Tyrgils Saxlund; Bergets skugga
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
mycket sakligt innehåll. I en ganska aggressiv ton varnar den oss för att låta de
särintressen och låsningar som lett till
1YRGILS SAXLUND:
Bergets skugga
D
en finlandssvenska kulturens betydelse kan inte överskattas. Flera
av vårt svenska språks främsta
författare har till exempel varit finlandssvenska. För den som i likhet med mig
själv fötts upp med Runebergs ”Fänrik
Ståls sägner” har den store diktarens
värld av hjältar från det förlorade kriget
1808-09 blivit en del av ens innersta fö-
reställningar. Men Runeberg har – som
bekant – av en senare eftervärld betunilits vara en krigsdyrkare, som glorifierar
kriget och dess mänillskor. För min del
måste jag erkänna att dessa beskyllningar
aldrig lyckats minska min fascination inför Runebergs hjältar.
Benedict Zilliacus: Bergets skugga. Sö-
derström 1988
Utgångspunkten för dessa reflexioner
kring Runeberg gav rillg Benedict Zilliacus minnesbok ”Bergets skugga”. Visserligen nämns överhuvudtaget inte Runeberg i boken – däremot hans sentida efterföljare Väinö Linna. Jag är väl inte heller helt övertygad om att Zilliacus ens
skulle uppskatta tankesprånget. Han tillhörde en generation finlandssvenskar
som tragglade Runeberg till övermått i
457
jordbrukets idag så besvärliga situation
sprida sig även till energisektorn. För den
är tillräckligt illa utsatt ändå.
skolan. Men ett annat förlorat krig mot
Ryssland utgör ett genomgående tema i
hans bok. Det är naturligtvis Vinterkriget
1939-40 och det så kallade fortsättrungskriget 1941-43.
Zilliacus var under krigsåren officer i
finska armen och undkom med ett nödrop levande. När han 24 år gammal kom
ur kriget hade han erfarenheter, som han
liksom många andra ur hans generation
fortfarande bär med sig. Det har präglat
dem och Zilliacus reser dem nu ett äreminne. Kriget har beskrivits ur alla tänkbara aspekter. Man har i Finland (och
Sverige) kritiserat de finska politiker, som
förde Finland in i fortsättrungskriget på
det nazistiska Tysklands sida. Zilliacus
aktar sig visligen för att ge sig in i denna
debatt. Han skildrar den enskilde frontsoldatens upplevelser. Krigets vardag om
man så vill.
Men han är också djärv: han hävdar bestämt sedan han svept undan alla invändrungar, att de finska soldaternas kamp i
båda krigen räddade Finlands självständighet. I Hufvudstadsbladet har jag läst en
recensent som tar avstånd från Zilliacus
slutsatser. Men det är lätt att vara efterklok, menar Zilliacus. Man måste försvara sig i den situation man befann sig.
458
Sist och slutligen har han ju rätt. Man
må tolka och omtolka kriget. Man må hylla eller angripa Mannerheim och de samtida politikerna. Det finska folkets kamp
mot en väldig fiende är och förblir en hjältesaga.
Kanske skulle Zilliacus nu tycka att recensenten blivit väl patetisk. Han tycker
nämligen inte speciellt mycket om det patetiska. Han är den briljante journalisten,
revymakaren, dagsverksdiktaren och
mycket annat. Han är inte en finlandssvensk kulturpersonlighet av samma betydelse som sin far Emil, den klassiska
grekiska litteraturens främste tolkare till
svenskt språk. Men hans insatser är omfattande och litterärt betydande. Det finns
kanske ett något lättviktigt drag över hans
produktion – ett drag av ytlighet om man
så vill. Men ibland bränner det till.
Dessa drag finns även i denna bok där
det anekdotiska ibland tar överhanden,
sedan skildringen av kriget och av den älskade – och i kriget förlorade – karelska
familjegården avslutats. Men även det
anekdotiska har sitt värde. Det kan blixtbelysa skeenden och människor, speciellt
utfört av en författare med Zilliacus stilkänsla och kunskaper.
Från resor på Cypern, i Etiopien och
Indien ger Zilliacus skildringar av äventyr,
som belyser betydelsefulla och tragiska
politiska skeenden. Benedict Zilliacus har
uppenbarligen också något av sin familjs
mera äventyrslystna drag.
Men trots allt är dessa berättelser i viss
utsträckning allmängods. Det som kanske
intresserar oss svenska läsare mest är ändå episoder ur den finska kulturmiljön.
Zilliacus ger oss porträttskisser av flera
viktiga gestalter i finskt kulturliv och politik. Teaterchefen Vivica Bandler, som han
samarbetade med i flera år vid Lilla Teatern i Helsingfors, är väl den som tydligast
framträder i helfigur. I övrigt får vi nöja
oss med mera snabbt förbiilande glimtar.
Av de ledande finska politikerna får
Kekkonen det största utrymmet, men ur
en något udda aspekt: presidentens ibland
något överdrivna dryckesvanor. Något
fördjupar väl detta inslag bilden av presidenten, men hellre stannar man nog vid
skildringen av ett möte med Paasikivi, en
av nordisk historias mest paradoxala gestalter, real- och känslopolitiker i en och
samma person.
Alla dessa ankedoter och skisser ur
finskt och finlandssvenskt liv är trevliga
att läsa och ger oss intressanta inblickar i
denna kultur, som står oss så nära och
borde vara än mera känd hos oss och nog
är Zilliacus stilkonst utan vank och lyte.
Men ändå: efter avslutad läsning är det
skildringen av barndomens karelska paradis och de krigstida minnena, som starkast fastnat i minnet.
Hur mirakulös är till exempel inte berättelsen om fader Emils och den älskade
spanieln Peters räddning undan döden i
ett sönderbombat skyddsrum, på grund
av att hunden förvägrats en plats bland de
skyddssökande. Sådana tillfälligheter styr
våra liv. Det är en insikt Benedict Zilliacus bär med sig och som han nu förmedlar
till oss. Det är detta som gör hans minnesbok till något mer än en samling lättsarnma anekdoter. Och må därför även rikssvenska läsare göra bekantskap med Benedict Zilliacus minnen.
särintressen och låsningar som lett till
1YRGILS SAXLUND:
Bergets skugga
D
en finlandssvenska kulturens betydelse kan inte överskattas. Flera
av vårt svenska språks främsta
författare har till exempel varit finlandssvenska. För den som i likhet med mig
själv fötts upp med Runebergs ”Fänrik
Ståls sägner” har den store diktarens
värld av hjältar från det förlorade kriget
1808-09 blivit en del av ens innersta fö-
reställningar. Men Runeberg har – som
bekant – av en senare eftervärld betunilits vara en krigsdyrkare, som glorifierar
kriget och dess mänillskor. För min del
måste jag erkänna att dessa beskyllningar
aldrig lyckats minska min fascination inför Runebergs hjältar.
Benedict Zilliacus: Bergets skugga. Sö-
derström 1988
Utgångspunkten för dessa reflexioner
kring Runeberg gav rillg Benedict Zilliacus minnesbok ”Bergets skugga”. Visserligen nämns överhuvudtaget inte Runeberg i boken – däremot hans sentida efterföljare Väinö Linna. Jag är väl inte heller helt övertygad om att Zilliacus ens
skulle uppskatta tankesprånget. Han tillhörde en generation finlandssvenskar
som tragglade Runeberg till övermått i
457
jordbrukets idag så besvärliga situation
sprida sig även till energisektorn. För den
är tillräckligt illa utsatt ändå.
skolan. Men ett annat förlorat krig mot
Ryssland utgör ett genomgående tema i
hans bok. Det är naturligtvis Vinterkriget
1939-40 och det så kallade fortsättrungskriget 1941-43.
Zilliacus var under krigsåren officer i
finska armen och undkom med ett nödrop levande. När han 24 år gammal kom
ur kriget hade han erfarenheter, som han
liksom många andra ur hans generation
fortfarande bär med sig. Det har präglat
dem och Zilliacus reser dem nu ett äreminne. Kriget har beskrivits ur alla tänkbara aspekter. Man har i Finland (och
Sverige) kritiserat de finska politiker, som
förde Finland in i fortsättrungskriget på
det nazistiska Tysklands sida. Zilliacus
aktar sig visligen för att ge sig in i denna
debatt. Han skildrar den enskilde frontsoldatens upplevelser. Krigets vardag om
man så vill.
Men han är också djärv: han hävdar bestämt sedan han svept undan alla invändrungar, att de finska soldaternas kamp i
båda krigen räddade Finlands självständighet. I Hufvudstadsbladet har jag läst en
recensent som tar avstånd från Zilliacus
slutsatser. Men det är lätt att vara efterklok, menar Zilliacus. Man måste försvara sig i den situation man befann sig.
458
Sist och slutligen har han ju rätt. Man
må tolka och omtolka kriget. Man må hylla eller angripa Mannerheim och de samtida politikerna. Det finska folkets kamp
mot en väldig fiende är och förblir en hjältesaga.
Kanske skulle Zilliacus nu tycka att recensenten blivit väl patetisk. Han tycker
nämligen inte speciellt mycket om det patetiska. Han är den briljante journalisten,
revymakaren, dagsverksdiktaren och
mycket annat. Han är inte en finlandssvensk kulturpersonlighet av samma betydelse som sin far Emil, den klassiska
grekiska litteraturens främste tolkare till
svenskt språk. Men hans insatser är omfattande och litterärt betydande. Det finns
kanske ett något lättviktigt drag över hans
produktion – ett drag av ytlighet om man
så vill. Men ibland bränner det till.
Dessa drag finns även i denna bok där
det anekdotiska ibland tar överhanden,
sedan skildringen av kriget och av den älskade – och i kriget förlorade – karelska
familjegården avslutats. Men även det
anekdotiska har sitt värde. Det kan blixtbelysa skeenden och människor, speciellt
utfört av en författare med Zilliacus stilkänsla och kunskaper.
Från resor på Cypern, i Etiopien och
Indien ger Zilliacus skildringar av äventyr,
som belyser betydelsefulla och tragiska
politiska skeenden. Benedict Zilliacus har
uppenbarligen också något av sin familjs
mera äventyrslystna drag.
Men trots allt är dessa berättelser i viss
utsträckning allmängods. Det som kanske
intresserar oss svenska läsare mest är ändå episoder ur den finska kulturmiljön.
Zilliacus ger oss porträttskisser av flera
viktiga gestalter i finskt kulturliv och politik. Teaterchefen Vivica Bandler, som han
samarbetade med i flera år vid Lilla Teatern i Helsingfors, är väl den som tydligast
framträder i helfigur. I övrigt får vi nöja
oss med mera snabbt förbiilande glimtar.
Av de ledande finska politikerna får
Kekkonen det största utrymmet, men ur
en något udda aspekt: presidentens ibland
något överdrivna dryckesvanor. Något
fördjupar väl detta inslag bilden av presidenten, men hellre stannar man nog vid
skildringen av ett möte med Paasikivi, en
av nordisk historias mest paradoxala gestalter, real- och känslopolitiker i en och
samma person.
Alla dessa ankedoter och skisser ur
finskt och finlandssvenskt liv är trevliga
att läsa och ger oss intressanta inblickar i
denna kultur, som står oss så nära och
borde vara än mera känd hos oss och nog
är Zilliacus stilkonst utan vank och lyte.
Men ändå: efter avslutad läsning är det
skildringen av barndomens karelska paradis och de krigstida minnena, som starkast fastnat i minnet.
Hur mirakulös är till exempel inte berättelsen om fader Emils och den älskade
spanieln Peters räddning undan döden i
ett sönderbombat skyddsrum, på grund
av att hunden förvägrats en plats bland de
skyddssökande. Sådana tillfälligheter styr
våra liv. Det är en insikt Benedict Zilliacus bär med sig och som han nu förmedlar
till oss. Det är detta som gör hans minnesbok till något mer än en samling lättsarnma anekdoter. Och må därför även rikssvenska läsare göra bekantskap med Benedict Zilliacus minnen.