Tyrgils Saxlund; Nymarxism och litteraturen

TYRGILS SAXLUND:
Nymarxismen och litteraturen
För bara tjugo år sedanfanns flera goda
kulturtidskrifter i Sverige. En av de bästa
var Ord och Bild, som numera är strikt
marxistisk och revolutionär. Ingen med andra åsikter än sådana som stämmer med tidskriftens schema kan vänta sig att få skriva
där. Samtidigt har den både en starkt sjunkande läsekrets och – det största tidskriftsstö-
det i Sverige. Fil dr Tyrgils Saxlund har gått
igmom ett par häften och analyserar i sin artikel tidskriftens värderingar, som alla går ut
på samhällets omstörtande. Men han konstaterar också, att de revolutionära skribenterna
saknar glöd. Den tid då de började, under
studentrevolutionernas 60-tal, är borta och
de förefaller att drömma sig tillbaka till nå-
got förgånget – somförhoppningsvis inte
heller kommer tillbaka.
Det finns i dag många kulturellt intresserade
personer, som med saknad kommer ihåg
kulturtidskrifterna från 40- och 50-talen. sedan dess har antalet tidskrifter minskat och
de kvarlevande har ändrat karaktär. Om en
läsare av Ord och Bild från 50-talet eller tidigare fick ett nummer av dagens tidskrift i sin
hand, skulle han knappast tro sina ögon.
De forna strävandena att bevaka hela det
kulturella fältet har ersatts av andra aspirationer. I dag domineras tidskriften av radikal kulturkritik och marxistiska uttolkningar. Ord och Bilds utveckling är på intet sätt
ensamstående. Samma tendenser har kunnat förmärkas i Bonniers litterära magasin
– med katastrofala konsekvenser för upplagan – och på vissa ledande dagstidningars
kultursidor. Hela den kulturella debatten
har fått en kraftig slagsida åt vänster. Intresse för denna debatt har samtidigt minskat
hos den bredare allmänhet, som sist och slutligen bör vara dess publik. Kulturtidskrifternas minskade antal och upplagor är det yttre
tecknet på denna utveckling.
Men debatten har trots detta stor betydelse, fastän på ett annat plan. Många unga intellektuellas tänkesätt och syn på samhället
formas av den kulturella debatten. Den kulturkritik och revolt mot det västerländska
samhället, som vi upplever i våra dagar, har
sina intellektuella grundvalar i den marxistiskt inspirerade debatten. Det är därför viktigt att känna till vilka åsikter, som förs fram
i de både till antal nummer och upplagor decimerade kulturtidskrifter, som fortfarande
lever kvar.
Ord och Bild är kanske det intressantasit
exemplet på hur en tidskrift fullständigt kall
ändra karaktär. I dag finns inte ett spår kvar
av den gamla anda, som präglade tidskriften
från starten och långt fram i tiden. De marxistiska analyserna dominerar helt, och oliktänkande har ingen anledning att göra sig
besvär – tidskriften innehåller inga avvikande röster. Artikelförfattarna kräver av sina
läsare insikter i marxistisk terminologi. Man
använder de marxistiska begreppen flitigt
och lägger därvid speciell vikt vid klasskampen och revolutionen. Det en gång i marxistiska kretsar så populära främlingsskapsbegreppet (”alienationen”) används mera sällan än tidigare. Ord och Bilds marxism är i
dag hårdför och militant. De mjukare, mera
psykologiserande analyserna har man lämnat bakom sig; nu ser man framåt, mot omstörtningen av det existerande samhället.
Många av artikelförfattarna visar en analytisk uthållighet, som är. värd all beundran.
Aven relativt okända och perifera marxistiska teoretiker ägnas långa och engagerade artiklar. En vanlig läsare grips ofta av undran,
om resultatet verkligen motiverar alla dessa
ansträngningar.
Vad man skriver om
Störst intresse ägnar man åt att skriva om
grupper i samhället, som man anser förtryckta. Framför allt focuseras intresset på
arbetarnas situation förr och nu, men man
har också börjat intressera sig för kvinnodebatten. Den drivande kraften tycks vara litteraturkritikern Maria Bergom-Larsson, som
också gett ut en essäsamling med titeln
”Kvinnomedvetande. Om kvinnobild, familj
och klass i litteraturen” (Raben och Sjögren).
241
Flera av essäerna har tidigare ingått i Ord
och Bild eller i Dagens Nyheter. Ämnesvalet
kan i förstone synas sympatiskt, men den
kompromisslösa klasskampsanda, som de
unga akademikerna bakom Ord och Bild fö-
respråkar, ger föga utrymme åt en mera nyanserad debatt kring de frågor man tar upp.
Deras kritik riktar sig såväl mot den reformistiska socialdemokratin som mot borgerligheten.
l nummer 4-5/1976 av Ord och Bild går
man tillbaka till källorna: det uttalade målet
med detta temanummer kring proletärlitteraturen i Sverige är att ”ringa in dess betydelse för klassmedvetande och klasskamp”.
Av citatet framgår vad som är det centrala
för analysen: det viktigaste är att genom
ökat klassmedvetande uppnå eller skapa en
klasskampssituation i vårt land. Hela samhället består av sinsemellan väl avgränsade klasser, och proletariatet bör ta makten – om
nödvändigt med våld. Den ekonomiska och
sociala utjämningspolitiken av socialdemokratiskt eller liberalt märke förkastar man
helt, liksom en politik som genom reformer
försöker mjuka upp motsättningarna i samhället. Arne Melberg konstaterar, att under
1800-talet segrade de liberala bildningsidealen i hela samhället. Socialdemokratin liberaliserades och försökte nå politiska resultat på
reformens väg. Pionjärer som August
Blanche och Ellen Key tryckte på vikten av
goda hemmiljöer för arbetarna, och inom socialdemokratin växte fram ett bildningsideal, som resulterade i både folkhögskolor
och ABF. Ingenting av detta finner nåd inför Melberg. Det var bara olika sätt att sö-
va ner det proletära klassmedvetandet, och
242
socialdemokratin svek på detta sätt sitt revolutionära ursprung. Grundfelet låg i det faktum, att man började praktisera en ”parlamentarisk och statserövrande linje”. Arne
Melberg menar att man borde ha slagit hela
systemet över ända och ersatt det med nå-
gonting helt nytt.
Den kulturidealism, som sporrade socialdemokratins första generationer, förkastas.
Tage Lindboms klassiska bok ”Arbetarrörelsen och kulturen” från 1947 anklagas för
brist på revolutionära kulturideal och för
den humanistiska grundsyn, som bokens
författare gör sig till talesman för. Något uttalat alternativ till den humanistiska kulturidealismen framträder inte hos Melberg. Det
han närmast tycks eftersträva är något slags
masskultur av tidig sovjetisk eller modern kinesisk typ. Kulturen skall vara enhetlig och
revolutionär; det individuella skall tonas ner
till fördel för det kollektiva. Men oklarheterna i resonemanget gör att många frågetecken avseende det kulturpolitiska alternativet
återstår.
Kulturradikalismen får oväntade resultat,
då man bedömer författare från olika tider.
Medan Dan Andersson får beröm av Ola
Holmgren i en av artiklarna i numret, kritiseras författaren Martin Koch – åter aktuell
genom några nyutgåvor av hans romaner.
Koch påstås ha sett ”von oben” på arbetarna
– han såg dem som ”objekt” för att använda
den marxistiska terminologin. Dan Andersson däremot såg på proletären som subjekt:
han ställde sig på samma nivå som de arbetare han skildrade och såg dem som individer.
Man skulle ju tycka att Martin Kochs realistiska och djuplodande arbetarromaner borde vara helt i linje med de marxistiska kraven på god proletärlitteratur. Så är tydligen
inte fallet och orsaken är sannolikt den, att i
Kochs författarskap finns en kritisk tendens
mot vad han uppfattade som omoral och förslappning i arbetarleden. Hans religiösa inriktning gjorde att han kritiserade omoral
hos alla grupper, även hos arbetarklassen,
när han tyckte sig finna den där. Denna religiöst moraliserande inriktning leder till att
den nymarxistiska kritiken tar avstånd från
Kochs världsbild och därmed också hans författarskap.
I stället för författare med Kochs livssyn
önskar man sådana som kan förverkliga den
kollektiva romanen. l en utförlig artikel i
amma nummer av Ord och Bild analyserar
Birgitta Holm och andra sågverksförfattaren Karl Östman, vars författarskap också visats förnyat intresse under senare år. Speciell vikt lägger artikelförfattarna vid klasskampsmotivet hos Östman. Man kombine·
rar dessutom den sociala kampen med eu
erotiskt element genom att understryka inslaget av sexuell antagonism och attraktion
mellan klasserna i Östmans böcker. De unga
marxisterna kan inte bara sin Marx utan också sin Freud.
Med sorg noterar artikelförfattarna, att
Östman inte lyckades skriva kollektivets roman. Orsaken var att han ”individualisera·
des” och i stället började skriva en så kallad
bildnings- eller utvecklingsroman. Detta är
något av ett ledmotiv i Ord och Bild och
även annorstädes i den litteraturkritik, som
har inspirerats av nymarxismen. Man kritiserar de författare som skriver om individuella
öden eller om det självupplevda. Till och
med så stora exempel på moderna arbetarskildrare som Harry Martinson, Eyvind
Johnson och Jan Fridegård faller igenom inför dessa krav på marxistisk renlärighet.
Vid sidan av Karl Östman ställs helt andra
författare i centrum för intresset. Trots sin
självbiografiska romanserie får Ivar LoJohansson beröm för sitt författarskap. I en
snårig artikel analyseras dennes roman
”Godnatt, Jord” och tolkas som ett typexempel på hur en marxistisk roman skall skrivas.
Romanens karaktär av kollektivroman gör
att den kan användas i detta exemplifierande syfte. Därigenom får Ivar Lo-Johanssons
författarskap en dimension, som gör att han
vid sidan av mera renläriga författare som
~loa Martinson och Sara Lidman kan ingå i
den radikala litterära tradition, som kritikerna i Ord och Bild febrilt söker skapa.
Marxismens riktlinjer
Det sätt att läsa litteratur, som kritikerna i
Ord och Bild förespråkar, skulle totalt komma att förändra den syn på litteraturen och
kulturen som hittills varit rådande. Många
av litteraturens store skulle få träda tillbaka
för andra, som nu räknas som andra rangens författare. Den perfekta formen eller
den psykologiska skarpblicken skulle inte
räcka för att skapa en stor författare – därtill skulle krävas en tolkning av proletariatets
situation i överensstämmelse med marxistiska riktlinjer. Litteraturens kollektivisering
skulle kunna anses inledd.
Även i den marxistiska synen på det nutida svenska samhället återkommer vad vi har
mött i det föregående. Den grundläggande
243
tanken är att socialdemokratin totalt har
misslyckats – den har inte varit tillräckligt
radikal. De ekonomiska skillnaderna är fortfarande stora i samhället, men skillnaden i
människovärde mellan olika grupper är ännu större. Som utgångspunkt för resonemanget tar man några moderna arbetarskildringar av författare som Maja Ekelöf,
Marit Paulsen och Reidar Jönsson, alla tre
diskuterade och omskrivna under senare år.
Föraktet för de demokratiska arbetsformerna lyser ibland igenom. En romanfigur
hos Reidar Jönsson finner att han står på en
annan sida än en ”skendebatterande” kommunfullmäktigeförsamling, som han vid ett
tillfälle kommer att lyssna till. En av artikelförfattarna går ett stycke längre. Han menar
att hela det svenska styrelseskicket tar sig uttryck i ”dimridåer av samförståndets byrå-
kratspråk som döljer kapitalismens brutala
schackrande med människorna”. Jönssons
romanfigur finner till slut gemenskap hos
radikala ungdomar i en FNL-förening.
Författarinnan Marit Paulsen, som hyllar
familjen och hemmet som ljuspunkter i tillvaron, får sig påskrivet för detta: ”hennes
hemsituation är skildrad som en påfallande
privat angelägenhet.” Familjen är inte en tillräckligt revolutionär institution. Man bör på
ett helt annat sätt än Marit Paulsen engagera
sig i en radikal förändring av samhällsförhållandena, för att bli tillfullo uppskattad av dagens Ord och Bild-kritiker.
Trots det revolutionära patos, som genomströmmar artiklarna i Ord och Bild, är
världsbilden allt annat än ljus och optimistisk. Glädjeämnena är få och framtidsperspektiven dystra. Gravallvaret vilar kompakt
244
över sidorna. Inte ens tanken på framtida revolutioner tycks kunna muntra upp stämningen. Orsaken blir uppenbar om man lä-
ser Maria Bergom-Larssons bok ”Kvinnamedvetande”. Klasskampsparollerna är inte
längre lika levande som år 1968, då ungdomar över hela västvärlden demonstrerade
mot det etablerade samhället. Man har åter
börjat förskansa sig bakom privatlivets murar i stället för att bygga barrikader. l det
moderna svenska samhället är inte den materiella bristen det svåraste, utan i stället tillvarons meningslöshet och den känsla av
maktlöshet som alltmera griper omkring sig.
l detta pessimistiska utbrott ryms visserligen ett litet korn av sanning, men överdrifterna är påfallande. Maria Bergom-Larsson
underkänner all reformverksamhet inom
det existerande samhällets ramar och dömer
därmed sig själv och sina trosfränder till inåtvända pessimistiska tankeutbyten, utan
kontakt med den värld i vilken vanliga människor lever.
Synen på motståndarna
Det moderna svenska samhället har utformats av olika intressen i samspel. De ”kapitalistiska” krafterna har långt ifrån varit ensamma om samhällsutformningen, tvärtom
har ofta så kallade radikala krafter eftersträ-
vat snabb utveckling och därigenom medverkat till samhällets omdaning. Men för det
samspel mellan olika intressen, som ligger
till grund för svenskt samhällsliv, har de
unga marxisterna föga eller ingen förståelse.
Deras tro är att en revolution kommer att lö-
sa alla olösta problem.
Till grund för detta,ligger en uppfattning
av det svenska samhället, som förefaller att
ha föga att göra med verkligheten. Polisen
uppfattas i en artikel av Ord och Bild-redaktören Per Lysander som ett statsmaktens
klumpiga och dödliga vapen mot medborgarna (nr 2/1976). Med utgångspunkt från
författarparet Sjöwalls och Wahlöös polisromaner förklaras polismännen vara företrä-
dare för de proletariserade mellanskikt i
samhället som kommit i kläm mellan ”socialdemokrater, borgare och fascister”.
Kritik riktas i artikeln både mot statsmaktens expansion och mot vad författaren kallar ”borgare och fascister”. Problemet är bara, att hela utgångspunkten för analy en torde vara felaktig. Det har inte skett en alltmera omfattande proletarisering av svenska folket – tvärtom har allt ·större grupper nått
högre status och bättre levnadsförhållanden.
Däremot är det riktigt att statsmakten har
expanderat, men det är en företeelse, som
snarast har skett mot de borgerligas vilja.
Synen på de ideologiska motståndarna går
också genomgående i mörka färger. I en artikel om populärkulturen skriver Björn
Häggqvist: ”Masskulturens inneboende konservatism är en av dess få tillförlitliga egenskaper” (nr 3/1976). Därmed avser han tendensen i våldsfilmer av typen ”Gudfadern”
och hos insmickrande underhållningsfilmer.
Vad Häggqvist förtiger är, att det många
gånger just har varit konservativa, som kritiserat denna typ av underhållning för dess
brist på moral. Masskulturen är inte konservativ. Den försöker tvärtom ”hänga med” i
modets växlingar på ett sätt, som gör att den
ofta saknar mera bestående värden.
En annan analytiker, Birgitta Holm,
konstaterar efter att ha läst några seriemagasin med skräckserier – en genre som av
oförklarliga orsaker nått utbredd popularitet hos en bred läsekrets av framför allt ungdomar – att ”skräckserierna har ju sin plats
hos högern.” Men vad hon avser med begreppet högern står outrett efter läsningen
av hennes artikel. Det förefaller helt osannolikt, att de vulgära skräckserierna skulle vara
speciellt uppskattade av konservativa grupper – att deras skapare skulle vara speciellt
konservativa är också obevisat.
Det råder överhuvudtaget en utbredd terminologisk förvirring, när man skall karakterisera sina motståndare. Användningen av
termen ”fascistisk” är belysande. Häggqvist
skriver att våldsfilmerna skapar underlag
för fascistiska beteenden. Lysander talar om
”borgare och fascister” – exemplen är
många. Termen är i dessa sammanhang alltid blottad på varje mera preciserad betydelse. Allt som man ogillar i samhället är ”fascistiskt”. Samma sak gäller begreppet ”borgerlig”. Åsikter som man ogillar är ”borgerliga,”
oberoende av om dessa åsikter omfattas i nå-
gon större utsträckning av grupper, som
brukar betecknas som borgerliga eller av de
borgerliga partierna. Medan varje marxistisk term används med omsorg och utsätts
för ingående analys, används begrepp som
kan användas mot motståndarna utan logisk
stringens. Överorden kommer därigenom
att ligga nära till hands. Maria Bergom-Larsson skriver: ”Spriten och supandet låg i arbetsköparnas intresse – målet var en förslavad arbetarklass.” Någon bevisning för detta
påstående finns inte.
245
De ideologiska överväganden som ligger
bakom motståndarnas åsikter och åtgärder
– och som naturligtvis kan diskuteras –
bryr man sig inte om att penetrera. Maria
Bergom-Larssan talar om borgerlig intolerans och likgiltighet för djupare värden.
Hon nämner som exempel den kritik, som
riktades mot författarinnan Moa Martinsons
radikala politiska åsikter. Bergom-Larssan
tolkar detta som ett ”outtalat men klart underförstått förakt.” Men inte behöver man
väl förakta den vars åsikter man inte kan dela? skillnad i åsikter behöver inte bottna i
förakt för personen. Det finns ett slags överkänslighet mot kritik hos många representanter för den nya vänstern, vilket försvårar
meningsutbyte mellan ideologierna. Varje
form av kritik uppfattas som ett uttryck för
nedlåtande attityd.
Meningsutbytet blir speciellt problematiskt om man i de ideologiska motståndarnas
åtgärder ser långt gående konspirationer.
Kvinnans förtryckta ställning inom arbetarklassen bottnade – fortfarande enligt Bergom-Larsson – i att kapitalet splittrade arbetarklassen, så att dess energi gick åt till att bekämpa det motsatta könet och inte kapitalisterna. Birgitta Holm tror att seriemagasin
och western-filmer är ett sätt för kapitalet att
söva ner arbetarklassen i ljuva drömmar och
på så sätt undertrycka dess revolutionära potential. Hennes analys blir egendomligt substanslös, då hon vägrar erkänna att många
fantasiprodukter faktiskt kan äga både andliga och estetiska kvaliteter, även om de har
som huvudsyfte att underhålla. Vart tar alla
goda underhållningsförfattare vägen i Birgitta Holms värld? Nej, kulturindustrin är fi- 246
enden, som måste bekämpas genom ”att
vänstern måste fä ett fäste i skolan och massmedierna.” Holm anser faktiskt, att vänsterideer inte kommer fram tillräckligt i debatten!
Att omforma samhället
Alla dessa konspirationsteorier framstår
som orimliga för var och en som litet har
sysslat med samhällsfrågor, men de äger tydligen stor suggestionskraft. Antydningar i
samma riklning har ju efter valet även kommit från socialdemokratiskt häll. I och för
sig är en Maria Bergom-Larssons eller en
Birgitta Holms ideer relativt ointressanta genom sin brist på verklighetskontakt, men de
har haft en tendens att anammas av bredare
grupper än kretsen kring Ord och Bild. Därigenom kan de fä en vidare och mera ödesdiger spridning.
Målet för den ideologiska debatten i Ord
och Bild ät· nämligen att i grunden omforma
samhället. Familjeinstitutionens nedrivande
är det första målet. Bergom-Larsson angriper den individualistiska kvinnosyn, som Ellen Key och den tidiga socialdemokratin
kämpade för. Alla försök att inom det existerande samhällets ram försöka skapa ett fungerande familjeliv bör motarbetas. Barnuppfostran bör kollektiviseras, eftersom familjen har en politiskt konserverande funktion.
Mälsättningen är att göra rent hus med alla
”borgerliga” arv och att göra slut på den existerande samhällsuppbyggnaden. Alla steg
på reformismens väg avvisas kategoriskt.
Det sociala reformarbetet under I900-
talet, vilket ofta inspirerats frän socialdemokratiskt häll, har varit helt förfelat, menar Bergom-Larsson. Man skulle inte försökt lösa frågorna i samförstånd, utan genom konfrontation. Varje tanke på ”klassförsoning” måste avvisas lika kraftigt som
varje tendens till individualism. I sina framställningar skiljer man på två antagonistiska
klasser: kapitalisterna och proletariatet. De
senare skall göra revolution mot de förra.
Den marxistiska analysen utsträcks sällan till
att omfatta de stora mellangrupperna, som
varken kan räknas till de fåtaliga kapitalägarna eller till proletariatet. Vart räknar ig
litteratörerna i Ord och Bild själva? De vet
för litet om de sociala förhållandena i vån
land. Den revolutionära potential, som de
bygger sin syn på, existerar inte i sinnevärlden utan är en fantasiprodukt.
Deras ideal är det samhällssystem som
man nätt fram till i Vietnam och folkrepubliken Kina. Däremot avvisas den sovjeti ka
kommunismen. Sara Lidmans glödande entusiastiska skildringar frän nordvietnamesernas kamp mot USA är normgivande.
ord-Vietnam och Kina är motsatserna till
det förfallna Sverige. I dessa länder är barnuppfostran, kvinnornas situation, arbetsförhällandena – allt – idealiskt eller åtminstone på väg att bli det. l Sverige är det tvärtom. Det avgörande problemet, nämligen om
vår kultur kan förenas med kulturmönster
skapade i länder med helt andra kulturella
förhållanden, går man inte in på. Hur det
svenska industrisamhället skall kunna omformas med det kinesiskajordbrukarsamhället som mönster, förefaller att vara ett olösligt problem.
Men dylika invändningar är oväsentliga i
den frälste marxistens ögon. Den kalla verkligheten är ointressant. Vad man vill uppnå
är något som befinner sig bortom denna
verklighet – en utopi, en drömd värld i vilken alla problem är lösta och proletariatet
härskar oinskränkt. Om målets uppnående
kräver offer är egentligen också likgiltigt.
Revolutionen är också en romantisk dröm,
onåbar för våra analytiska instrument.
Däri ligger också faran med dessa ideer.
De har en tendens att skapa andlig och kul- 247
turelllikriktning. Det är påfallande hur lika
alla skribenterna i Ord och Bild skriver- argumenten är nästan alltid desamma, och det
är svårt att skilja den ene författaren från
den andre. Genom styrkan i sitt patos och
enhetligheten i sina åsikter får emellertid de
marxistiska kulturdebattörerna en genomslagskraft, som inte motiveras av någon
ideernas inre halt. På kort tid har de lyckats
sätta sin prägel på vissa lätt identifierbara delar av svensk kulturdebatt.