Tunström får Stiftelsen Svensk Tidskrifts pris

Svensk Tidskrifts redaktion gratulerar Martin Tunström, politisk chefredaktör på Barometern, som i veckan har tilldelats Stiftelsen Svensk Tidskrifts skribentstipendium. Tunström får priset för att han ” under sin tid som politisk chefredaktör för Smålandsposten och Barometern har utvecklat regiontidningens betydelse som opinionsbildare, och som tidigare ordförande i högerpressens förening förnyat denna”. Här publicerar vi Martin Tunströms tack där han utvecklar sina tankar om opinionsjournalistikens roll idag.

Det är med glädje jag tar emot detta stipendium från Svensk Tidskrift. Glädje för att jag hamnar i en krets av framstående publicister och skribenter som består av de tidigare pristagarna. Mikael Holmström, Fredrik Segerfeldt och Maria Ludvigsson.

Men det är också något speciellt att ta emot ett pris från Svensk Tidskrift. Denna till utformningen anspråkslösa tidskrift ledde på många sätt in mig på politikens och pressens bana.

Det var på Arvika bibliotek – där det fanns ganska många tidskrifter som Socialistisk debatt – ni vet de där tidskrifterna som biblioteken nog varit de enda prenumeranterna av – som den grå och kartongfärgade lilla tidskriften hittades i stället, långt nere på golvnivå.

Det är få som lockats till tidskriften på grund av des historiska layout och form. Budgeten för bilder har aldrig belastat stiftelsens ekonomi. Svensk Tidskrift var redan under detta 1990-tal motsatsen till hur en publicistisk produkt skulle se ut, till formen.

Men den var ett föredöme vad gäller innehåll. Svensk Tidskrift manifesterar en hyllning och en tilltro till språket, till ordet och till idéerna.

Idag är formen annorlunda. Svensk Tidskrift kanske kan beskrivas som en first mover – en av de första digitala tidskrifterna. Tidningen når fler, kommer ut oftare och rymmer fler skribenter. Anslaget är mer inklusivt får vi säga.

Men samtidigt känner läsaren igen Svensk Tidskrift. Tilltron i texten finns där både 2014 som 1994 liksom 1984 och 1974. Idéorienteringar kan ingen ta miste på.

Svensk Tidskrift kan och är på väg att utnyttja det bästa av nätets potential utan att samtidigt förknippas med nätjournalistikens sämsta sidor.

Vi är ju alla bekanta med andra exempel: Tidskrifter som blir megafoner för särintressen när ägarna inte kan stava till redaktionell integritet. Eller som inte förstår den oberoende journalistikens styrka. I kombination med nätets snabbhet och anonymitet ser vi det höga tonläget, personangreppen och ett politiskt samtal som är känsloorienterat; där åsikt väger tyngre än analys, känsla prioriteras framför förnuft och aktualitet alltid slår allmängiltighet.

Och där kommer avarterna in: ”Seriösa” forum som präglas av hatjournalistik inte bara i kommentarsfält. Svensk Tidskrift blev aldrig någon Politism eller motsvarighet till Alliansfritt Sverige.

Men läsarsiffror och klick är viktiga värdemätare. Vänstern har i dag ett övertag i sociala medier. Det pumpas in pengar från LO och Aftonbladet. Politism fick sex miljoner kronor, enligt Dagens Opinion. Dagens Arena får tre miljoner kronor.

Vänsterns och arbetsrörelsens nätsatsningar har skapat mer av megafoner än språkrör. Det är väsentlig skillnad mot historien. Fackförbundspressen har stolta traditioner med relativt fristående medlemstidningar, bortsett då från undantag som alltid lika trista Kommunalarbetaren.

Vår borgerliga sfär var tidigt ute med nätet. PJ Anders Linder startade på Svenska Dagbladet den första ledabloggen. Per Dahl var före sin tid med tv-inslag varje dag. Och podcast innan podcast fanns. Liksom projektet Emils tankar i Jönköping.

Fristående och redaktionell integritet är två nycklar till framgång. Den traditionella Svensk Tidskrift i innehåll mår bra med en tidsanpassad form. Och passar bra med nätets interaktivitet, delningar och flöden.

Och härvidlag är det ingen större skillnad mellan de utmaningar som Svensk Tidskrift står inför och den tryckta moderata landsortspressen.

Det är de längre välformulerade texterna som lockar till läsning. Som får läsaren att öppna tidningen eller surfa in på sajten.

Jag vet detta sedan vi lät Sifo undersöka läsningen på Smålandspostens ledarsida. Jag var sömnlös under några veckor. Före undersökningen. Andra var sömlösa veckor efter undersökningen.

Det är ingen tvekan om att en ledarsida inte kan se ut likadant 2014 som 1964 – precis som Svensk Tidskrift ändrat form.

Läsarnas dom var dock tydlig. Genomarbetade förstaledare låg på mellan 28-32 procent av läsningen. Bra siffror i relation till hela tidningen. Tyngsta förstanyheten lästes av 70 procent – vissa kultursidor bara av 1 procent. Sporten hade ungefär lika många läsare som ledarsidan.

På det hela taget är det fler kvinnor än män som läser ledarsidan.

Det är genomarbetade texter som får betydelse, som svarar mot prenumeranters och läsares förväntningar. Det är de ledarna som också blir agendasättande: Hanne Kjöllers text om utförsäkringarna. Söndagskrönikorna i DN.

Vi luras lätt tro något annat, när tidningsdöden slår till. Redaktioner slås ut och tidningar kallas för gammelmedier. Men när samtalet ändrar form och de högröstade rösterna konkurrerar med varandra erbjuder analysen, det allmängiltiga och det erfarenhetsmässiga läsaren ett stort mervärde.

Med detta sagt vill jag hävda att svensk Tidskrift har framtiden för sig. Att landsortspressen också har en efterfrågan att svara mot. Och då har vi inte ens talat om vikten av att det finns ett utbud av en journalistik som inte alltid är välkommen.

I svensk Tidskrift har genom åren publicerats många ovälkomnna och politiskt känsliga förslag som numera hör till de givna och etablerade. En bra tidning är inte alltid allas bästa vän.

Mina tre företrädare som pristagare har alla understrukit detta. Mikael Holmström med sina artiklar om försvaret. Fredrik Segerfeldt som orädd debattör i biståndsfrågan. Och Maria Ludvigsson i polemik med den nya tidens känsliga frågor, jämställdhet och religion. Ingen har fastnat i den trånga åsiktskorridoren.

Och därför tror jag på framtiden, för såväl Svensk Tidskrift som den etablerade opinionsjournalistiken i tryckt press.

Än en gång ett stort tack!

Martin Tunström är politisk chefredaktör på Barometern.

Foto: Erika Aldenberg