen kopia (une
copie litterale et fidele) av Peter den stores testamente till sina
ättlingar och efterkommande på den moskovitiska tronen.»
Dokumentets högtidliga titel lyder: »Kopia av en plan till europeiskt herravälde, kvarlämnad av Peter den store till hans efterföljare på Rysslands tron, och nedlagd i palatset Peterhofs arkiver
nära St. Petersburg.» Själva dokumentet börjar med följande ord:
»I den allra heligaste och odelbara treenighetens namn. Vi Peter,
kejsare och självhärskare över hela Ryssland etc. (Nous, Pierre,
empereur et autocrate de toute la Russie), till alla våra efterkommande och efterföljare på tronen och i herraväldet över den
ryska nationen!» Härefter följa några inledande reflexioner (considerations preliminaires), som chevalier d’Eon, enligt Gaillardet,
tyvärr icke varit i tillfälle att ordagrant kopiera, så att man här- 337
Emerik Olsoni
utinnan måste nöja sig med hans referat. Detta lyder, åter enligt
Gaillardet:
»Här säger Peter I, att han enligt sina åsikter, som han anser vara
Försynens, tror det ryska folket i framtiden kallat till allmänt herravälde över Europa. Han grundar dessa sina tankar därpå, att de
europeiska nationerna framskridit till ett intill förgängelse gränsande ålderdomsstadium, eller med stora steg gå detsamma emot.
Härav sluter han, att de måste lätt och otvifvelaktigt kunna underkuvas av ett ungt uppåtsträvande folk, så snart detta uppnått sin
fulla kraft och växt.
Den ryske härskaren betraktar denna kommande invasion från norr
över väster och öster som en periodisk rörelse, bestämd i Försynens
råd, vilken – säger han – på detta vis pånyttfödde det romerska
folket genom barbarernas invasion. Han liknar dessa folkvandringar
från Norden med Nilens översvämningar, som på vissa tider göda
Egyptens åkrar med sitt slam. Han lägger härtill, att Ryssland, som
han funnit före sig som en bäck och lämnat efter sig en ström, und·3r
hans efterföljare skall bliva till ett stort hav, bestämt att befrukta
det förvissnade Europa, vilket dess vågor skola öfverskölja, trots alla
dammar, som svaga händer kunna uppresa däremot, om blott hans
efterträdare förstå att leda strömmens lopp.
Därefter lämnar han efter sig dessa anvisningar, vilkas innehåll
följer, och anbefaller dem åt deras uppmärksamhet och ständiga aktpågivande, liksom Moses befallde lagens tavlor åt Juda folk.»
Själva testamentet lyder i översättning•:
»Art. I. Hålla ryska folket i ett permanent krigstillstånd, på det att
soldaten alltid måtte vara krigskunnig och övad: låta honom vila ut
endast för att förbättra statens finanser, reformera armeerna och
välja de för angrepp gynnsamma tillfällena. Alltså låta freden tjäna
kriget och kriget freden, allt till Rysslands förstoring och växande ·
lycka.
Art. II. Från Europas högt kultiverade folk inkalla härförare under
krigen och lärda i fredstider, på det att den ryska nationen måtte
draga fördel av andras företräden u,tan att förlora sina egna.
Art. III. Vid alla tillfällen taga del i Europas förhandlingar och
förvecklingar, av vad slag de vara må, och i all synnerhet i Tysklands,
vilket land, såsom närmast beläget, är av det största intresset.
Art. IV. I Polen alltjämt utså oro och tvedräkt, vinna de store med
penningar, besticka riksdagarna för att inverka på konungavalen;
härvid framföra sina anhängare, beskydda dem, låta ryska trupper
inmarschera och kvarhålla dem, ända tills man finner tillfälle att
helt stationera dem i landet. Om grannstaterna göra svårigheter, för
ögonblicket tillfredsställa dem medelst delning av landet, tills man
kan återtaga, vad man eftergivit.
1 Här, liksom ovan, är översättningen lånad ur Kjellens »Stormakterna» (2 uppl.
Stockholm 1913), del 3, bilaga IX.
338
——–~—~——.iL-~–~–_..:____________…….__________
»Tsar Peters testamente»
Art. V. Av Sverige taga så mycket man någonsin kan, och förstå att
låta sig av det anfallas för att hava förevändningar att lägga det under oke”t. Därtill isolera det från Danmark, och Danmark från Sverige,
och sorgfälligt hålla vid makt deras inbördes rivalitet.
Art. VI. Alltid välja de ryska furstegemålerna bland tyska prinsessor för att mångfaldiga familjeförbindelserna och sammanfläta
intressena och sålunda kedja Tyskland vid vår sak, i det man ökar
vårt inflytande där.
Art. VII. Med förkärlek söka Englands förbund för handel, då det
är en makt, som har oss mest nödig för sin marin och är oss mest
nyttig för utvecklingen av vår. Utbyta vårt trä och andra våra produkter mot dess guld och knyta flitiga förbindelser mellan dess och
våra köpmän och matroser, med avseende å sjöfart och handel.
Art. VIII. Utan återvändo utsträcka väldet mot norr längs det
Baltiska och mot söder längs det Svarta havet.
Art. IX. Så mycket som möjligt närma sig Konstantinopel och
Indien; ty den, som blir härskare där, han blir världens verklige behärskare. Till den ändan uppväcka beständiga krig, dels med Turkiet,
dels med Persien. Upprätta varv vid Svarta havet och alltmera sätta
sig i besittning därav, liksom av Östersjön, vilka tvenne uppgifter
framför allt äro nödvändiga för verkets fullbordan; påskynda Persiens förfall; framtränga till Persiska viken; om möjligt genom Syrien äterställa den gamla levanthandeln och framtränga till Indien,
som är världens stapelplats. En gång framme där, skall man kunna
undvara Englands guld.
Art. X. Sorgfälligt söka och bevara Österrikes förbund; till skenet
understödja dess planer på en blivande konungavärdighet över Tyskland, men under hand egga furstarnas ambition däremot. Besörja
att den ene eller andre påkallar Rysslands hjälp och sålunda utöva
över landet ett slags skyddsherradöme, som förbereder det verkliga
herradömet.
Art. XI. Intressera Österrikes härskarhus för turkarnas utjagande
ur Europa, men före Konstantinapels erövring neutralisera dess rivalitet, vare sig genom att inveckla det i krig med Europas gamla stater
eller genom att upplåta en del av det erövrade, som man senare kan
återtaga.
Art. XII. Med sig förbinda och kring sig förena alla grekisk-katolska kristna, som nu äro kringspridda i Turkiet, Ungern oeh södra
Polen; göra sig till deras medelpunkt och stöd och på förhand upprätta en allmän överhöghet, vare sig genom kunglig eller prästerlig
värdighet; de skola bliva lika så många vänner, som man skall få hos
var och en av sina fiender.
Art. XIII. Sverige lemlästadt, Persien besegradt, Polen kuvat,
Turkiet erövrat, våra armeer förenade, Svarta och Baltiska haven
vaktade af våra skepp: då skallman i hemlighet och var för sig föreslå hofven först i Versailles och sedan i Wien att med oss dela herraväldet över världen. Om en av båda antager, vilket icke kan slå fel,
när man smickrar dess äregirighet och egenkärlek, betjäna sig av den
till att förinta den andra; därpå nedslå den som blir övrig, i det att
339
.·.;
Emerik Olsoni
man med den upptager en kamp, vars utgång icke kan vara tvivelaktig, då Ryssland redan äger hela Orienten och en stor del av Europa.
Art. XIV. I fall att båda avböja Rysslands anbud, vilket visserligen
icke är mycket sannolikt, måste man förstå att väcka tvister mellan
dem själva och sålunda utmatta dem i ömsesidig kamp. Därpå, i ett
avgörande ögonblick, måste Ryssland först utgjuta sina församlade
trupper över Tyskland, allt. medan samtidigt tvenne väldiga transportflottor, den ena från Asovska sjön, den andra från Arkangels
hamn, bemannade med asiatiska horder under det Svarta och Baltiska
havets krigsflottors skydd lägga ut. Skridande fram över Medelhavet
och Oceanen, skola de översvämma Frankrike å ena sidan, medan
Tyskland översvämmas å den andra; och sedan dessa två länder besegrats, skall resten av Europa lätt och utan svärdslag stiga under oket.
Så skall och kan Europa läggas under oket.»
Förrän vi börja med undersökningen av detta »dokuments» innehåll och ursprung, är det skäl att taga reda på vem och vad chevalier d’Eon och utgivaren av hans »memoarer» voro.
Charles Genevieve Louis Auguste Andre Timathe d’Eon de
Beaumont, född 1728, var en fransk diplomat, militär och författare, som åren 1755-1760 utförde vissa diplomatiska uppdrag i
Petersburg, av allt att döma med framgång, ty, efter att ha deltagit
i sjuåriga kriget som dragonkapten och adjutant hos marskalk de
Broglie, utnämndes han 1762 till Frankrikes sändebud vid Peter
III:s hov, men förflyttades redan samma år till Frankrikes beskickning i London, där han verkade dels officiellt, dels som inofficiell politisk agent ända till år 1784. Efter några års vistelse
i hemlandet återvände han under revolutionstiden till London och
dog där först 1810. Han har även uppträtt som en flitig skriftställare i historiska, politiska och framför allt i handelspolitiska ämnen, och hans samlade arbeten, inalles 13 band, utkommo 1775 i
Amsterdam. Bland dem ha vi några helt sakliga framställningar
om ryska förhållanden (om Peter I:s första gemål Eudoxia, den
ryska lagstiftningen, utrikeshandeln och speciellt om handelsfördragen med Storbritannien), men något sådant aktstycke som det
av Gaillardet publicerade återfinnes varken i hans tryckta arbeten
eller bland hans rapporter i franska utrikesministeriets arkiv.
Större uppseende än med sina diplomatiska och litterära åstadkommeJser väckte chevalier d’Eon i tiden därmed, att det uppstod
tvivelsmål om hans kön. Han uppträdde nämligen, såsom det säges
på konungens befallning, efter återkomsten till hemlandet i kvinnokläder, vilka han påstås ha burit redan som diplomatisk agent i
Ryssland. Huru mycken sanning det ligger i allt detta är oss lik- 340
~; .
»Tsar Peters testamente»
giltigt, men för Gaillardet har just detta varit det sensationella
som han ockrat på.
Theodore Frederic Gaillardet, född 1808, död 1882, var en fransk
författare, som vunnit sin något tvetydiga berömmelse av att han
på rättslig väg fått sig tillerkänt författarskapet till ett, i tiden
med ovanlig succe spelat teaterstycke, »Tour de Nesle», som han
ihopsatt tillsammans med Alexandre Dumas d. ä. Därav omnämnandet i bokens titel.
Vad själva det ifrågavarande memoarverket angår, är det uppenbart, att »memoarerna» alls inte äro autentiska. Bland chevalier
d’Eons arbeten finna vi även memoarer, som Gaillardet använt
som källa, men på sådant sätt, att hans verk av allvarliga forskare
får det vitsordet, att det, trots alla Gaillardets företal och försäkringar, för det mesta är ett rent fantasifoster. Sålunda säger den
kända litteraturhistorikern Louis de Lamenie om boken: »Allt i
denna bok reduceras till mycket vågade påståenden och mycket
tvivelaktiga slutsatser beledsagade av uppfunna berättelser, scener
och dialoger, som ge detta arbete karaktären av en roman och
beröva den all auktoritet.»2 Detta har författaren själv erkänt då
han i företalet till andra upplagan av sin bok (1877)”, berättar om
dess uppkomst, huru chevalier d’Eons märkliga levnadsöden uppeggat hans fantasi och lockat honom att skarva till så att »min
bok består av dels autentiskt, dels uppfunnet material» (mon livre
se composa d’une partie authentique et une partie romanesque).
»Peter den stores testamente» kunna vi alltså inte finna i chevalier d’Eons tryckta arbeten, ej heller bland hans papper. Men å
andra sidan är det inte heller helt och hållet en uppfinning av
Gaillardet. stadsbibliotekarien i Riga G. Berkholtz har genom sina
undersökningar, publicerade i Baltische Monatschrift (1859) och
Russische Revue (1863)4 påvisat att hans källa är den franska
historikern Charles Louis Lesur, som 1812 utgivit ett verk »Des
progres de la puissance russe, depuis son origine jusqu’au commencement du XIX siecle». I denna bok finna vi på sidorna 176-179
2 »Tout se rednit dans ce livre a des assertations tres-hasardees, a des inductions
tres-arbitraires, accompagnees de recits, de tableaux et de dialogues de fantasie qui
donnent a cet ouvrage les allures d ’un roman et lui enlevent toute auctorite.» –
Beaumarchais et son temps. Paris 1856. T. I, s. 412.
8 Vars titel nu heter Memoires de la Chevaliere d ’Eon.
• Das Testament Peters des Grossen. – Baltische Monatschrift, Bd. l: l, Riga
1859, ss. 61-72; Das Testament Peters des Grossen eine Erfindung Napoleons I. –
Russische Revue, Bd. X, St. Petersburg 1877, ss. 1-33; Napoleon I auteur du testament de Pierre le Grand. Riga 1863.
341
:;: ’
Emerik Olsoni
såsom en randnot införd en resume av ett hemligt dokument,
varom Lesur säger: »det försäkras (on assure) att det i de ryska
kejsarnas specialarkiv finnes hemliga memoarer, egenhändigt
skrivna av Peter I, som oförbehållsamt framställa denna furstes
planer, vilka han rekommenderar i sina efterträdares åtanke och
vilka i själva verket av flere av dem efterföljts med en rent av
religiös ståndaktighet».5 Själva resum~n innehåller, liksom Gaillardets text, 14 artiklar, som, i något ändrad ordningsföljd, innehålla
i huvudsak detsamma, till stor del med samma ord.
Lesurs arbete har, såsom Berkholtz påvisar, uppstått på officiell
beställning. Det är alltså en propagandabok av för nutiden välbekant slag om än hållen i en värdig och saklig ton, och dess syfte
var att motivera Napoleons ryska fälttåg. Berkholtz påpekar även
det faktum, att Lesur, som i varje fall var en allvarlig forskare,
ej ansåg sig kunna framföra dokumentet som autentiskt, så som
det framgår av de ord med vilka han presenterar aktstycket –
on assure etc. -, och drar den slutsatsen, att det »på högre befallning» tagits in i boken, samt kommer sist och slutligen till det
resultatet, att Napoleon själv är dess författare.
En senare författare, Harry Bresslau, har, i Sybels Historische
Zeitschrift 1879″, underkastat saken en förnyad prövning och kommit till samma resultat som Berkholtz i allt utom i sistnämnda
fråga. Det är alls inte nödvändigt att antaga Napoleon vara »testamentets» författare. Man har nämligen funnit en tredje text,
inlämnad år 1797 till franska direktoriet av en polack vid namn
Sokolnicki. Den har upptäckts bland en annan polacks, Kochanewskis, papper. Denne tillika med några andra landsmän till honom
anklagades av den österrikiska regeringen inför en domstol i Krakau för landsförräderi, och handlingarna i målet finnas som kopior
i statsarkivet i Berlin, där arkivarierna P. Bailleu och R. Koser
dragit dem fram i dagsljuset.
Efter Polens sista delning vistades i Paris en mängd polska
flyktingar, som där försökte arbeta för sitt lands befrielse. I denna
avsikt, d. v. s. för att egga franska regeringen mot Ryssland, har
tydligen denna »Aperc;u sur la Russie» uppstått. Den innehåller
»testamentet» i en ordalydelse, som skiljer sig från Lesurs text i
’ »On assure qu ’il existe dans les archives particulieres des empercurs russes des
memoires secrets, eerits de la main de Pierre ler, ou exposes sans detour les projets.
que ce prince avait con~us, qu ’il recommande a l ’attention de ses successeurs et que
plusieurs d ’entre eux ont, en effet, suivis avec persistance pour ainsi dit-e religieuse.»
0 Das Testament Peters des Grossen. – Rist. Zeitschrift, Bd. 41, s. 385-409.
342
!_’_:_-~:___________….._….___________
»Tsar Peters testamente»
huvudsak blott därigenom, att Lesurs är avfattad på bättre franska
och i en del punkter något utförligare. I inledningen säges, att det
blott är ett kort referat (resume succinct) av den ifrågavarande
planen, och vad dess uppkomst beträffar, så berättar vederbörande
själv följande:
»Två års mediterande i Petersburgs fängelser, fortsatta forskningar
i olika andliga och materiella ämnen angående Rysslands makt, upplysningar och uppgifter om dessa saker som jag erhållit av flere av
mina landsmän, som t. o. m. ha utforskat de ryska arkiv, som den 18
april1784 beslagtogas i Warschau, ha givit mig kännedom av en neslig
men omfattande och djärv plan utarbetad av Peter I för Europas
förslavande under ryssarnas ok. Planen är bevarad i den kejserliga
regeringens hemliga arkiv, varur jag kunnat taga reda på endast
de viktigaste artiklarna och inprägla dem i mitt minne.»7
Bresslau sluter av allt detta att Sokolnickis »Aper<;u» verkligen kommit i den franska regeringens arkiver och sålunda även
råkat till förste konsulns kännedom. Några ordvändningar i Napoleons egna skrivelser hänvisa till samband med Sokolnickis
»översikt». Det var detta som gav Berkholtz anledning till påstå-
endet, att Napoleon skulle varit »testamentets» författare. Sedan
Sokolnickis text blivit bekant, är Bresslaus förklaring naturligare:
När Napoleon sedermera förberedde sin aktion mot Ryssland, bl. a.
genom för ändamålet lämpad propaganda, för vilket ändamål
även det ovannämnda arbetet av Lesur beställdes, fick författaren
helt enkelt befallning att inpassa i sin bok lämpliga ställen ur den
polska patriotens »avslöjanden». Gaillardet har sedan tagit in
smakbiten i sin bok och med en romanförfattares frihet fört den
på chevalier d’Eons konto, »förbättrat» dess inledning, som chevalier d’Eon, kan tänka, inte lyckats noggrant kopiera, ändrat
»resumen» till en »ordagrann avskrift» och givit det hela namnet
»Peter den stores testamente», vilket tidigare icke använts av
någon, men under vilket namn det sedan fått sin berömmelse.
Den med ryska förhållanden obekante Gaillardets penna märks
redan i »testamentets» inledningsord, där han talar om »arkiven i
’ Une meditation de deux annees dans les prisons de Petersbourg, des recherches
suivies sur les differentes donnees morales et phisiques(!) des forces de la Russie,
les lurnieres et les renseignemens que m ’ont fourni sur ces objets plusieurs des mes
rompatriotes et qui ont ete a meme d ’epuiser dans les archives Russes saisies a
Varsovie le 18 avril 1794 m ’ont procure la connoissance d ’un plan inique mais vaste
et hardi trace par Pierre I d ’asservir l ’Europe sous le joug des Russes. Le plan est
conserve dans les secrets du Cabinet des Souverains, je n ’ai pu qu ’en saisir les
principaux articles et les graver dans me memoire.
·.,.
34:l
______….._~—– -·– – ·– .
Emerik Olsoni
Peterhof», vilka inte existera, och i titeln på ryske kejsaren, som
inte lyder »empereur et autocrate de toute la Russie» utan »de toutes
les Russes». Själva texten till det av Lesur lånade »testamentet»
ändrar han inte stort på, växlar endast artiklarnas ordningsföljd.
Att här införts just den Gaillardetska texten beror på det, att den
först under Gaillardets händer förvandlades till »Peter den stores
testamente», och att den just i denna utformning fått sin spridning. Innehållet i de olika texterna är så pass lika att det inte i
detta sammanhang är orsak anställa en närmare jämförelse. Den
intresserade hänvisas till Bresslaus och Berkholtz’ uppsatser. DP
två sista artiklarna, som ha samma plats även i de andra versionerna, äro förövrigt de enda där det göres försök till förutsägelser
av framtiden. – Med vilket resultat, kan läsaren själv avgöra.
Rysslands expansion till Stilla havet har i varje fall bortglömts.
– Allt det övriga är, då vi känna till tiden för »testamentets»
uppkomst, vaticinia post eventum.
De polska patrioternas förhoppningar om sitt lands befrielse
runno den gången ut i sanden i och med Napoleons fall, och Sokolnickis »aper<;u» försvann i arkivens gömmor. Lesur och hans
arbete ha likaledes sjunkit in i glömskans natt. Sammalunda har
det även gått med Gaillardet och hans litterära produktion, hans
pikanta roman om chevalier eller chevaliere d’Eon medräknad.
Men »Peter den stores testamente», som han inpassat i romanen,
det har stannat vid liv och lever på sätt och vis ännu den dag som
är. I över hundra år ha såväl historiker, stundom t. o. m. uppfattande det som ett autentiskt dokument, som propagandaskribenter
använt sig därav. Alltid då det gällt någon allmän europeisk
aktion mot den ryska faran – under de polska upproren, Krimkriget och världskriget 1914-1918 – har det tagits fram, och det
har skymtat även under det nu pågående kriget mot Ryssland.
Och i själva verket är det aktuellt också nu.
Varpå beror det att detta bevisligen förfalskade aktstycke har
väckt ett sådant uppseende och visat sig vara så seglivaU Helt
enkelt därför att »Peter den stores testamente» är en populär .
sammanfattning av Rysslands faktiska politik på 1700-talet och på
samma gång en god karakteristik av detta rikes expansionstendens,
som alltid, trots växlande former, varit och ännu är densamma.
»Men om också den Store Peters röst icke talar ur det s. k. testa- 344
»Tsar Peters testamente»
menteb, säger Kjellen (Stormakterna IV), »så vore det kortsynt
att därför frånkänna det all betydelse. Folkets tro kan legitimera
förfalskarnos verk och ge detsamma självständigt liv. Det officiella
Ryssland har också med välbehag accepterat ’testamentet’, som
en nyttig fiktion och utbrett tron därpå. Så har detta falska papper blivit för Ryssland detsamma som Monroe-doktrinen för Amerika: en spegel där det igenkänner sin egen härskarebild och sitt
providentiella kraftmedvetande, som på 1800-talet skulle växa ut
till lika obegränsad höjd som eljes endast hos de gamla romarue
och nutida anglosaxarne.» Och vi, som tillhöra den nu levande
generationen, veta, att denna anda inte har dött i och med det
ryska tsardömets störtande. Den har levat och lever dels i bolsjevismens världsomspännande »ideella» revolutionspropaganda,
som alls inte ännu gravlagts, dels i dc handgripliga och blodiga
former, varmed Sovjet under pågående världskrig försökt att åter
nå Östersjön och utbreda sig åt väster och nordväst. Om »Peter
den stores program» talade ju också ryssarna, när de skulle motivera sitt angrepp mot Finland 1939 och avsluta .:Uoskvafredcn.
25- 43488. Svensk Tidskrift 1943.
345
.•. …
TESTAMENTE»
ETT BLAD UR PROPAGANDANs HISTORIA
Av bibliotekarien fil. mag. EMERIK OLSONI, Helsingfors
ÅR 1836 utkom i Paris en bok, vars fullständiga titel lyder:
Memoires du chevalier d’Eon publies pour la premiere fois sur
les papiers fournis par sa famille et d’apres les materiaux authentiques, deposes aux archives des attaires etrangeres, par Frederic
Gaillardet, auteur de la Tour du Nesle. Här berättas om bokens
hjälte, att han som ung vistats i Ryssland i diplomatiska uppdrag
och från denna resa haft med sig »ett dyrbart dokument, som han
funnit tack vare det obegränsade förtroende han åtnjutit och genom de undersökningar, som han, utan att hindras av någon, anställt i tsarens allra hemligaste arkiv. Detta dokument, varom hela
världen alltsedan talat och vars existens visserligen varit känt, om
. än ingen vare sig ägt eller meddelat det, överlämnade chevalier
d’Eon år 1757 confidentiellt till utrikesministern, abbe de Bernis,
och till Ludvig XV själv tillika med ett speciellt arbete om Ryssland. Det förra innehåller en ordagrann och trogen kopia (une
copie litterale et fidele) av Peter den stores testamente till sina
ättlingar och efterkommande på den moskovitiska tronen.»
Dokumentets högtidliga titel lyder: »Kopia av en plan till europeiskt herravälde, kvarlämnad av Peter den store till hans efterföljare på Rysslands tron, och nedlagd i palatset Peterhofs arkiver
nära St. Petersburg.» Själva dokumentet börjar med följande ord:
»I den allra heligaste och odelbara treenighetens namn. Vi Peter,
kejsare och självhärskare över hela Ryssland etc. (Nous, Pierre,
empereur et autocrate de toute la Russie), till alla våra efterkommande och efterföljare på tronen och i herraväldet över den
ryska nationen!» Härefter följa några inledande reflexioner (considerations preliminaires), som chevalier d’Eon, enligt Gaillardet,
tyvärr icke varit i tillfälle att ordagrant kopiera, så att man här- 337
Emerik Olsoni
utinnan måste nöja sig med hans referat. Detta lyder, åter enligt
Gaillardet:
»Här säger Peter I, att han enligt sina åsikter, som han anser vara
Försynens, tror det ryska folket i framtiden kallat till allmänt herravälde över Europa. Han grundar dessa sina tankar därpå, att de
europeiska nationerna framskridit till ett intill förgängelse gränsande ålderdomsstadium, eller med stora steg gå detsamma emot.
Härav sluter han, att de måste lätt och otvifvelaktigt kunna underkuvas av ett ungt uppåtsträvande folk, så snart detta uppnått sin
fulla kraft och växt.
Den ryske härskaren betraktar denna kommande invasion från norr
över väster och öster som en periodisk rörelse, bestämd i Försynens
råd, vilken – säger han – på detta vis pånyttfödde det romerska
folket genom barbarernas invasion. Han liknar dessa folkvandringar
från Norden med Nilens översvämningar, som på vissa tider göda
Egyptens åkrar med sitt slam. Han lägger härtill, att Ryssland, som
han funnit före sig som en bäck och lämnat efter sig en ström, und·3r
hans efterföljare skall bliva till ett stort hav, bestämt att befrukta
det förvissnade Europa, vilket dess vågor skola öfverskölja, trots alla
dammar, som svaga händer kunna uppresa däremot, om blott hans
efterträdare förstå att leda strömmens lopp.
Därefter lämnar han efter sig dessa anvisningar, vilkas innehåll
följer, och anbefaller dem åt deras uppmärksamhet och ständiga aktpågivande, liksom Moses befallde lagens tavlor åt Juda folk.»
Själva testamentet lyder i översättning•:
»Art. I. Hålla ryska folket i ett permanent krigstillstånd, på det att
soldaten alltid måtte vara krigskunnig och övad: låta honom vila ut
endast för att förbättra statens finanser, reformera armeerna och
välja de för angrepp gynnsamma tillfällena. Alltså låta freden tjäna
kriget och kriget freden, allt till Rysslands förstoring och växande ·
lycka.
Art. II. Från Europas högt kultiverade folk inkalla härförare under
krigen och lärda i fredstider, på det att den ryska nationen måtte
draga fördel av andras företräden u,tan att förlora sina egna.
Art. III. Vid alla tillfällen taga del i Europas förhandlingar och
förvecklingar, av vad slag de vara må, och i all synnerhet i Tysklands,
vilket land, såsom närmast beläget, är av det största intresset.
Art. IV. I Polen alltjämt utså oro och tvedräkt, vinna de store med
penningar, besticka riksdagarna för att inverka på konungavalen;
härvid framföra sina anhängare, beskydda dem, låta ryska trupper
inmarschera och kvarhålla dem, ända tills man finner tillfälle att
helt stationera dem i landet. Om grannstaterna göra svårigheter, för
ögonblicket tillfredsställa dem medelst delning av landet, tills man
kan återtaga, vad man eftergivit.
1 Här, liksom ovan, är översättningen lånad ur Kjellens »Stormakterna» (2 uppl.
Stockholm 1913), del 3, bilaga IX.
338
——–~—~——.iL-~–~–_..:____________…….__________
»Tsar Peters testamente»
Art. V. Av Sverige taga så mycket man någonsin kan, och förstå att
låta sig av det anfallas för att hava förevändningar att lägga det under oke”t. Därtill isolera det från Danmark, och Danmark från Sverige,
och sorgfälligt hålla vid makt deras inbördes rivalitet.
Art. VI. Alltid välja de ryska furstegemålerna bland tyska prinsessor för att mångfaldiga familjeförbindelserna och sammanfläta
intressena och sålunda kedja Tyskland vid vår sak, i det man ökar
vårt inflytande där.
Art. VII. Med förkärlek söka Englands förbund för handel, då det
är en makt, som har oss mest nödig för sin marin och är oss mest
nyttig för utvecklingen av vår. Utbyta vårt trä och andra våra produkter mot dess guld och knyta flitiga förbindelser mellan dess och
våra köpmän och matroser, med avseende å sjöfart och handel.
Art. VIII. Utan återvändo utsträcka väldet mot norr längs det
Baltiska och mot söder längs det Svarta havet.
Art. IX. Så mycket som möjligt närma sig Konstantinopel och
Indien; ty den, som blir härskare där, han blir världens verklige behärskare. Till den ändan uppväcka beständiga krig, dels med Turkiet,
dels med Persien. Upprätta varv vid Svarta havet och alltmera sätta
sig i besittning därav, liksom av Östersjön, vilka tvenne uppgifter
framför allt äro nödvändiga för verkets fullbordan; påskynda Persiens förfall; framtränga till Persiska viken; om möjligt genom Syrien äterställa den gamla levanthandeln och framtränga till Indien,
som är världens stapelplats. En gång framme där, skall man kunna
undvara Englands guld.
Art. X. Sorgfälligt söka och bevara Österrikes förbund; till skenet
understödja dess planer på en blivande konungavärdighet över Tyskland, men under hand egga furstarnas ambition däremot. Besörja
att den ene eller andre påkallar Rysslands hjälp och sålunda utöva
över landet ett slags skyddsherradöme, som förbereder det verkliga
herradömet.
Art. XI. Intressera Österrikes härskarhus för turkarnas utjagande
ur Europa, men före Konstantinapels erövring neutralisera dess rivalitet, vare sig genom att inveckla det i krig med Europas gamla stater
eller genom att upplåta en del av det erövrade, som man senare kan
återtaga.
Art. XII. Med sig förbinda och kring sig förena alla grekisk-katolska kristna, som nu äro kringspridda i Turkiet, Ungern oeh södra
Polen; göra sig till deras medelpunkt och stöd och på förhand upprätta en allmän överhöghet, vare sig genom kunglig eller prästerlig
värdighet; de skola bliva lika så många vänner, som man skall få hos
var och en av sina fiender.
Art. XIII. Sverige lemlästadt, Persien besegradt, Polen kuvat,
Turkiet erövrat, våra armeer förenade, Svarta och Baltiska haven
vaktade af våra skepp: då skallman i hemlighet och var för sig föreslå hofven först i Versailles och sedan i Wien att med oss dela herraväldet över världen. Om en av båda antager, vilket icke kan slå fel,
när man smickrar dess äregirighet och egenkärlek, betjäna sig av den
till att förinta den andra; därpå nedslå den som blir övrig, i det att
339
.·.;
Emerik Olsoni
man med den upptager en kamp, vars utgång icke kan vara tvivelaktig, då Ryssland redan äger hela Orienten och en stor del av Europa.
Art. XIV. I fall att båda avböja Rysslands anbud, vilket visserligen
icke är mycket sannolikt, måste man förstå att väcka tvister mellan
dem själva och sålunda utmatta dem i ömsesidig kamp. Därpå, i ett
avgörande ögonblick, måste Ryssland först utgjuta sina församlade
trupper över Tyskland, allt. medan samtidigt tvenne väldiga transportflottor, den ena från Asovska sjön, den andra från Arkangels
hamn, bemannade med asiatiska horder under det Svarta och Baltiska
havets krigsflottors skydd lägga ut. Skridande fram över Medelhavet
och Oceanen, skola de översvämma Frankrike å ena sidan, medan
Tyskland översvämmas å den andra; och sedan dessa två länder besegrats, skall resten av Europa lätt och utan svärdslag stiga under oket.
Så skall och kan Europa läggas under oket.»
Förrän vi börja med undersökningen av detta »dokuments» innehåll och ursprung, är det skäl att taga reda på vem och vad chevalier d’Eon och utgivaren av hans »memoarer» voro.
Charles Genevieve Louis Auguste Andre Timathe d’Eon de
Beaumont, född 1728, var en fransk diplomat, militär och författare, som åren 1755-1760 utförde vissa diplomatiska uppdrag i
Petersburg, av allt att döma med framgång, ty, efter att ha deltagit
i sjuåriga kriget som dragonkapten och adjutant hos marskalk de
Broglie, utnämndes han 1762 till Frankrikes sändebud vid Peter
III:s hov, men förflyttades redan samma år till Frankrikes beskickning i London, där han verkade dels officiellt, dels som inofficiell politisk agent ända till år 1784. Efter några års vistelse
i hemlandet återvände han under revolutionstiden till London och
dog där först 1810. Han har även uppträtt som en flitig skriftställare i historiska, politiska och framför allt i handelspolitiska ämnen, och hans samlade arbeten, inalles 13 band, utkommo 1775 i
Amsterdam. Bland dem ha vi några helt sakliga framställningar
om ryska förhållanden (om Peter I:s första gemål Eudoxia, den
ryska lagstiftningen, utrikeshandeln och speciellt om handelsfördragen med Storbritannien), men något sådant aktstycke som det
av Gaillardet publicerade återfinnes varken i hans tryckta arbeten
eller bland hans rapporter i franska utrikesministeriets arkiv.
Större uppseende än med sina diplomatiska och litterära åstadkommeJser väckte chevalier d’Eon i tiden därmed, att det uppstod
tvivelsmål om hans kön. Han uppträdde nämligen, såsom det säges
på konungens befallning, efter återkomsten till hemlandet i kvinnokläder, vilka han påstås ha burit redan som diplomatisk agent i
Ryssland. Huru mycken sanning det ligger i allt detta är oss lik- 340
~; .
»Tsar Peters testamente»
giltigt, men för Gaillardet har just detta varit det sensationella
som han ockrat på.
Theodore Frederic Gaillardet, född 1808, död 1882, var en fransk
författare, som vunnit sin något tvetydiga berömmelse av att han
på rättslig väg fått sig tillerkänt författarskapet till ett, i tiden
med ovanlig succe spelat teaterstycke, »Tour de Nesle», som han
ihopsatt tillsammans med Alexandre Dumas d. ä. Därav omnämnandet i bokens titel.
Vad själva det ifrågavarande memoarverket angår, är det uppenbart, att »memoarerna» alls inte äro autentiska. Bland chevalier
d’Eons arbeten finna vi även memoarer, som Gaillardet använt
som källa, men på sådant sätt, att hans verk av allvarliga forskare
får det vitsordet, att det, trots alla Gaillardets företal och försäkringar, för det mesta är ett rent fantasifoster. Sålunda säger den
kända litteraturhistorikern Louis de Lamenie om boken: »Allt i
denna bok reduceras till mycket vågade påståenden och mycket
tvivelaktiga slutsatser beledsagade av uppfunna berättelser, scener
och dialoger, som ge detta arbete karaktären av en roman och
beröva den all auktoritet.»2 Detta har författaren själv erkänt då
han i företalet till andra upplagan av sin bok (1877)”, berättar om
dess uppkomst, huru chevalier d’Eons märkliga levnadsöden uppeggat hans fantasi och lockat honom att skarva till så att »min
bok består av dels autentiskt, dels uppfunnet material» (mon livre
se composa d’une partie authentique et une partie romanesque).
»Peter den stores testamente» kunna vi alltså inte finna i chevalier d’Eons tryckta arbeten, ej heller bland hans papper. Men å
andra sidan är det inte heller helt och hållet en uppfinning av
Gaillardet. stadsbibliotekarien i Riga G. Berkholtz har genom sina
undersökningar, publicerade i Baltische Monatschrift (1859) och
Russische Revue (1863)4 påvisat att hans källa är den franska
historikern Charles Louis Lesur, som 1812 utgivit ett verk »Des
progres de la puissance russe, depuis son origine jusqu’au commencement du XIX siecle». I denna bok finna vi på sidorna 176-179
2 »Tout se rednit dans ce livre a des assertations tres-hasardees, a des inductions
tres-arbitraires, accompagnees de recits, de tableaux et de dialogues de fantasie qui
donnent a cet ouvrage les allures d ’un roman et lui enlevent toute auctorite.» –
Beaumarchais et son temps. Paris 1856. T. I, s. 412.
8 Vars titel nu heter Memoires de la Chevaliere d ’Eon.
• Das Testament Peters des Grossen. – Baltische Monatschrift, Bd. l: l, Riga
1859, ss. 61-72; Das Testament Peters des Grossen eine Erfindung Napoleons I. –
Russische Revue, Bd. X, St. Petersburg 1877, ss. 1-33; Napoleon I auteur du testament de Pierre le Grand. Riga 1863.
341
:;: ’
Emerik Olsoni
såsom en randnot införd en resume av ett hemligt dokument,
varom Lesur säger: »det försäkras (on assure) att det i de ryska
kejsarnas specialarkiv finnes hemliga memoarer, egenhändigt
skrivna av Peter I, som oförbehållsamt framställa denna furstes
planer, vilka han rekommenderar i sina efterträdares åtanke och
vilka i själva verket av flere av dem efterföljts med en rent av
religiös ståndaktighet».5 Själva resum~n innehåller, liksom Gaillardets text, 14 artiklar, som, i något ändrad ordningsföljd, innehålla
i huvudsak detsamma, till stor del med samma ord.
Lesurs arbete har, såsom Berkholtz påvisar, uppstått på officiell
beställning. Det är alltså en propagandabok av för nutiden välbekant slag om än hållen i en värdig och saklig ton, och dess syfte
var att motivera Napoleons ryska fälttåg. Berkholtz påpekar även
det faktum, att Lesur, som i varje fall var en allvarlig forskare,
ej ansåg sig kunna framföra dokumentet som autentiskt, så som
det framgår av de ord med vilka han presenterar aktstycket –
on assure etc. -, och drar den slutsatsen, att det »på högre befallning» tagits in i boken, samt kommer sist och slutligen till det
resultatet, att Napoleon själv är dess författare.
En senare författare, Harry Bresslau, har, i Sybels Historische
Zeitschrift 1879″, underkastat saken en förnyad prövning och kommit till samma resultat som Berkholtz i allt utom i sistnämnda
fråga. Det är alls inte nödvändigt att antaga Napoleon vara »testamentets» författare. Man har nämligen funnit en tredje text,
inlämnad år 1797 till franska direktoriet av en polack vid namn
Sokolnicki. Den har upptäckts bland en annan polacks, Kochanewskis, papper. Denne tillika med några andra landsmän till honom
anklagades av den österrikiska regeringen inför en domstol i Krakau för landsförräderi, och handlingarna i målet finnas som kopior
i statsarkivet i Berlin, där arkivarierna P. Bailleu och R. Koser
dragit dem fram i dagsljuset.
Efter Polens sista delning vistades i Paris en mängd polska
flyktingar, som där försökte arbeta för sitt lands befrielse. I denna
avsikt, d. v. s. för att egga franska regeringen mot Ryssland, har
tydligen denna »Aperc;u sur la Russie» uppstått. Den innehåller
»testamentet» i en ordalydelse, som skiljer sig från Lesurs text i
’ »On assure qu ’il existe dans les archives particulieres des empercurs russes des
memoires secrets, eerits de la main de Pierre ler, ou exposes sans detour les projets.
que ce prince avait con~us, qu ’il recommande a l ’attention de ses successeurs et que
plusieurs d ’entre eux ont, en effet, suivis avec persistance pour ainsi dit-e religieuse.»
0 Das Testament Peters des Grossen. – Rist. Zeitschrift, Bd. 41, s. 385-409.
342
!_’_:_-~:___________….._….___________
»Tsar Peters testamente»
huvudsak blott därigenom, att Lesurs är avfattad på bättre franska
och i en del punkter något utförligare. I inledningen säges, att det
blott är ett kort referat (resume succinct) av den ifrågavarande
planen, och vad dess uppkomst beträffar, så berättar vederbörande
själv följande:
»Två års mediterande i Petersburgs fängelser, fortsatta forskningar
i olika andliga och materiella ämnen angående Rysslands makt, upplysningar och uppgifter om dessa saker som jag erhållit av flere av
mina landsmän, som t. o. m. ha utforskat de ryska arkiv, som den 18
april1784 beslagtogas i Warschau, ha givit mig kännedom av en neslig
men omfattande och djärv plan utarbetad av Peter I för Europas
förslavande under ryssarnas ok. Planen är bevarad i den kejserliga
regeringens hemliga arkiv, varur jag kunnat taga reda på endast
de viktigaste artiklarna och inprägla dem i mitt minne.»7
Bresslau sluter av allt detta att Sokolnickis »Aper<;u» verkligen kommit i den franska regeringens arkiver och sålunda även
råkat till förste konsulns kännedom. Några ordvändningar i Napoleons egna skrivelser hänvisa till samband med Sokolnickis
»översikt». Det var detta som gav Berkholtz anledning till påstå-
endet, att Napoleon skulle varit »testamentets» författare. Sedan
Sokolnickis text blivit bekant, är Bresslaus förklaring naturligare:
När Napoleon sedermera förberedde sin aktion mot Ryssland, bl. a.
genom för ändamålet lämpad propaganda, för vilket ändamål
även det ovannämnda arbetet av Lesur beställdes, fick författaren
helt enkelt befallning att inpassa i sin bok lämpliga ställen ur den
polska patriotens »avslöjanden». Gaillardet har sedan tagit in
smakbiten i sin bok och med en romanförfattares frihet fört den
på chevalier d’Eons konto, »förbättrat» dess inledning, som chevalier d’Eon, kan tänka, inte lyckats noggrant kopiera, ändrat
»resumen» till en »ordagrann avskrift» och givit det hela namnet
»Peter den stores testamente», vilket tidigare icke använts av
någon, men under vilket namn det sedan fått sin berömmelse.
Den med ryska förhållanden obekante Gaillardets penna märks
redan i »testamentets» inledningsord, där han talar om »arkiven i
’ Une meditation de deux annees dans les prisons de Petersbourg, des recherches
suivies sur les differentes donnees morales et phisiques(!) des forces de la Russie,
les lurnieres et les renseignemens que m ’ont fourni sur ces objets plusieurs des mes
rompatriotes et qui ont ete a meme d ’epuiser dans les archives Russes saisies a
Varsovie le 18 avril 1794 m ’ont procure la connoissance d ’un plan inique mais vaste
et hardi trace par Pierre I d ’asservir l ’Europe sous le joug des Russes. Le plan est
conserve dans les secrets du Cabinet des Souverains, je n ’ai pu qu ’en saisir les
principaux articles et les graver dans me memoire.
·.,.
34:l
______….._~—– -·– – ·– .
Emerik Olsoni
Peterhof», vilka inte existera, och i titeln på ryske kejsaren, som
inte lyder »empereur et autocrate de toute la Russie» utan »de toutes
les Russes». Själva texten till det av Lesur lånade »testamentet»
ändrar han inte stort på, växlar endast artiklarnas ordningsföljd.
Att här införts just den Gaillardetska texten beror på det, att den
först under Gaillardets händer förvandlades till »Peter den stores
testamente», och att den just i denna utformning fått sin spridning. Innehållet i de olika texterna är så pass lika att det inte i
detta sammanhang är orsak anställa en närmare jämförelse. Den
intresserade hänvisas till Bresslaus och Berkholtz’ uppsatser. DP
två sista artiklarna, som ha samma plats även i de andra versionerna, äro förövrigt de enda där det göres försök till förutsägelser
av framtiden. – Med vilket resultat, kan läsaren själv avgöra.
Rysslands expansion till Stilla havet har i varje fall bortglömts.
– Allt det övriga är, då vi känna till tiden för »testamentets»
uppkomst, vaticinia post eventum.
De polska patrioternas förhoppningar om sitt lands befrielse
runno den gången ut i sanden i och med Napoleons fall, och Sokolnickis »aper<;u» försvann i arkivens gömmor. Lesur och hans
arbete ha likaledes sjunkit in i glömskans natt. Sammalunda har
det även gått med Gaillardet och hans litterära produktion, hans
pikanta roman om chevalier eller chevaliere d’Eon medräknad.
Men »Peter den stores testamente», som han inpassat i romanen,
det har stannat vid liv och lever på sätt och vis ännu den dag som
är. I över hundra år ha såväl historiker, stundom t. o. m. uppfattande det som ett autentiskt dokument, som propagandaskribenter
använt sig därav. Alltid då det gällt någon allmän europeisk
aktion mot den ryska faran – under de polska upproren, Krimkriget och världskriget 1914-1918 – har det tagits fram, och det
har skymtat även under det nu pågående kriget mot Ryssland.
Och i själva verket är det aktuellt också nu.
Varpå beror det att detta bevisligen förfalskade aktstycke har
väckt ett sådant uppseende och visat sig vara så seglivaU Helt
enkelt därför att »Peter den stores testamente» är en populär .
sammanfattning av Rysslands faktiska politik på 1700-talet och på
samma gång en god karakteristik av detta rikes expansionstendens,
som alltid, trots växlande former, varit och ännu är densamma.
»Men om också den Store Peters röst icke talar ur det s. k. testa- 344
»Tsar Peters testamente»
menteb, säger Kjellen (Stormakterna IV), »så vore det kortsynt
att därför frånkänna det all betydelse. Folkets tro kan legitimera
förfalskarnos verk och ge detsamma självständigt liv. Det officiella
Ryssland har också med välbehag accepterat ’testamentet’, som
en nyttig fiktion och utbrett tron därpå. Så har detta falska papper blivit för Ryssland detsamma som Monroe-doktrinen för Amerika: en spegel där det igenkänner sin egen härskarebild och sitt
providentiella kraftmedvetande, som på 1800-talet skulle växa ut
till lika obegränsad höjd som eljes endast hos de gamla romarue
och nutida anglosaxarne.» Och vi, som tillhöra den nu levande
generationen, veta, att denna anda inte har dött i och med det
ryska tsardömets störtande. Den har levat och lever dels i bolsjevismens världsomspännande »ideella» revolutionspropaganda,
som alls inte ännu gravlagts, dels i dc handgripliga och blodiga
former, varmed Sovjet under pågående världskrig försökt att åter
nå Östersjön och utbreda sig åt väster och nordväst. Om »Peter
den stores program» talade ju också ryssarna, när de skulle motivera sitt angrepp mot Finland 1939 och avsluta .:Uoskvafredcn.
25- 43488. Svensk Tidskrift 1943.
345
.•. …