Tysk landkrigföring

TYSK
LANDKRIGFÖRING
SAMMANSTÄLLNING1 AV I HUVUDSAK TYSKA
KÄLLOR, BELYSANDE TYSK LANDKRIGFÖRING Å VÄSTFRONTEN
Av major B. G. GEIJER, Stockholm
1-,VA uttryck: blixtanfall och blixtkrig ha vunnit burskap för
betecknande av tysk kombinerad luft- och markkrigföring, alltså
av tysk landkrigföring.
I Polen undanskymde blixtkriget i viss mån blixtanfallet, i
Norge däremot framträdde skarpast blixtanfallet.
Under operationerna i Polen var det framför allt pansarvapnets
operativa insättande för avskärande av fiendens återtågsvägar
med inneslutning och förintande av de fientliga armeerna såsom
mål, som fångade uppmärksamheten.
Efter det polska fälttågets slut sökte man i alla länder efter
orsakerna till tyskarnas snabba framgångar. Man erkände därvid, att flygvapnet och pansarvapnet varit de faktorer, som framför allt möjliggjort desamma. Men man framhöll samtidigt, att
överraskningen i hög grad underlättat kampen om luftherraväldet
och att Polens olyckliga strategiska läge skapat ytterst gynnsamma förutsättningar för pansarvapnets insättande mot fiendens
rygg. Vidare framhöll man Polens numerära underlägsenhet och
Tysklands förhand i krigsberedskap vid operationernas inledande.
Att man för första gången fått bevittna flygets och pansarvapnets insatser i rörligt krig kunde man icke förneka, men att detta
i och för sig betydde en fullkomlig revolution av krigföringen synes man på västmakthåll icke haft fullt klart för sig, åtminstone
1 Denna sammanställning utgör en sammanfattning av ett bihäfte till Kungl.
Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift med samma titel.
375
27-40480. Svensk Tidskrift 1940.
·.. ,…
…
_,; ’ ···——·
B. G. Geijer
att döma av de bittra anklagelser mot den franska krigsledningen
för bristande förutseende, som framställts efter nederlaget.
Vad speciellt västfronten beträffar, ansåg man icke det polska
fälttåget hava bevisat, att icke de starka gränsbefästningarna
fortfarande voro en garanti mot blixtanfall.
Västfrontoffensiven inleddes trots allt med ett blixtanfall, som
bröt väg genom gränsbefästningarna och möjliggjorde blixtkrig
även på västfronten.
Metoderna för blixtanfallet och blixtkriget påminde om krigföringssättet i Polen; blixtanfallet hade många gemensamma drag
med det norska. Men metoderna hade utvecklats och förbättrats
i så hög grad, att man allmänt började tala om krigföringens
revolution, om krigföringens dynamik, om stötkiltaktik, om den
nya tyska krigföringen. På ledande håll medgav man, särskilt i
Frankrike, att man var oförberedd mot tyskarnas nya krigföringssätt. Så uttalade general \Veygand i högsta krigsrådet den 22 maj
följande: »För våra ögon utspelades och utspelas alltjämt ett
första tyskt anfall, som försiggått enligt en hittills obekant formel med nya stridsmedel. Enligt min åsikt kommer detta första
anfall att följas av en offensiv i klassisk stil med stark artilleriförberedelse.» Även en annan fransk generals uttalande går i
samma riktning, då han framhåller svårigheten för fransmännen
att under operationernas gång anpassa sig efter tyskarnas nya
krigföringssätt.
Utvecklingen visade emellertid, att general Weygand misstog
sig, när han förväntade en offensiv i klassisk stil. Tyskarnas krigföringssätt ändrades icke.
Det kan kanske synas förmätet att redan nu försöka analysera
tyskarnas krigföring. Det kan synas som om man borde vänta
därmed, till dess källmaterialet tillåter ett rekonstruerande i detalj av krigets olika faser.
Häremot kan emellertid anföras, att de tyska framgångarna
varit konstanta och så överväldigande, att en detaljerad krigshistorisk forskning för sökandet av huvudanledningarna till desamma icke synes vara erforderlig. Man torde redan nu kunna
söka desamma. På de flesta håll, icke minst i de krigförande länderna, har man ansett huvudorsaken till de tyska framgångarna
vara, att den tyska härledningen icke varit slav under traditio- 376
Tysk landkrigföring
nellt militärt tänkande, utan slagit in på nya vägar, då det gällt
att bryta försvarets förmenta styrka. Den tyska krigsledningen
har, säger man, förmått samordna motorn i luften, flygvapnet,
och motorn på marken, pansarvapnet, i världskriget oprövade i
rörlig krigföring, för skapandet och säkerställarrdet av rörlig krigföring, målet för alla ansträngningar under den tyska krigsmaktens återuppbyggande.
Pansarvapnets framträdande i operativa enheter, i divisioner
och kårer, och detta vapens samverkan med störtbombflyget, av
tyskarna under de senaste åren utvecklat till ett precisionsvapen,
som liknats vid ett långskjutande artilleri, ha skapat blixtkriget.
Men blixtkriget har även ställt ökade krav på andra vapenslag,
framför allt på infanteriet, som måst utföra fantastiska marschprestationer för att i någon mån kunna hålla jämna steg med
pansaret.
Det har redan framhållits, att en förutsättning för blixtkriget
på västfronten var betvingandet av gränsbarriären och att detta
betvingande skedde genom blixtanfall. Men ännu en förutsättning
för blixtkriget, och över huvud taget för all rörlig markkrigföring, var besittandet av luftherraväldet.
Otvivelaktigt har den av tyskarna tillämpade samverkan mellan motorn i luften och motorn på marken möjliggjort genombrytningsoperationer av hittills oanade mått, förlänat krigföringen
nya drag och skapat nya förfaringssätt.
Detta faktum måste accepteras. Men att härav draga den slutsatsen, att materielen allena möjliggjort de exempellösa tyska
framgångarna, torde knappast vara riktigt. Ej heller torde numerären1 ha varit den utslagsgivande faktorn. I en tysk sammanfattning av de första krigsveckornas å västfronten händelser
framhålles en annan betydelsefull faktor: de moraliska egenskaperna. »De gångna veckorna ha visat, att det för tysk trupp icke
existerar några hinder, som icke kunna övervinnas, att ordet
’omöjligt’ icke finnes i dess ordförråd. Vad som satt den i stånd
att utföra, i ordets verkliga betydelse fantastiska prestationer, var
över huvud taget den oöverträffade anfallsandan, den överlägsna
moralen, den oemotståndliga viljan att vinna seger för det tyska
folkets sak. Det har visat sig, att den tyske soldatens utbildning
1 Officiellt uppgives att tyskarna vid västfrontoffensivens början voro underlägsna i marktrupper, men väsentligt överlägsna i luften.
377
B. G. Geijer
varit så god, att han även på slagfältet icke förlorat sin säkerhet;
vad han lärt på övningsfältet och under fälttjänstövningar, genomförde han i striden på slagfältet. Därtill kommer de tyska
vapnens överlägsenhet, särskilt flygvapnets, liksom också pansarförbandens och slutligen även de tyska pionjärernas. Tar man
vidare i betraktande det faktum, att den enhetliga tyska militära
ledningen garanterar en friktionsfri, i varje ögonblick efter det
taktiska och strategiska läget anpassad samverkan mellan samtliga vapenslag, så förstår man hemligheten med de tyska vapnens
framgång. – – -»
En annan tysk författare karakteriserar den tyske infanteristen
lika väl som pansarbilföraren och flygplanföraren såsom en enskild kämpe (Einzelkämpfer). Detta synes riktigt, då det enskilda
initiativet även hos underbefälhavare och menige under de tyska
fälttågen haft tillfälle att mer än någonsin göra sig gällande.
Bevis härpå äro de talrika exemplen å spaningsuppdrag, som utan
order utvidgats till erövrandet av brohuvuden och bunkeranläggningar. Icke minst framträder detta i de data, som lämnas i samband med utdelandet av »Ritterkreuz zum Eisernen Kreuz», vilket
utmärkelsetecken utdelas utan hänsyn till grad.
Självverksamheten kan knappast få en bättre belysning än i
följande utdrag ur ett tyskt frontreportage: »Stöttrupper, djärvt
anförda av sina officerare, övervunno med sina moderna tekniska
hjälpmedel och sitt dödsförakt motståndarens såsom ointagliga
ansedda positioner, en bataljonschef utnyttjade blixtsnabbt ögonblicket, rafsade ihop sina numerärt anspråkslösa styrkor och
stötte djupt in i bräschen rakt igenom de i oordning bragta fientliga fördelningarna, armekårchefen reagerade lika blixtsnabbt och
kastade hela sin styrka in i inbrytningsstället. Det nya läget, för~
intande för våra motståndare, för oss säkerställande en oavbruten
frammarsch, hade skapats.»
Den kände tyske militärskriftställaren, överstelöjtnanten D:r
Hesse lämnar följande karakteristik av den tyska ledningen å
västfronten: »Den tyska sidan hade alla trumf på hand: förenandet av all makt i händerna på Fiihrer och Högste befälhavaren
för krigsmakten samt dennes redan i Polen visade fältherrekonst
och segervilja av järn. Ett ungt generalitet, en förträfflig anda
hos truppen, en utbildning med blixtsnabbt handlande som huvudmål och utmärkt utrustning med vapen och all slags materiel.»
I annat sammanhang framhåller Hesse, att »i främsta gruppen
378
Tysk landkrigföring
av pansarfördelningen, detta moderna kavalleri, befinner sig fördelningschefen, en modern Seydlitz, som liksom denne icke är utrustad med annat än ’Coup d’reuil’ och som blixtsnabbt måste
uppfatta och handla, när det uppstår ett tillfälle att slå till. Liksom denne deltaga hans regements- och bataljonschefer personligen i striden. Å ven pansarkårchefen står i nära förbindelse med
sina förband under en dylik operation. Men han väljer sin plats
efter andra principer och träffar sina dispositioner på annat sätt.»
Hesses generella karakteristik av pansarvapnets ledning belyses
av följande exempel från Polen:
»General Roths kår hade till uppgift att trygga armen von
Reichenaus södra flank mot starka polska krafter i trakten av
Krakau. Lägets utveckling tvingade general Hoth att fatta ansvarsfulla, självständiga beslut. Då fara förelåg, att det skulle
lyckas de framför armens mitt vikande polska fördelningarna att
undkomma över Weichsel, stötte general Hoth med sin kår, utan
att bekymra sig om att hans egen flank blev hotad, långt fram i
riktning mot Radom. —Den 7 september voro hans fördelningar i strid med fientliga eftertrupper vid Lysa Gora. General
Hoth beslöt då att avlösa starka krafter från fronten och att med
dessa göra en stor omfattning. – – – I en ’Fieseler Storch’ rekognoscerade general Hoth personligen, flög från en plats i främsta
linjen till en annan, hela tiden med det operativa målet för ögonen. Så lyckades det honom att genomföra sitt djärva beslut: att
manövrera polackerna in i för dem ogynnsam terräng och att där
avslå anfallen av de polska fördelningar, som försökte bryta igenom och nå Weichselövergångarna.»
Den tyska sammanfattande högkvarterskommuniken av den 2 juli
avslutas med bl. a.: »Ett ärorikt minnesmärke blir i alla tider det
förebildliga personliga uppträdandet, som härens och flygvapnets
alla chefer, från den högste till den lägste, visade.
I markstrid i främsta linjen och i luftstrid i spetsen för sina
förband ryckte de sina trupper och sina eskadrar med sig och
utnyttjade djärvt, initiativkraftigt och beslutsamt varje läge utan
att dröja och vänta på order.
I spetsen för sin armekår dog kommenderande generalen, generallöjtnant Ritter von Speck hjältedöden.»
Det synes emellertid å andra sidan lika litet berättigat att underskatta materielens beskaffenhet för de tyska framgångarna.
379
-., ….. ).: ’\
B. G. Geijer
Detta framhålles med skärpa i en högkvarterskommunike, ur vilken må anföras: »Der gewaltige Erfolg wurde möglich durch den
beispiellosen Einsatz der Luftwaffe, denn alle Tapferkeit und
Stosskraft des Heeres konnten sich nur auswirken in dem von
unserer Luftwaffe abgeschirrnten1 Raum.»
Efter denna allmänna sammanfattning synes det lämpligt att i
samband med operationerna söka belysa den tyska krigföringens
drag. I möjligaste mån kommer detta att göras med citat.
Västfrontkriget kan indelas i två skeden:
l. Genombrytning av gränsfästningarna och genombrytningens
utvidgning till söndersprängande av den fientliga fronten med
därefter följande omfattning av armeerna i Belgien.
2. Efter omgruppering offensiv från den linje, som under genombrytningen utgjort defensivfront för tryggarrdet av genombrytningsarmens flank och rygg, samt, i samband med offensivens
framförande bl. a. till Maginotlinjens rygg, frontalanfall mot
denna.
Här kommer endast det första skedet att belysas.
Västfrontoffensivens första skede.
Detta skede får sin prägel av den stora tyska genombrytningen,
som inleddes den 10 maj med flygbasbekämpning, luftlandsättning
och markanfall mot gränsbefästningarna och som avslutades den
4 juni med Dunkerques fall.
En genombrytning skall, säger den bekante världskrigsgeneralen Krafft von DeUmensingen i sitt år 1937 utkomna arbete »Der
Durchbruch», befria anfallsförfarandet från att råka in i det tungrodda fästnings-(ställnings-)kriget, i vilket anfallet under världskriget blev klavbundet, och skall, om detta på något sätt är möjligt, återföra anfallet till de grundsatser, som gälla för rörligt
krig. I och med stormningen måste anfallet fortgå utan rast eller
ro, dag och natt, till dess fiendens front sprängts isär. Under
denna tid få inga hänsyn tagas, ty då faller avgörandet om seger
eller misslyckande. Det strategiska utnyttjandet av en genomförd
genombrytning måste ansluta sig direkt till densamma utan något
1 Kursiverat här.
380
Tysk landkrigföring
uppehåll. Härför lämpa sig i främsta rummet de rörligaste förbanden.
Krafft von DeUmensingen säger vidare, att samtliga de för genomförandet av den planlagda genombrytningen behövliga styrkorna måste redan från början vara disponibla. Han framhåller
även, att överraskningen alltid blir den bästa förutsättningen för
seger.
Granskningen av operationerna under detta skede kan lämpligen, i anknytning till de av Krafft von DeUmensingen framförda
synpunkterna, taga sikte på å ena sidan uppmarschen, å andra
sidan den taktiska och den strategiska genombrytningen, vilka ju
böra gå in i varandra utan avbrott. Särskilt bör överraskningsmomentet härvid uppmärksammas.
U p p m a r s c h e n.
En bild av den tyska uppmarschen lämnar Hesse: »Vid utgångsläget den 10 maj existerade en djupgruppering, som väl knappast
tidigare förekommit i historien – de tyska divisionerna stodo
echelonerade från västfronten ända till W eser. De framryckte
utomordentligt snabbt; för att anföra ett exempel: en icke motoriserad armekår tillryggalade på 10 dagar 320 kilometer, vilket, med
hänsyn till marscher från och till förläggningar och till stridsgrupperingar, betyder för infanteriets del 40-50 kilometer per
dag. På så sätt blev det möjligt att trygga den djupa vänstra
flanken under frammarschen allt efter genombrytningstruppernas
framryckning.»
ö v e r r a s k n i n g e n o c h d e n t a k t i s k a g e n o mb r y t n i n g e n.
Flygvapnets insats var vid överraskningen icke inskränkt till
den kamp om luftherraväldet, som inleddes den 10 maj i daggryningen, då »bomb- och störtbombplan, skyddade av lätta och tunga
jaktplan, i tusental sänkte sig mot de fientliga flygbaserna», och
som snabbt resulterade i ett tyskt luftherravälde. Därjämte tillkom, liksom i Norge, direkt omfattning från luften genom luftlandsättning.
Högkvarterskommuniken av den 4 juni innehåller härom bl. a.:
»Genom blixtsnabbt insättande av flygvapnet, som på några tim- 381
··,, …..
..
;——-
B. G. Geijer
mar genom hänsynslösa anfall mot de fientliga flygstridskrafterna,
skapade trygghet på den egna luftfronten, lyckades det att, genom
ett stort antal i detalj förberedda, överraskande operationer, utförda av utvalda flyg- och marktruppförband\ icke blott bemäktiga sig viktiga broar, som icke hunnit förstöras, utan även intaga
spärrfort, som fienden allt hitintills ansett vara ointagbara.
Det lyckades vidare att genom fallskärms- och flyglandningstrupper trots starkt motstånd sätta sig fast i det inre av fästningen Holland och att så länge hålla infallsporten från söder
över den väldiga bron vid Moerdyk öppen, till dess pansar- och
motoriserade förband hunno fram och tillsammans med flygvapnet ingrepo mot Rotterdam. – – –
Under tiden hade i norra och södra Belgien icke blott alla
gränsfästningar och befästade linjer genombrutits, utan även de
snabbt till motvärn insatta fientliga pansarförbanden slagits
och det tyska pansarvapnets överlägsenhet bevisats, vad beträffar
organisation, ledning och materiel. Framstormande framför infanterifördelningarna, nådde pansarkårerna den 13 maj Maas mellan Dirrant och Sedan och träffade där på icke blott den djupt
nedskurna dalgången, utan även starkt utbyggda gränsbefästningar, i vilka franska 9. armen ordnat sig till försvar.
Emot alla dittills gällande taktiska åsikter och emot den fientliga härledningens beräkningar tilltvingade sig pansartrupperna
redan följande dag under intim samverkan med infanterifördelningar, som i ilmarscher hunnit fram, och städse på ett förebildligt sätt understödda av flygvapnet, övergången över floden genom
nedkämpandet av de där belägna befästningarna, tillintetgjorde
det fientliga försvaret och alla motanfall och banade sig väg
till Oise.»
Styrkan av de luftlandsatta trupperna i Holland och Belgien
har i engelska tidningar uppskattats till 12,000 man.
Särskild uppmärksamhet har luftlandsättningen av fallskärmshoppare å hjässan av det starka fortet Eben Emael vid Albertkanalen tilldragit sig. Denna fallskärmsavdelning underlättade,
sannolikt genom sprängningar, i hög grad arbetet för det markförband om en pionjär- och en infanteribataljon jämte tungt luftvärnsartilleri, som insattes för stormning. Den starka befäst- 1 Häri fallskärms- och flyglandningstrupper imäknadc.
382
Tysk landkrigföring
ningen föll redan 11 maj, sedan fallskärmshopparna i 24 timmar
kunnat hålla sig kvar på hjässan.
Under detta skede intager över huvud taget fästningsstriden ett
framträdande rum. Härvid framträdde särskilt pionjärerna, flyget och pansarvapnet.
De tyska pionjärerna ha under senare år erhållit specialutbildning i fästningsstrid, framför allt i stormning av bunkeranläggningar. »De ha en rad, för fienden obekanta stridsmedel.»
Flygets insats mot befästningar visade sig redan i Polen i
många fall vara avgörande. Från detta fälttåg föreligga åtskilliga uppgifter om bunkeranläggningar, som förstörts av störtbombflyget.
Från den taktiska genombrytningen å västfronten finnas mångfaldiga dylika exempel. Gång på gång innehålla redogörelser från
striderna uppgift om att störtbombflyg rekvirerats, när stormningen kört fast.
Pansarets direkta medverkan vid tagandet av bunkeranläggningar har endast i ett par fall kunnat konstateras. Ofta synes
det ha skördat frukterna av de andra vapenslagens arbete och utnyttjat den slagna bräschen, ofta åter däremot har det framryckt
mellan befästningarna och låtit dessa vara.
Vad som nu sagts om pionjärer, flyg och pansar får icke fattas
så, att icke infanteriets och artilleriets betydelse fortfarande
kvarstår. Infanteriet är alltjämt marktruppernas huvudvapenslag, och artilleriets insats vid frontalanfallet mot belgiska Dyleställningen har, att döma av kommunikeer, varit betydande. Att
markartilleriet kompletterats med ett flygartilleri, störtbombflyget, som träffande karakteriserats såsom ett artilleri som även
kan förfölja, framstår dock klart. Men att redan nu söka förutspå
utvecklingen vid en eventuell avvägning mellan mark- och flygartilleriet synes icke möjligt. Mot betongbefästningar har det
tunga artilleriet ofta haft demolerande verkan.
Luftvärnsartilleriet och även pansarvärnskanonerna ha i stor
utsträckning använts såsom precisionsvapen mot befästningar
(mot embrassyrer). Luftvärnsartilleriet har dessutom använts mot
pansarvagnar.
Vad särskilt infanteriet beträffar, har detsamma visat sig även
kunna tillämpa den stöttrupptaktik, som urider världskriget prö-
vades, nu ofta efter ringa artilleriförberedelse eller helt utan så-
383
··,-.,_
a:;:::;:;
·;·.~—–
B. G. Geijer
dan. Därigenom har också i många fall skillnaden mellan specialutbildade pionjärer och infanteri utsuddats. Det föreligger många
exempel på att enbart infanteri insatts mot bunkeranläggningar.
Den tyske infanteriunderofficeren Kalkhoffs bedrift utgör ett särskilt talande exempel härpå. Kalkhoff tog sig med sin grupp i en
gummibåt över Maas trots stark fientlig beskjutning och kunde,
tack vare sitt personliga initiativ, med djärva framstötar taga
sexton bunker och stödjepunkter.
Nu framhållna synpunkter bestyrkas av följande uttalande av
en tysk militär författare: »Tack vare en överlägsen ledning, den
tyska rustningsindustriens tekniska prestationer, men framför allt
den enskilde soldatens beslutsamma segervilja, har det varit möjligt att undvika världskrigets massanfall och att tilldela enstaka
stöttrupper uppgifter, som endast kunna lösas av idealsoldater.
På grund härav ha också förlusterna blivit glädjande små under
de stora slagen—.»
De detaljer, som nu framdragits, kunna kanske bidraga till att
man helt bortser från infanteriets och artilleriets samverkan under rörligt krig. Därtill kan man även frestas av Weygands
tidigare citerade yttrande om klassisk krigföring. Av olika uttalanden att döma synes infanteriet även vid större strider ha i
möjligaste mån tillämpat stöttruppförfarandet. Dessutom framgår av olika redogörelser, att någon längre artilleriförberedelse
knappast förekommit, ja att den i vissa fall helt uteslutits. Däremot synes den under den korta verkningstiden ha varit av utomordentlig intensitet.
Den taktiska genombrytningens utvidgning
t i l l s t r a t e g i s k g e n o m b r y t n i n g.
Krafft von DeUmensingen säger: »Envar måste kunna sätta sig
in i att den verkligt fruktbringande framgången först börjar med
ett oreparabelt söndersprängande av den fientliga fronten.»
I annat sammanhang har han framhållit att den strategiska
genombrytningen flyter fram ur den taktiska.
Det är därför knappast möjligt att säga när den tyska strategiska genombrytningen utvecklades ur den taktiska.
384
Tysk landkrigföring
Skulle man försöka fixera en gräns, synes man böra välja den
tidpunkt, då pansarstyrkorna, efter Sedans fall, svängde mot
kusten.
Målet för den strategiska genombrytningen var förutsett vid
uppmarschen.
I sitt tal den 19 juli redogör Hitler för fälttågsplanen:
»Grundtanken i operationsplanen var att, med avstående från
sekundära framgångar, insätta hela krigsmakten – i främsta
rummet hären och flygva,pnet – så att, vid konsekvent genomförande av de planerade operationerna, total förintelse av de
fransk-engelska stridskrafterna måste ernås. Till skillnad mot
Schlieffenplanen år 1914 lät jag lägga tyngdpunkten vid operationerna på genombrytningsfrontens vänstra flygel, dock under skenbart bibehållande av det motsatta alternativet. Denna vilseledning
har lyckats. Planläggandet av den totala operationen underlättades emellertid genom motståndarens dispositioner. Ty koncentreringen av samtliga de engelsk-franska motoriserade förbanden
mot Belgien tydde med bestämdhet på, att de allierade armeernas
ledning hade beslutat snarast inrycka i detta område.
Men då man kunde förlita sig på varje enskild infanterifördelnings ståndaktighet, måste en stöt i högra flanken på den franskengelska motoriserade armegruppen leda till dennas fullständiga krossande och upplösning, ja sannolikt till dess omringning.—»
Tyska högkvarteret skildrar operationerna under den strategiska genombrytningen i sin sammanfattande rapport av den 4
juni: »l och med genombrytandet av Maginot-linjens förlängning
var bräschen i den fientliga fronten slagen. Och återigen upplevde den fientliga härledningen en överraskning, som de ansett
vara orimlig. Pansar- och motoriserade förband ryckte så snabbt
fram till havet, att de i Abbeville till och med överraskade trupp,
som övades på ett exercisfält. Ty den tyska härledningen hade
dragit försorg om att en skyddande linje (Schutzband) av armefördelningar flöt i rask följd fram från luxemburgska sydgränsen
mot Maginot-linjen, Aisne och Samme och därigenom skapade
säkerhet för att Marne-undret av år 1914 icke skulle återupprepas.
Därigenom blevo de rörliga förbanden i stånd att, utan att behöva tänka på sina förbindelser, vända sin front mot norr med
385
·…..
B. G. Geijer
vänstra flygeln utmed havet, allt under det att de försök som
fientliga pansartrupper å deras högra flygel företogo vid Cambrai
och Arras strandade.»
Den strategiska genombrytningen, som slutade med de allierade armeernas klyvning och med omfattning av armeerna i
Flandern, var framför allt pansarvapnets verk. Pansartrupperna,
i vilka ingingo infanteri, i huvudsak motorcykeltrupper, och motoriserat artilleri, understöddes i stor utsträckning av störtbombflyget, vars verkan mot pansarvapnen visat sig vara oerhört stor.
Pansartrupperna följdes av motoriserade trupper och av fottrupper, dels för förstärkning av anfallsfronten, dels för tryggarrdet
av först vänstra flanken och därefter ryggen under framryckningen mot kusten och vidare norrut. Offensiven fick icke kulminera. Trupperna pressades formligen ihop på frammarschvägarna,
såsom framgår av följande tyska skildring: »På vägarna vältra nu
tyska fördelningar fram: tre, fyra kolonner bredvid varandra
marschera mot norr. Alla sträva framåt.—» Den tyska tillförseltjänsten visade sig kunna bemästra alla svårigheter, så att
offensiven icke kulminerade.
Pansarvapnets operativa användning under detta skede belyses
i en tysk källa i följande knappa form: »Genombrytning på bred
front. Avgörandet genom förändring av sydgruppens operationsriktning i västlig, nordlig och östlig riktning. Slag med förvänd
front: Canme.»
En tysk författare skildrar händelseförloppet sålunda: »Redan
den 20 maj stå de längst framryckta pansarförbanden vid Abbeville, men icke, såsom engelska och franska tidningar ville veta.
isolerade såsom kavalleripatruller i forna dagar, utan i spetsen
för snabbt efterföljande motoriserat infanteri och de därefter i
ilmarscher marscherande infanteri- och kulspruteförbanden.»
Winston Churchill slutligen karakteriserade i ett radiotal redan
den 18 maj den tyska krigföringen under genombrytningen med
följande ord: »Tyskarna ha genom en märklig kombination av
flygbombardemang och tungt pansrade stridsvagnar brutit igenom
de franska försvarsställningarna, och starka kolonner av deras
stridsvagnar hemsöka det öppna landet, som under en eller två
dagar varit utan försvarare. Bakom dem framströmmar nu infanteri på lastbilar och bakom detta röra sig ävenledes stora massor
framåt.»
386