Ture Sventon har fel

När anländer tranorna egentligen? Och varför lämnar de presenter? Peter J Olsson minns en nästan bortglömd tradition från sin barndom och reflekterar över årstidernas skiftningar.

En dag slog det mig: Det var länge sedan jag firade Tranans ankomst! Faktiskt inte sedan barndomen, och så lite har jag funderat över denna högtid att jag inte ens mindes riktigt hur det var. Man fick en liten present på morgonen som tranan lämnat vid sängen – eller om det var på fönsterbrädet och mina snälla föräldrar transporterade den till sängen.

Men när var det? Var det den faktiska ankomsten? Kanske inte den första sikten? Men kanske tranornas parningsdans vid Hornborgarsjön, en händelse som jag uppfattar var en viktigare nyhetshändelse då än i dag – kanske slås den numera ut av något amerikanskt primärval?

Troligen var det på Jungfru Marie bebådelsedag, Vårfrudagen i gammal stil – det vill såga efter Vår fru Maria och inte våren. Det som blivit våffeldag mitt i fastan och allting. Det vill säga inte den söndag som i år infaller den 26 mars, utan den 25 mars – det gamla fasta datumet.

Tranpresent, våfflor, vårens ankomst och Guds delande av människans villkor på en dag, ingen dålig dag att fira.

Att de ståtliga och hörbara tranorna fått markera vårens ankomst, och höstens när de gav sig av. Som Heidenstam skriver i Pilgrimmens julsång:

”Skriande tranorna flyktat ren.
Vita bolstrar och putor
flingorna bädda kring häll och sten.”

Nu ger sig väl tranorna av på vintersemester redan i september, så då är det förhoppningsvis en del kvar till jul och snö. Men tranans trumpetande är ändå ett minnestecken. Och dansen vid Hornborgarsjön på våren ett naturens skådespel av första klass.

Ska man då fira tranan? Ja, det tycker jag gott man kan, och även utanför de gamla områdena i Sydsverige där trandagen uppmärksammades. Det finns en positiv betydelse av att uppmärksamma årets gång och årstidernas skiftningar. Man noterar våren ankomst, man uppmärksammar speciella högtidsdagar. Och man äter inte samma saker året om.

Vi har blivit bättre på uppvärmning och transporter. Det går att äta kräftor och sparris året om, men blir det inte ett tråkigare liv om allting är tillgängligt när som helst? Tillvaron riskerar att bli ett köpcentrum, en mall, där samma butiker finns i hela landet, ja kanske i hela världen. Och där regionala och årstidsmässiga skillnader jämnas ut till en enda jämn vattvälling.

Kanske är det därför helgondagarna ersatts av kommersiella högtider som kanelbullens dag, eller till och med fars och mors dag. Vi behöver särskiljande märkesdagar. Kanske ligger detta även bakom importen av halloweenfirandet, vilken inte slagit ut utan tvärtom kommit parallellt med utvidgandet av allhelgonahelgens betydelse.

Det är till och med så att relationsexperter funnit att äkta par som tillsammans, och förstås med eventuella barn, upplever årets skiftningar har större chans att bli bestående – det kan förstås vara ett omvänt orsakssamband, eller något tredje som ger korrelationen, men det räcker ofta att det finns någon form av samband.

En god vana fungerar när man skaffar sig den. Och vanorna ger effekt.

Därför ska man se med misstro på Ture Sventon, Åke Holmbergs fantastiske privatdetektiv och hans ätande av temlor från Rotas konditori året runt.

Boken är från 1948 och temlorna var väl ytterligare ett exempel på något orimligt, som kylskåpsutrustade flygande mattor.

Tyvärr är det inte så orimligt så här 70 år efteråt. Semlor, eller fastlagsbullar som det korrektare heter, ätes strax före fastan, huvudsakligen på fettisdagen. Riktigt så rigid behöver man inte vara, men man ska kanske ändå försöka tänka i taken att var sak, och många maträtter, har sin tid. Och att det kanske är det sättet att leva de allra flesta av oss mår bäst av.

Därför är det aldrig försent att införa eller återuppta trandagsfirande, varför inte redan i morgon, lördagen den 25 mars, Vårfrudagen. Och glöm inte våfflorna heller! Eller Jungfru Marie bebådelse på söndagen.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne