Tyrgils Saxlund; Från Oscar IIs dagar
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
TYRGILS SAXLUND:
Från Oscar Il:s dagar
Intresset for Oscar II och hans tid är uppenbarligen i stigande. Ett antal nyutkomna
böcker belyser från skilda synpunkter det livaktiga kulturlivet under denna period och lägger
därmed nya aspekter till bilden av kungen,
hans vänner och motståndare.
Germund Michaneks ” Skaldernas konung.
Oscar II, litteraturen och litteratörerna” ( orstedts) är inte så ensidigt litterärt inriktad, som
titeln ger sken av. Författaren ger också sina
läsare ett stycke sedehistoria. I våra dagar är
det svårt att fOrstå den enorma beundran samtiden hyste fOr kungens tale- och diktarkonst.
Hans pompösa och bildrika sätt att uttrycka sig
gick ju egentligen stick i stäv med de stil~deal,
som började tränga fram under hans livstid.
Under kungens sista regeringsår var litteraturen en helt annan än under hans ungdom,
men själv höll han fast vid fOråldrade litterära
ideal. I vissa lyriska dikter kunde han finna en
mjuk och innerlig ton, men det mesta han skrev
är stendött idag. Främst gäller det hans av
Svenska Akademien prisbelönta nationella
diktsvit ”Ur Svenska Flottans Minnen”, skriven under prinstiden.
Kungens uppskruvade talekonst hängde intimt samman med ett annat drag i hans personlighet: poserandet. Han njöt av sin ställning
som landsfader och ville framstå både som nationell ledare och fOredöme fOr sitt folk. Michanek är kritiskt inställd till kungen. Han pekar på skillnaden mellan ideal och verklighet.
Den moraliserande landsfadern, som foredrog
egenhändigt fOrfattade religiösa betraktelser fOr
beundrande societetsdamer, hade samtidigt
fOrbindelser av helt annat slag med skådespelerskor från de kungliga teatrarna. Oscar II:s
tid var dubbelmoralens tidsålder.
Samtidigt hade kungen många positiva sidor, vid vilka Michanek gärna kunde ha dröjt
utfOrligare. Han var lojal och vänfast. Michanek skildrar ingående hur Carl Snoilsky utstöttes ur sällskapslivet, sedan han skilt sig och
gift om sig. Skalden tillbringade en lång tid i
frivillig landsflykt. Under hela denna tid slutade kungen aldrig att stödja Snoilsky. Det var
också genom kungens personliga insats, som
han slutligen utnämndes till riksbibliotekarie
1890. Denna utnämning kritiserades och ledde
till en ganska hätsk riksdagsdebatt. Michanek
är inte lika kritisk mot utnämningen, som tidigare bedömare. Snoilsky var en fullt kompetent
ämbetsman, menar forfattaren.
Oscar I I ville vara en regerande monark –
inte en namnstämpel. Han ville också vara en
diktarfurste – av typ Gustaf III – omgiven av
skalder. DärfOr forsökte han knyta så många
vänskapsforbindelser som möjligt med forfatta·
re och konstnärer. Sina proselyter hjälpte han,
inte minst ekonomiskt. Speciellt fOrsökte han
hålla goda kontakter med de norska forfattarna, framfor allt Jonas Lie och Henrik Ibsen,
medan Björnson var ett stående hatobjekt. Ibsen och kungen betygade varandra ömsesidi~
sin högaktning: ”två ovanligt fåfänga mäns·’
möte, konstaterar Michanek sardoniskt.
Mindre idealiskt var kungens fOrhållande till
Strindberg och den nya litteraturen i Sverige.
Kungens roll under Giftas-åtalet 1884 är fortfarande oklar, men Michanek kan frikänna drott·
ning Sophia från att ha legat bakom åtalet.
Utan att tveka använde kungen Svenska
Akademien, som ett kulturpolitiskt redskap och
~kademiens sekreterare Carl David af Wirsen
var den främste målsmannen fOr kungens ideer.
Länge var Wirsen en av de mest hatade och
omstridda männen i svenskt kulturliv. Det är
därfor av stort värde, att vi nu fått hans gärning mera allsidigt belyst. Det sker i professor
Alf Kjellens bok ”Bakom den officiella fasaden.
En studie över Carl David af Wirsens personlighet” (Almqvist & Wiksell). Kjellens bok har
en smalare inriktning än Michaneks. Den är
mera strikt vetenskaplig, men trots detta lättläst och kompletterar på ett intressant sätt litteraturen om Oscar II och hans tid.
Kjellens studie över Wirsen är inte – lika
litet som Michaneks bok om Oscar II – någon
äreräddning av foremålet. Efter en relativt
både liberal och glad ungdom, utvecklades af
Wirsen mot allt större förstockelse. Även i hans
fall kan man tala om en starkt utvecklad dubbelmoral – han talade gärna ett fromt språk,
men levde kräset. Det var denna dubbla bokfö-
ring, som gav Henrik Schiick uppslaget till en
av svensk litteraturs mera formidabla niddikter, i vilken man bland annat kan läsa:
Jag älskar kämpa med i trons kampanj
Jag älskar ostron, tryffel och champagne.
Men städse dock förrän jag fuktar strupen
Jag ber en liten bön vid middagssupen.
Kjellen analyserar ingående hur af Wirsen
trots sina fromma åthävor kände en kraftig
dragning till sensuella och demoniska inslag i
konst och litteratur. I sekelskifteskonsten och
-litteraturen möter man gång på gång denna
kluvna inställning till de underjordiska krafterna i det mänskliga psyket. Ofta resulterade
denna brytning i storartad dikt och konst.
Av Kjellens undersökning framgår, att af
Wirsen uppenbarligen var psykiskt sjuk. Han
hade starka masochistiska drag och tycks närmast ha njutit av rollen som hatobjekt. Inte
bara motståndarna, utan även många av hans
meningsfränder stöttes bort av hans överdrivna
agerande och despotiska lynne.
Även den liberala oppositionen mot kung
Oscar och den despotiske akademisekreteraren
har fått en bok. Den heter ”Ung på 90-talet.
Edvard Alkman som kulturkritiker” (Raben &
297
Sjögren) och är skriven av journalisten Eva von
Zweigbergk – dotter till bokens föremål. I denna bok befinner vi oss i en helt annan miljö än i
de båda tidigare behandlade: i de litterära och
konstnärliga kretsarna i det dåtida Stockholm.
Det rådde ett synnerligen livaktigt kulturellt liv
– speciellt jämfört med dagens – och Zweigbergk har haft ett tacksamt ämne. Tyvärr är
hennes framställning inte särskilt djuplodande
och därigenom tappar läsaren intressanta per- . spektiv och jämförelser. Så förekommer af Wirsen även i denna bok, men bara som buse. En
analys av hans reella betydelse i kampen mol
de unga radikalerna saknas.
Tydligt framträder dock hur dåtidens intellektuella var internationellt välorienterade och
öppna för nya impulser. Pressdebatten var livaktig och det fanns bara i Stockholm ett flertal
tidningar av alla schatteringar, öppna för litterär och kulturell debatt. Edvard Alkman, sedermera chefredaktör för Göteborgs-Posten
och liberal politiker, spelade en viktig roll som
förespråkare för nittitalsideerna. Han introducerade också utländsk litteratur i Sverige,
främst Oscar Wilde. I första hand var Alkman
dock konstkritiker och medverkade till att ge de
unga konstnärerna i ” Konstnärsförbundet”
deras rättmätiga plats i svenskt medvetande.
Därför är boken om Edvard Alkman intressant
för belysandet av den oscarianska epokens kulturliv.
TYRGILS SAXLUND:
Från Oscar Il:s dagar
Intresset for Oscar II och hans tid är uppenbarligen i stigande. Ett antal nyutkomna
böcker belyser från skilda synpunkter det livaktiga kulturlivet under denna period och lägger
därmed nya aspekter till bilden av kungen,
hans vänner och motståndare.
Germund Michaneks ” Skaldernas konung.
Oscar II, litteraturen och litteratörerna” ( orstedts) är inte så ensidigt litterärt inriktad, som
titeln ger sken av. Författaren ger också sina
läsare ett stycke sedehistoria. I våra dagar är
det svårt att fOrstå den enorma beundran samtiden hyste fOr kungens tale- och diktarkonst.
Hans pompösa och bildrika sätt att uttrycka sig
gick ju egentligen stick i stäv med de stil~deal,
som började tränga fram under hans livstid.
Under kungens sista regeringsår var litteraturen en helt annan än under hans ungdom,
men själv höll han fast vid fOråldrade litterära
ideal. I vissa lyriska dikter kunde han finna en
mjuk och innerlig ton, men det mesta han skrev
är stendött idag. Främst gäller det hans av
Svenska Akademien prisbelönta nationella
diktsvit ”Ur Svenska Flottans Minnen”, skriven under prinstiden.
Kungens uppskruvade talekonst hängde intimt samman med ett annat drag i hans personlighet: poserandet. Han njöt av sin ställning
som landsfader och ville framstå både som nationell ledare och fOredöme fOr sitt folk. Michanek är kritiskt inställd till kungen. Han pekar på skillnaden mellan ideal och verklighet.
Den moraliserande landsfadern, som foredrog
egenhändigt fOrfattade religiösa betraktelser fOr
beundrande societetsdamer, hade samtidigt
fOrbindelser av helt annat slag med skådespelerskor från de kungliga teatrarna. Oscar II:s
tid var dubbelmoralens tidsålder.
Samtidigt hade kungen många positiva sidor, vid vilka Michanek gärna kunde ha dröjt
utfOrligare. Han var lojal och vänfast. Michanek skildrar ingående hur Carl Snoilsky utstöttes ur sällskapslivet, sedan han skilt sig och
gift om sig. Skalden tillbringade en lång tid i
frivillig landsflykt. Under hela denna tid slutade kungen aldrig att stödja Snoilsky. Det var
också genom kungens personliga insats, som
han slutligen utnämndes till riksbibliotekarie
1890. Denna utnämning kritiserades och ledde
till en ganska hätsk riksdagsdebatt. Michanek
är inte lika kritisk mot utnämningen, som tidigare bedömare. Snoilsky var en fullt kompetent
ämbetsman, menar forfattaren.
Oscar I I ville vara en regerande monark –
inte en namnstämpel. Han ville också vara en
diktarfurste – av typ Gustaf III – omgiven av
skalder. DärfOr forsökte han knyta så många
vänskapsforbindelser som möjligt med forfatta·
re och konstnärer. Sina proselyter hjälpte han,
inte minst ekonomiskt. Speciellt fOrsökte han
hålla goda kontakter med de norska forfattarna, framfor allt Jonas Lie och Henrik Ibsen,
medan Björnson var ett stående hatobjekt. Ibsen och kungen betygade varandra ömsesidi~
sin högaktning: ”två ovanligt fåfänga mäns·’
möte, konstaterar Michanek sardoniskt.
Mindre idealiskt var kungens fOrhållande till
Strindberg och den nya litteraturen i Sverige.
Kungens roll under Giftas-åtalet 1884 är fortfarande oklar, men Michanek kan frikänna drott·
ning Sophia från att ha legat bakom åtalet.
Utan att tveka använde kungen Svenska
Akademien, som ett kulturpolitiskt redskap och
~kademiens sekreterare Carl David af Wirsen
var den främste målsmannen fOr kungens ideer.
Länge var Wirsen en av de mest hatade och
omstridda männen i svenskt kulturliv. Det är
därfor av stort värde, att vi nu fått hans gärning mera allsidigt belyst. Det sker i professor
Alf Kjellens bok ”Bakom den officiella fasaden.
En studie över Carl David af Wirsens personlighet” (Almqvist & Wiksell). Kjellens bok har
en smalare inriktning än Michaneks. Den är
mera strikt vetenskaplig, men trots detta lättläst och kompletterar på ett intressant sätt litteraturen om Oscar II och hans tid.
Kjellens studie över Wirsen är inte – lika
litet som Michaneks bok om Oscar II – någon
äreräddning av foremålet. Efter en relativt
både liberal och glad ungdom, utvecklades af
Wirsen mot allt större förstockelse. Även i hans
fall kan man tala om en starkt utvecklad dubbelmoral – han talade gärna ett fromt språk,
men levde kräset. Det var denna dubbla bokfö-
ring, som gav Henrik Schiick uppslaget till en
av svensk litteraturs mera formidabla niddikter, i vilken man bland annat kan läsa:
Jag älskar kämpa med i trons kampanj
Jag älskar ostron, tryffel och champagne.
Men städse dock förrän jag fuktar strupen
Jag ber en liten bön vid middagssupen.
Kjellen analyserar ingående hur af Wirsen
trots sina fromma åthävor kände en kraftig
dragning till sensuella och demoniska inslag i
konst och litteratur. I sekelskifteskonsten och
-litteraturen möter man gång på gång denna
kluvna inställning till de underjordiska krafterna i det mänskliga psyket. Ofta resulterade
denna brytning i storartad dikt och konst.
Av Kjellens undersökning framgår, att af
Wirsen uppenbarligen var psykiskt sjuk. Han
hade starka masochistiska drag och tycks närmast ha njutit av rollen som hatobjekt. Inte
bara motståndarna, utan även många av hans
meningsfränder stöttes bort av hans överdrivna
agerande och despotiska lynne.
Även den liberala oppositionen mot kung
Oscar och den despotiske akademisekreteraren
har fått en bok. Den heter ”Ung på 90-talet.
Edvard Alkman som kulturkritiker” (Raben &
297
Sjögren) och är skriven av journalisten Eva von
Zweigbergk – dotter till bokens föremål. I denna bok befinner vi oss i en helt annan miljö än i
de båda tidigare behandlade: i de litterära och
konstnärliga kretsarna i det dåtida Stockholm.
Det rådde ett synnerligen livaktigt kulturellt liv
– speciellt jämfört med dagens – och Zweigbergk har haft ett tacksamt ämne. Tyvärr är
hennes framställning inte särskilt djuplodande
och därigenom tappar läsaren intressanta per- . spektiv och jämförelser. Så förekommer af Wirsen även i denna bok, men bara som buse. En
analys av hans reella betydelse i kampen mol
de unga radikalerna saknas.
Tydligt framträder dock hur dåtidens intellektuella var internationellt välorienterade och
öppna för nya impulser. Pressdebatten var livaktig och det fanns bara i Stockholm ett flertal
tidningar av alla schatteringar, öppna för litterär och kulturell debatt. Edvard Alkman, sedermera chefredaktör för Göteborgs-Posten
och liberal politiker, spelade en viktig roll som
förespråkare för nittitalsideerna. Han introducerade också utländsk litteratur i Sverige,
främst Oscar Wilde. I första hand var Alkman
dock konstkritiker och medverkade till att ge de
unga konstnärerna i ” Konstnärsförbundet”
deras rättmätiga plats i svenskt medvetande.
Därför är boken om Edvard Alkman intressant
för belysandet av den oscarianska epokens kulturliv.