Tydlighet utan isolering

De övergrepp som Kina begår mot tibetanerna får inte tystas ned. Men ett bättre samhällsklimat uppnås inte genom att isolera Kina. Det är viktigt att fortsätta dialogen men med tydlighet att agerandet inte är acceptabelt. Det skriver Margareta Cederfelt, nyligen hemkommen från ett konvent om relationerna mellan Kina och Tibet.

”The more you are motivated by love the more fearless and free your action will be”

Den kinesiska ockupationen av Tibet har kostat hundratusentals tibetaners liv.
Foto: Ed Uthman. Fotot är tillgängligt under licensen CC BY-SA 3.0

Så uttryckte sig Dalai Lama på 6th World Parliamentarians Convention on Tibet i Ottawa. Huvudfokus för konventet var relationerna mellan Kina och Tibet och hur parlamentariker världen över aktivt kan verka för att stödja Tibet. Dalai Lama lever i exil sedan 1959 och har stigit av det politiska ledarskapet till förmån för ett folkvalt parlament och president. Dalai Lama fokuserar nu på sitt andliga ledarskap.

Trots att han vägras inträde i Tibet poängterar han vikten av att utveckla fredliga relationer med Kina i syfte att Tibet skall få rätt till att fungera som en autonom delstat i Kina. 1989 fick Dalai Lama Nobels fredspris för sitt arbete med att skapa en fredlig lösning på Tibet-konflikten och 2007 erhöll han USA:s högsta utmärkelse. Kinas protesterade naturligtvis mot utmärkelserna och har tyvärr förmått undanhålla information om förtrycket i Tibet från omvärlden. Den allmänna kunskapen om hur allvarlig situationen är i Tibet är endast fragmentarisk.

För att inresa till Tibet krävs visum och ansökningar avslås generellt av kinesiska myndigheter, tillgång till Internet existerar knappast, tillgång till TV och radio utöver vad den kinesiska censuren accepterar förekommer inte, böcker och tidningar finns endast på kinesiska, kameror beslagtas, människor fängslas och försvinner till okänd plats. Läget för Tibet är allvarligt. De övergrepp som Kina begår mot tibetanerna får inte tystas ned, förbli okända och glömmas bort av omvärlden.

Kina bestrider att Tibet var en autonom stat före 1950, och den kinesiska konstitutionen utesluter möjligheten till självständighet. Den kinesiska ockupationen av Tibet pågår fortfarande och har kostat hundratusentals tibetaners liv. Den tibetanska regeringen uppgav 1984 antalet döda till 1,2 miljoner, med andra ord tjugofem procent av befolkningen. Över 150 000 tibetaner har flytt från Tibet sedan ockupationen inleddes 1949 och årligen vandrar tretusen tibetaner över Himalaya i hopp om att finna ett bättre liv utanför Tibet.

Hälften av flyktingarna som vandrar till Nepal i Indien är barn och ungdomar under 25 år. De som ertappas utsätts regelrätt för tortyr och fängslas utan rättegång. Konflikten om Tibet handlar inte enbart om Kinas maktbehov, viljan att bestämma och dominera eller bristande respekt för andra religioner och livsstilar. Kinas ovilja att låta Tibet få verka som en reellt autonom del av Kina har säkerligen andra bottnar. En av dessa är mineraltillgångar.

Geografiskt omfattar Tibet den tibetanska högplatån som räknas som ett av världens mest mineralrika områden. Kina bryter i dagsläget mineraler på ett stort antal platser i Tibet och expansionen tilltar. En utökad mineralbrytning kräver tillgång på arbetskraft och Kina verkar ta steg i riktning för att använda tibetanerna i gruvnäringen. Kina har börjat uppföra samhällen med enkla och ofta undermåliga bostäder till vilka tibetanerna tvingas flytta. Tibetanerna är av tradition nomader och när livsstilen ändras abrupt kan de inte längre livnära sig på djurskötsel som tidigare. Förändringen sker utan förutsättningar till anpassning och nomadlivet byts mot arbete i gruvorna.

Kina lyckas på detta sätt utan våld och hot förena två frågor; dels expanderas gruvbrytningen utan protester eftersom arbetstillfällen skapas och dels förändrar man tibetanernas livsstil och kultur utan inslag av för omvärlden synligt tvång. Mineralbrytningen är dessutom förknippad med omfattande miljöförstöring där föroreningar av vatten är en del. Vattenföroreningarna hotar vattenförsörjningen, inte bara i Tibet utan också i närliggande områden. Detta medför att gruvexpansionen inte enbart utgör ett lokalt problem, det ligger också i andra länders intresse att stödja Tibet i frågan.

Kinas tillväxt är inte bara ekonomisk utan också teknologisk och dessutom alltmer kunskapsinriktad. Mineralbrytningen utgör ytterligare ett maktlager som kan slå tillbaka mot andra delar av världen om utvecklingen inte sker parallellt med stärkandet av mänskliga rättigheter och demokrati i Kina. Ett bättre samhällsklimat för Tibet och dess invånare uppnås däremot inte genom att isolera Kina. Det är viktigt att fortsätta dialogen men med tydlighet att Kinas agerande inte är acceptabelt. Det budskap som Sverige fortsatt bör framföra i kontakter med kinesiska regeringsföreträdare är att den autonomi som tillerkänts Tibet måste få ett reellt innehåll och att Kina måste respektera de mänskliga rättigheterna. Tillämpning av dödsstraffet, bristande yttrande-, religions- och organisationsfrihet samt den otillfredsställande rättsäkerheten är en allvarlig del i detta.

Sverige är öppet för att överväga en särskild representant för Tibet om arbetsförutsättningarna för en sådan förbättras och därtill kan bedömas bidra till en förbättring av situationen. Länder som Kanada och Indien jobbar kontinuerligt med att intensifiera stödet till Tibet. Fler stora aktörer bör anta samma förhållningssätt och inte hindras av Kinas ekonomiska dominans. I en förlängning riskerar sådan typ av underordning att skada det egna landet om utvecklingen i Kina inte stärks demokratiskt. Utvecklingen i världen kommer att vara nära förbunden med utvecklingen i Asien vilket gör det än viktigare att övriga demokratiska länder inte böjer sig för Kina som den stora aktören.

Ett led i arbetet med att förbättra situationen för tibetanerna är att verka för att Kina ska acceptera det tibetanska parlamenet. Rent generellt behöver omvärldens kunskap om levnadsvillkoren i Tibet ökas och problemen synliggöras. Genom att stödja demokratiutvecklingen i Tibet stöds demokratiutvecklingen indirekt i de närliggande länderna i regionen. Omvärlden måste därför markera sitt stöd för Tibet och dess befolkning.

Margareta Cederfelt är riksdagsledamot (M).