Tyska stormän i bild
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TYSKA STORMÄN
I BILD
Av professor AXEL L. ROMDAIJL, Göteborg
MED anledning av fjolårets olympiska spel i Berlin ordnades
i det forna kronprinspalatset vid Unter den Linden en utställning
»Grosse Deutsche in Bildnissen ihrer Zeit». Det var utan tvivel
en god ide att på detta sätt erinra världen om vad de stora tyska
personligheterna under loppet av ett årtusende betytt för kulturens utveckling ej blott inom men också utanför det egna landet.
Samtidigt kunde det väl ej undvikas att detta framvisande av
skapande genier på andens olika fält måste få en viss prägel av
gäckande ironi, när det ingick som ett led vid en fest till den fysiska
kraftens ära, vid vilken de förnämsta segerkransarna skulle tillfalla de amerikanska negersportsmännen. De flesta av de män,
vilkas bilder voro samlade i Kronprinzenpalais, hade nog i livstiden
litet till övers för det slags prestationer som tilljublades av stadions åskådarmassor.
Detta tyska nationella porträttgalleri borde också ge Tysklands
folk ett tillfälle att besinna sig på sin egen art och sitt eget värde,
med undanträngande för någon stund av dagens heroer och dagens
slagord. Visserligen var utställningen utformad med hänsyn till
tidslägets krav- annat hade svårligen varit tänkbart. Den hade
delvis blivit annorlunda sammansatt, om den varit anordnad under Weimarrepublikens tid. Ingen torde väl i det tredje rikets år
fyra ha väntat sig finna Felix Mendelsohn och Heine eller Marx
och Bebel upptagna i detta urval.
De utställda porträtten voro praktiskt taget alla utförda under
den tid då de framställda levde, »ad vivum», och erbjödo alltså
ett verkligt intresse-såsom historiska dokument. Ett genombläddrande av den illustrerade katalogen med dess fyrahundrasextio
helsidesavbildningar är en i högsta grad underhållande och lärorik sysselsättning. Materialet är ordnat efter yrkesgrupper: först
kommer den nittionio man starka falangen av »Herrscher, Staats- 132
Tyska stormän i bild
männer und Heerfiihrer», inledd med Karl den Store och avslutad
med Paul von Beneckendorff und von Hindenburg. Så komma de
trettiotre teknikerna, uppfinnarue och ekonomiska ledarna med
Gutenberg i teten och Helfferich i kön, de ungefär lika många
matematikerna, naturforskarue och läkarne från Paracelsus till
Erwin Bauer, de trettio filosoferna, prästerna och pedagogerna,
börjande med Albertus Magnus, slutande med Wilhelm Dilthey,
de trettiotvå historikerna, filologerna och juristerna, med processionen öppnad av kejsar Maximilians hovhumanist Konrad
Peutinger och avslutad av förhistorikern Gustav Kossinna. Så
ledes skaldernas intåg av Walter von der Vogelweide och Wolfram
von Eschenbach. Femtiofem man stark är flocken och dess flygelman närmast oss är Stefan George. Peter Parler, mästaren till
St. Veitsdomen i Prag, är den första konstnärsgestalten, och den
sista av hans sextiotvå kamrater är målaren Franz Marc, stupad
vid Verdun 1916. Tjugutre musiker äro medtagna, från Wolfenbiittelorganisten Michael Praetorius till Max Reger.
Grupperna kompletteras emellertid något genom att man funnit
lämpligt att anordna särskilda avdelningar för utlandstyskar,
österrikare och schweizare, vilket ibland kan vålla en viss förvirring. Man undrar t. ex. vid genomgåendet av musikerna, varför man icke bland dem finner Anton Bruckner. Han står, liksom
Johan Strauss och Hugo Wolf, bland österrikarne, medan Mozart,
Joseph Haydn och Schubert äro upptagna i den allmänt tyska
gruppen. Förklaringen är, när man tänker efter, enkel nog: de
nämnda kompositörerna från 1800-talets senare hälft levde under
en tid, då Österrike och Tyska riket politiskt hade gjort boskillnad. Fördelningen av porträtt på de olika kategorierna är och
måste vara godtycklig. Och detta gäller även och ännu mera urvalet, som ju blivit beroende på vilka av de ifrågakommande personligheterna som fått sina drag återgivna av den samtida
konsten.
I den föregående uppräkningen nämndes de porträtt, som förekomma i början och i slutet av respektive grupper. stundom äro
dessa namn signifikativa, men lika ofta ligga de allra största namnen inuti raden, och först en genomgång av alla de fyrahundrasextio porträtten ger en helhetsbild av vad tyska män genom
tiderna givit mänskligheten av tankar, av skönhet, av värdefulla
rön. Den som vördar och älskar den tyska kulturen finner när
han gått igenom detta dess »Valhalla» sina känslor av uppskatt- 133
—~ — – – – – –
Axel L. Romdahl
ning bättre motiverade än någonsin: mycket av det han håller för
omistligt och dyrbart inom diktens, konstens, musikens och tankens värld drager förbi, när han läser bildernas underskrifter.
Och han blir upplyst om, i de fall då.han ej förut visste det, hur
stor tack världen är skyldig också tysk naturforskning och uppfinnarbegåvning.
Ur den utvärtes och ytliga skönhetens synpunkt imponerar
kanske detta tyska panteon icke synnerligt på den, som ser till
»det för ögonen är». En motsvarande samling av berömda engelsmän skulle säkert göra ett stilfullare och estetiskt mera tilltalande
intryck. När de tyska kulturbärarnes huvuden verka ädelt sköna äro
de merendels nyklassiskt stiliserade
och idealiserade såsom Danneckers
kända Schillerbyst. Mot den bör
man ställa Gottfried Schadows
blyertsteckning i profil av skalden,
med oborstat hår, med en oregelbundet formad näsa, med tunn överläpp och utskjutande underläpp –
icke ett spår av heros, men en lärd
och en skald, världsfrämmande och
levande i ideernas rike. Det är i
dessa tyska ansikten det andliga
Schiller enligt Schadows blyertsteckning.
som lyser igenom det yttre höljet,
som är det fängslande. Så har det väl varit i verkligheten, och så har
den tyska konsten fattat människogestaltandets problem, alltifrån
den tidiga medeltiden och till Louis Korinth och Georg Kolbe.
Måhända skulle en rasbiologiskt inriktad betraktare ha lust att
använda detta rika material för sina studier, fråga efter germanskt
och slaviskt, efter allemanniska och alpina typer eller göra andra
särskillnader med anlitandet av de bestämningsgrunder, som för
närvarande äro »Gang und Gabe» i Tyskland självt. Men dylika
spekulationer bli blott alltför lätt dilettantiska och skulle för att
få någon grad av värde kräva ingående studier av varje särskild
persons härstamning långt bort igenom. I ögonen fallande är
emellertid att dessa bortåt fyrahundrasextio tyskar fysiskt eller
kanske riktigare »somatiskt» sett tillhöra två typer, den breda
134
Tyska stormän i bild
tunga typen, Kretschrnars »pykniska», och den tunna med spetsiga
och fina drag, den schizoida. De båda typerna tyckas vara företrädda i ungefär samma omfattning och detta också inom de olika
kategorierna, om än lärda, skalder och konstnärer synas visa större
tendens till själfull magerlagdhet än handlandets och det praktiska livets män. I själva verket äro våra invanda föreställningar
om yrkestyper falska och överdrivna, när vi ej röra oss på det
subalterna planet. Som fänrik var väl den unge Helmuth von
Moltke en preussisk officer med
stram och elegant militär stil,
och som student har måhända
Theodor Mommsen tett sig bur- .schikos. Under sina mogna år,
då de hunnit formas av tankens
mödor, har fältherren och den
lärde nått fram till samma uttryck av andlig koncentration
och av den beslutsamhet som
genomför ett stort verk, vare
sig det heter 1870-71 års krig
.eller Römische Geschichte. Både
de lärde och de stora krigarna
ha ofta den tungsinta, grubblande blicken såsom ett tecken
på sin gemensamma tyska arvedel. Endast 1800-talets och 1900-
Werner Siemens.
talets stora ingenjörer och industriherrar, en August Borzig, en
Alfred Krupp, en Werner Siemens, en Gottlieb Daimler har den
lugna, av dröm och grubbel ostörda blick, som fattar det omedelbart reala i sikte. »Das Volk der Dichter und Denker»- den slitna
frasens sanningshalt blir verkligen levande för en, då man ser
dessa tyska anleten i en lång rad. Ett folk som diktat och tänkt,
·emedan det måste vinna klarhet över en tillvaro som av yttre och
inre grunder ofta var mera kvalfullt förvirrad för det tyska folket
än för de flesta andra folk, och som nästan alltid diktat och tänkt
i nöd och ångest.
Den tyska konsten har från förstone gärna fångat detta drag
hos nationens yppersta. Henrik IV i den romanska handskriftsminiatyren sitter i sin kejserliga ståt med dyster blick under dia- .demet, Rudolf av Habsburgs gravsten i Speyerdomen visar dragen
135
10-3779. Svensk Tidskrift 1937.
Axel L. Romdahl
W alter von Plettenberg. 1500-talsmålaren och tecknaren
Hans Burgmair.
av en förgrämd åldring. Georg von Frundsberg, fälthövitsmannen
som vi alla känna tack vare hans vänliga axelklapp åt Luther i
Worms, ser sannerligen allt annat än munter ut på det samtida
målade porträttet. Härmästaren Walter von Piettenberg tyckes
skåda in i en avgrund av fasa, i en värld som faller sönder, då den
tyskbaltiska ordensstatens gränser hota att brista samman under
trycket från öster. Själva den trygge riddar Görz von Berlichingen blickar på gravhällen med vidöppna ögon som såge de
en förstenande skräcksyn. Barockens furstar skina blanka och
feta, nöjda med »den bästa av världar». Men med Fredrik den
store på hans gamla dagar– en byst från 1786′- börjar grubblet
och den molande ångesten på nytt. Detta var furstar och väldige!
Hur skall det då se ut bland tänkare och andliga ledare~ Man
minnes Luther som munk på Lucas Cranachs kopparstick från
1520 med hans uttryck av nästan olidlig spänning i det knotiga,
osköna ansiktet, man förstår inför Jacob Böhmes gestalt att han
fått betala priset för sina mystiska insikter. Och Schopenhauers
huvud, den gamles som den unges, svara till hans pessimistiska
filosofi.
Skalderna bilda en krans av mörkblickande underliga figurer,
med Goethe i retsamt olympisk ro i sin mitt – Angelus Silesius,
136
Tyska stormän i bild
Bildhuggaren Adam Krafft. Målaren Kaspar David Friedrich.
Eichendorff, Hoffmann verka på de här återgivna porträtten som
fångna i en ångestdröm. Bland konstnärerna finner man visserligen en del trygga hantverksmän och mästare i sitt fack som
Peter Vischer, Hans Holbein, Balthasar Neumann och Schadow,
som Waldmtiller och Menzel. Men som kontraster till dem den
långa skaran av tungsinta pilgrimer och kämpar, från Adam
Krafft och Dtirer till Kaspar David Friedrich och Philipp Otto
Runge, Anselm Feuerbach och Hans von Marees. Till och
med under den glorrika och glada senbarockens tid mellan 1700
och 1750, då det i andra länder hörde till att konstnärerna, när de
porträtterades, skulle framträda i leende självbelåtenhet, möta vi
i bilder som Mannheimskulptören Paul Egells porträtt, målat av
Cosmas Damian Asam, samme Cosmas Damian Asams av brodern Egid Quirin utförda porträtt, som Raphael Donner på
Schmutzers kopparstick efter Paul Troger eller Ignatz Gtinthers
porträtt, målat av Knoller, en egendomlig stämning av grubbel
och oro.
Dessa stora tyskar äro inga fullfjädrade, bredvingade och segersälla örnar, inga benådade söndagsbarn. De äro födda under farliga konstellationer, själva deras snille var ofta deras öde, alltid
deras på bittert allvar fattade ansvar. Mestadels levde de i upprörda tider, tider av andlig och politisk omvälvning, av krig och
137
Axel L. Romdahl
nöd, och de tvungos till skickelsedigra avgöranden och ställningstaganden. Många av dem, som hyllats med att få sina bilder
upptagna i denna rad av dem våra dagars officiella Tyskland vill
räkna som stora tyskar, ha varit ansedda som upprorsmän och
orostiftare och behandlats därefter av sin tids maktägande. Alla
hade de sitt huvud för sig och voro genom sin egensinnighet, sin
hängivenhet för en tillkämpad personlig övertygelse, vad de voro
och äro för sitt eget folk och för mänskligheten. Det är detta folk
av skalder och tänkare som vi vänner av Tyskland och dess kultur
med tacksamhet, beundran och vördnad erinras om, då de stora
tyskarna i bilder från deras egen tid manas fram för vår syn.
138
I BILD
Av professor AXEL L. ROMDAIJL, Göteborg
MED anledning av fjolårets olympiska spel i Berlin ordnades
i det forna kronprinspalatset vid Unter den Linden en utställning
»Grosse Deutsche in Bildnissen ihrer Zeit». Det var utan tvivel
en god ide att på detta sätt erinra världen om vad de stora tyska
personligheterna under loppet av ett årtusende betytt för kulturens utveckling ej blott inom men också utanför det egna landet.
Samtidigt kunde det väl ej undvikas att detta framvisande av
skapande genier på andens olika fält måste få en viss prägel av
gäckande ironi, när det ingick som ett led vid en fest till den fysiska
kraftens ära, vid vilken de förnämsta segerkransarna skulle tillfalla de amerikanska negersportsmännen. De flesta av de män,
vilkas bilder voro samlade i Kronprinzenpalais, hade nog i livstiden
litet till övers för det slags prestationer som tilljublades av stadions åskådarmassor.
Detta tyska nationella porträttgalleri borde också ge Tysklands
folk ett tillfälle att besinna sig på sin egen art och sitt eget värde,
med undanträngande för någon stund av dagens heroer och dagens
slagord. Visserligen var utställningen utformad med hänsyn till
tidslägets krav- annat hade svårligen varit tänkbart. Den hade
delvis blivit annorlunda sammansatt, om den varit anordnad under Weimarrepublikens tid. Ingen torde väl i det tredje rikets år
fyra ha väntat sig finna Felix Mendelsohn och Heine eller Marx
och Bebel upptagna i detta urval.
De utställda porträtten voro praktiskt taget alla utförda under
den tid då de framställda levde, »ad vivum», och erbjödo alltså
ett verkligt intresse-såsom historiska dokument. Ett genombläddrande av den illustrerade katalogen med dess fyrahundrasextio
helsidesavbildningar är en i högsta grad underhållande och lärorik sysselsättning. Materialet är ordnat efter yrkesgrupper: först
kommer den nittionio man starka falangen av »Herrscher, Staats- 132
Tyska stormän i bild
männer und Heerfiihrer», inledd med Karl den Store och avslutad
med Paul von Beneckendorff und von Hindenburg. Så komma de
trettiotre teknikerna, uppfinnarue och ekonomiska ledarna med
Gutenberg i teten och Helfferich i kön, de ungefär lika många
matematikerna, naturforskarue och läkarne från Paracelsus till
Erwin Bauer, de trettio filosoferna, prästerna och pedagogerna,
börjande med Albertus Magnus, slutande med Wilhelm Dilthey,
de trettiotvå historikerna, filologerna och juristerna, med processionen öppnad av kejsar Maximilians hovhumanist Konrad
Peutinger och avslutad av förhistorikern Gustav Kossinna. Så
ledes skaldernas intåg av Walter von der Vogelweide och Wolfram
von Eschenbach. Femtiofem man stark är flocken och dess flygelman närmast oss är Stefan George. Peter Parler, mästaren till
St. Veitsdomen i Prag, är den första konstnärsgestalten, och den
sista av hans sextiotvå kamrater är målaren Franz Marc, stupad
vid Verdun 1916. Tjugutre musiker äro medtagna, från Wolfenbiittelorganisten Michael Praetorius till Max Reger.
Grupperna kompletteras emellertid något genom att man funnit
lämpligt att anordna särskilda avdelningar för utlandstyskar,
österrikare och schweizare, vilket ibland kan vålla en viss förvirring. Man undrar t. ex. vid genomgåendet av musikerna, varför man icke bland dem finner Anton Bruckner. Han står, liksom
Johan Strauss och Hugo Wolf, bland österrikarne, medan Mozart,
Joseph Haydn och Schubert äro upptagna i den allmänt tyska
gruppen. Förklaringen är, när man tänker efter, enkel nog: de
nämnda kompositörerna från 1800-talets senare hälft levde under
en tid, då Österrike och Tyska riket politiskt hade gjort boskillnad. Fördelningen av porträtt på de olika kategorierna är och
måste vara godtycklig. Och detta gäller även och ännu mera urvalet, som ju blivit beroende på vilka av de ifrågakommande personligheterna som fått sina drag återgivna av den samtida
konsten.
I den föregående uppräkningen nämndes de porträtt, som förekomma i början och i slutet av respektive grupper. stundom äro
dessa namn signifikativa, men lika ofta ligga de allra största namnen inuti raden, och först en genomgång av alla de fyrahundrasextio porträtten ger en helhetsbild av vad tyska män genom
tiderna givit mänskligheten av tankar, av skönhet, av värdefulla
rön. Den som vördar och älskar den tyska kulturen finner när
han gått igenom detta dess »Valhalla» sina känslor av uppskatt- 133
—~ — – – – – –
Axel L. Romdahl
ning bättre motiverade än någonsin: mycket av det han håller för
omistligt och dyrbart inom diktens, konstens, musikens och tankens värld drager förbi, när han läser bildernas underskrifter.
Och han blir upplyst om, i de fall då.han ej förut visste det, hur
stor tack världen är skyldig också tysk naturforskning och uppfinnarbegåvning.
Ur den utvärtes och ytliga skönhetens synpunkt imponerar
kanske detta tyska panteon icke synnerligt på den, som ser till
»det för ögonen är». En motsvarande samling av berömda engelsmän skulle säkert göra ett stilfullare och estetiskt mera tilltalande
intryck. När de tyska kulturbärarnes huvuden verka ädelt sköna äro
de merendels nyklassiskt stiliserade
och idealiserade såsom Danneckers
kända Schillerbyst. Mot den bör
man ställa Gottfried Schadows
blyertsteckning i profil av skalden,
med oborstat hår, med en oregelbundet formad näsa, med tunn överläpp och utskjutande underläpp –
icke ett spår av heros, men en lärd
och en skald, världsfrämmande och
levande i ideernas rike. Det är i
dessa tyska ansikten det andliga
Schiller enligt Schadows blyertsteckning.
som lyser igenom det yttre höljet,
som är det fängslande. Så har det väl varit i verkligheten, och så har
den tyska konsten fattat människogestaltandets problem, alltifrån
den tidiga medeltiden och till Louis Korinth och Georg Kolbe.
Måhända skulle en rasbiologiskt inriktad betraktare ha lust att
använda detta rika material för sina studier, fråga efter germanskt
och slaviskt, efter allemanniska och alpina typer eller göra andra
särskillnader med anlitandet av de bestämningsgrunder, som för
närvarande äro »Gang und Gabe» i Tyskland självt. Men dylika
spekulationer bli blott alltför lätt dilettantiska och skulle för att
få någon grad av värde kräva ingående studier av varje särskild
persons härstamning långt bort igenom. I ögonen fallande är
emellertid att dessa bortåt fyrahundrasextio tyskar fysiskt eller
kanske riktigare »somatiskt» sett tillhöra två typer, den breda
134
Tyska stormän i bild
tunga typen, Kretschrnars »pykniska», och den tunna med spetsiga
och fina drag, den schizoida. De båda typerna tyckas vara företrädda i ungefär samma omfattning och detta också inom de olika
kategorierna, om än lärda, skalder och konstnärer synas visa större
tendens till själfull magerlagdhet än handlandets och det praktiska livets män. I själva verket äro våra invanda föreställningar
om yrkestyper falska och överdrivna, när vi ej röra oss på det
subalterna planet. Som fänrik var väl den unge Helmuth von
Moltke en preussisk officer med
stram och elegant militär stil,
och som student har måhända
Theodor Mommsen tett sig bur- .schikos. Under sina mogna år,
då de hunnit formas av tankens
mödor, har fältherren och den
lärde nått fram till samma uttryck av andlig koncentration
och av den beslutsamhet som
genomför ett stort verk, vare
sig det heter 1870-71 års krig
.eller Römische Geschichte. Både
de lärde och de stora krigarna
ha ofta den tungsinta, grubblande blicken såsom ett tecken
på sin gemensamma tyska arvedel. Endast 1800-talets och 1900-
Werner Siemens.
talets stora ingenjörer och industriherrar, en August Borzig, en
Alfred Krupp, en Werner Siemens, en Gottlieb Daimler har den
lugna, av dröm och grubbel ostörda blick, som fattar det omedelbart reala i sikte. »Das Volk der Dichter und Denker»- den slitna
frasens sanningshalt blir verkligen levande för en, då man ser
dessa tyska anleten i en lång rad. Ett folk som diktat och tänkt,
·emedan det måste vinna klarhet över en tillvaro som av yttre och
inre grunder ofta var mera kvalfullt förvirrad för det tyska folket
än för de flesta andra folk, och som nästan alltid diktat och tänkt
i nöd och ångest.
Den tyska konsten har från förstone gärna fångat detta drag
hos nationens yppersta. Henrik IV i den romanska handskriftsminiatyren sitter i sin kejserliga ståt med dyster blick under dia- .demet, Rudolf av Habsburgs gravsten i Speyerdomen visar dragen
135
10-3779. Svensk Tidskrift 1937.
Axel L. Romdahl
W alter von Plettenberg. 1500-talsmålaren och tecknaren
Hans Burgmair.
av en förgrämd åldring. Georg von Frundsberg, fälthövitsmannen
som vi alla känna tack vare hans vänliga axelklapp åt Luther i
Worms, ser sannerligen allt annat än munter ut på det samtida
målade porträttet. Härmästaren Walter von Piettenberg tyckes
skåda in i en avgrund av fasa, i en värld som faller sönder, då den
tyskbaltiska ordensstatens gränser hota att brista samman under
trycket från öster. Själva den trygge riddar Görz von Berlichingen blickar på gravhällen med vidöppna ögon som såge de
en förstenande skräcksyn. Barockens furstar skina blanka och
feta, nöjda med »den bästa av världar». Men med Fredrik den
store på hans gamla dagar– en byst från 1786′- börjar grubblet
och den molande ångesten på nytt. Detta var furstar och väldige!
Hur skall det då se ut bland tänkare och andliga ledare~ Man
minnes Luther som munk på Lucas Cranachs kopparstick från
1520 med hans uttryck av nästan olidlig spänning i det knotiga,
osköna ansiktet, man förstår inför Jacob Böhmes gestalt att han
fått betala priset för sina mystiska insikter. Och Schopenhauers
huvud, den gamles som den unges, svara till hans pessimistiska
filosofi.
Skalderna bilda en krans av mörkblickande underliga figurer,
med Goethe i retsamt olympisk ro i sin mitt – Angelus Silesius,
136
Tyska stormän i bild
Bildhuggaren Adam Krafft. Målaren Kaspar David Friedrich.
Eichendorff, Hoffmann verka på de här återgivna porträtten som
fångna i en ångestdröm. Bland konstnärerna finner man visserligen en del trygga hantverksmän och mästare i sitt fack som
Peter Vischer, Hans Holbein, Balthasar Neumann och Schadow,
som Waldmtiller och Menzel. Men som kontraster till dem den
långa skaran av tungsinta pilgrimer och kämpar, från Adam
Krafft och Dtirer till Kaspar David Friedrich och Philipp Otto
Runge, Anselm Feuerbach och Hans von Marees. Till och
med under den glorrika och glada senbarockens tid mellan 1700
och 1750, då det i andra länder hörde till att konstnärerna, när de
porträtterades, skulle framträda i leende självbelåtenhet, möta vi
i bilder som Mannheimskulptören Paul Egells porträtt, målat av
Cosmas Damian Asam, samme Cosmas Damian Asams av brodern Egid Quirin utförda porträtt, som Raphael Donner på
Schmutzers kopparstick efter Paul Troger eller Ignatz Gtinthers
porträtt, målat av Knoller, en egendomlig stämning av grubbel
och oro.
Dessa stora tyskar äro inga fullfjädrade, bredvingade och segersälla örnar, inga benådade söndagsbarn. De äro födda under farliga konstellationer, själva deras snille var ofta deras öde, alltid
deras på bittert allvar fattade ansvar. Mestadels levde de i upprörda tider, tider av andlig och politisk omvälvning, av krig och
137
Axel L. Romdahl
nöd, och de tvungos till skickelsedigra avgöranden och ställningstaganden. Många av dem, som hyllats med att få sina bilder
upptagna i denna rad av dem våra dagars officiella Tyskland vill
räkna som stora tyskar, ha varit ansedda som upprorsmän och
orostiftare och behandlats därefter av sin tids maktägande. Alla
hade de sitt huvud för sig och voro genom sin egensinnighet, sin
hängivenhet för en tillkämpad personlig övertygelse, vad de voro
och äro för sitt eget folk och för mänskligheten. Det är detta folk
av skalder och tänkare som vi vänner av Tyskland och dess kultur
med tacksamhet, beundran och vördnad erinras om, då de stora
tyskarna i bilder från deras egen tid manas fram för vår syn.
138