Tystnad, diplomati pågår
Jens Odlander
Tyst diplomati
Atlantis 2014
Johan Persson och Martin Schibbye, svenska journalister, döms till 11 års fängelse för främjande av terrorism i Etiopien efter en cirkus av politiska intressen och falska bevis – och Sveriges reaktion är ”tyst diplomati”? Att frustrationens vågor gick höga är lättbegripligt. När yttrandefrihet ställs mot en totalitär regim vill man se yttrandefriheten segra, inte genom konstlat artiga byråkratmöten utan med vapen, eller penna, i hand.
I Tyst diplomati förklarar Sveriges dåvarande Etiopienambassadör Jens Odlander, färgstark bifigur i Persson och Schibbyes bok om sin tid i Etiopiens klor, varför den skarpa pennans väg ibland måste ge vika för det diplomatiska maskineriet i kulisserna. Samtidigt måste man betänka att boken i sig är ett stycke diplomati; Odlander är fortfarande yrkesverksam, om än utanför Etiopien, och kan inte skriva vad som helst. Mellan raderna lyser dock mycket fram, som frustrationen över diplomatens dubbla roll. Dels är han engagerad i journalisternas fall och har svårt att acceptera det odemokratiska etiopiska systemet, och dels är han en ämbetsman vars jobb är att medla, smickra och stryka medhårs.
Den starkaste frustrationen är dock den över journalistkåren och yttrandefrihetsorganisationer. Odlander förklarar hur han och ambassadpersonalen ägnade dagar och veckor åt att koreografera diplomatiska processer, bara för att se dem falla som korthus i en storm av medial iver. Som ambassadör kände han människorna han hade att göra med, och han porträtterar den dåvarande premiärministern Meles Zenawi som en stolt och lättstött person som måste serveras beröm och vackra ord på silverfat. För Odlander är det självklart att han, ”upptryckt mot väggen av journalister” under en klimatkonferens i Oslo, fräste att Persson och Schibbye inte var annat än terrorister. Ur diplomatens perspektiv hade pressen fått premiärministern att låsa sig i en mycket svårlöst position.
Hur lockande det än är att högljutt svartmåla auktoritära regimer, sammanfattar Odlander hela sitt budskap i en kärnfull mening: ”För mig är det allmänmänsklig visdom att det sällan lönar sig att ropa och skrika”. Istället behövs kugghjul som snurrar utanför rampljuset, kugghjul som han beskriver överraskande tydligt just för att försvara dem mot all kritik. Han vill visa hur mycket som faktiskt sker i kulisserna, där tidningar ofta låter påskina att allt står stilla. I kontrast placeras medier och människorättsorganisationer någonstans på skalan mellan irritationsmoment och antites.
Hans syn på pressen och frivilligorganisationerna är dock orättfärdigt mörk. De har trots allt en nyckelroll i politiska processer: att placera den aktuella frågan i människors medvetande och bilda en opinion. När opinionen väl finns där, och tusentals ögon riktas mot ansvarig politiker, står dennes popularitet – och i förlängningen chanser att bli omvald – plötsligt på spel. UD har nämligen något som både tidningar och människorättsorganisationer trots allt sitt engagemang saknar: ansvar för att situationen får ett lyckligt slut. Det är därför diplomater inte kan kosta på sig arga utspel och liknande extravaganser; deras uppgift är att prioritera resultatet.
Journalistik och diplomati spelar helt enkelt två sammanflätade roller, trots de motsättningar som Tyst diplomati så tydligt belyser. Den tysta diplomatin är effektiv just eftersom den sker bakom stängda dörrar, men samtidigt är transparensbristen en svaghet. Journalistiken utförs med megafon och bjuder in världen att bevaka. Troligtvis, hur svårt det än är att säkert veta, är det i samspelet mellan dessa båda aktörer som resultat uppnås. Efter den opinionsbildningen vidtar dessutom mediernas andra roll, att efter bästa förmåga granska process och resultat. Det är precis vad Jens Odlander i sin bok verkar inbjuda till.
Blanche Jarn går Svenska nyhetsbyråns skribentskola är före detta studenttidningsredaktör och freds- och konfliktstudent vid Lunds Universitet.