Ulf Kristersson; Frigör universiteten

ULF KRISTERSSON:
Frigör universiteten!
De politiska målen för dagens
högskola har varit att öka kvantiteten studerande, öka genomströmningen, öka den regionala
spridningen samt minska den
”sociala snedrekryteringen”.
Detta har lett till att högskolan
”gymnasifierats”, dvs anpassats
efter de studerandes ibland
bristfälliga bakgrundskunskaper.
Låt universiteten bli självständiga stiftelser. Då skulle vi få
universitet med olika inriktningar, ambitioner och särart och
samtidigt en nyttig konkurrens
mellan universiteten.
Ekon stud Ulf Kristersson är
ledamot av MUFs förbundsstyrelse.
D
et är lätt att peka på många och
allvarliga brister i den nuvarande
universitets- och högskolepolitiken. Bilden av intellektuella centra, inriktade på att föra ett kunskaps- och kulturarv vidare, men samtidigt inriktade på att
vinna ny kunskap, nå nya mål och vidga
våra vyer är betydligt svårare att se framför sig, än den motsatta: ett system i kris,
där bildningsideal övergått till snäv yrkesutbildning, där kompetens och kraft, mod
och dynamik, flexibilitet och vidsynthet
har ersatts av kraftlöshet och försiktighet,
”kontorsbeteende” och en stelbent byrå-
krati.
Hela uppbyggnaden av det moderna
universitetsväsendet bäddar för rigiditet.
Med en politisk styrning av i stort sett alla
nivåer av väsentligt intresse, med korporativa organ där partsintressets numerär
vinner över sakkunskapens kompetens
och de kvalificerade forskarna mist sitt inflytande, blir universiteten organisationer
bland många att förvalta. Byråkratiseringen innebär både att forskningen sätts på
undantag – man bedriver inte modern,
kvalificerad forskning enligt standardformulärens direktiv – och att avstånden
mellan själva universitetet i en slags
andlig, känslomässig betydelse och dess
aktörer; studenter, lärare och forskare,
blir mycket stort. Anonymiteten beror inte på att universiteten i sig är stora, utan
på att det klimat som frodas är sterilt och
okänsligt.
Den byråkratisering som vuxit sig stark
de senaste två decennierna, bygger på en
medveten politisk ambition om enhetlighet, enkla strukturer, överskådlighet och
en misstro mot framförallt studenternas
förmåga att själva bilda sig uppfattningar
om lämpliga kurser, lärare och framtids- 160
mål. Resultatet har blivit en likriktad universitetsmiljö, där utrymmena för verklig
avvikelse i såväl pedagogik som sakligt innehåll är mycket begränsade. En ekonom
är en ekonom är en ekonom tycks devisen
lyda.
Enhetshögskola
Inom denna ”enhetshögskola” ar overskådligheten närmast perfekt. För studievägledare och katalogförfattare är strukturen lättarbetad. Alla studenter skall i
princip läsa en linje under omkring tre år
eller 120 akademiska poäng, avlägga sin
examen och sedan som lojal samhällsmedborgare flitigt ägna sig åt det yrke
hans utbildning syftade till. Inom dessa
linjer är ämnes- och kursvalen närmast en
chimär; huvuddelen av utbildningen krä-
ver av studenten endast att han fyller i och
bekräftar sin fortsättning på linjen med de
kurser som andra bestämt.
De studenter som absolut vill ägna sig
åt fria studier får de avgnagda köttben
som blir över. ”Enstaka kurser” kallas de
kortare eller längre kurser som studenterna på vinst och förlust kan söka till varje
termin. Ingen är säker på att komma in;
för det första spelar tidigare meriter i
form av goda betyg ingen roll eftersom
alla dessa platser lottas och för det andra
har många linjestuderande förtur och/
eller platsgaranti på dessa för dem relevanta kurser. Så risken att tvingas läsa nå-
got man inte alls tänkt sig är stor om man
inte bara söker kurser som mycket få studenter attraheras av.
slutligen finns en krympande möjlighet
att få en egen ”individuell utbildningslinje”. Denna möjlighet står öppen för den
som har ett speciellt syfte med sina avvikande önskemål och dessa inte kan tillgodoses av någon av universitetets linjer.
Antalet inriktningar som tillåts som individuell utbildningslinje är begränsat och
de individuella linjernas konkurrenssituation gentemot de etablerade ifråga om resurstilldelning är milt uttryckt besvärlig.
Inom ramen för det yrkesförberedande linjesystemet har hela universitets- och
högskoleväsendet blivit spärrat. I och för
sig är tilltaget följdriktigt: hela tanken om
yrkesförberedelser bygger på att studenterna inte själva är kompetenta att avgöra
innehållet i sin utbildning, utan kommer
att göra felaktiga prioriteringar och välja
”omöjliga” kombinationer. Därför är antalet platser – även till de mycket billiga
utbildningarna – strikt begränsade och
några oplanerade- spontana- individuella reaktioner på en inbillad eller äkta,
men i varje fall upplevd, arbetsmarknadsförändring därför i stort sett omöjliga.
Trots detta visar undersökningar att några mer högreaktiva känselspröt än just
studenterna inte finns vad gäller sådana
förändringar som kan komma att påverka
dem i framtiden.
Kvantilet – kvalitet
De politiska målen har, bortsett från
”överskådligheten”, varit att öka kvantiteten studier i form av antalet studenter,
öka genomströmningen, öka den regionala spridningen (genom små, ännu mindre
forskningsdugliga högskolor) samt att
som portalparagraf minska den ”sociala
snedrekryteringen” bland studenterna.
Visserligen har i stort sett allt detta misslyckats och de enda bestående förändringarna är de politiska ingreppens negativa verkningar. Dessutom är det mer än
tveksamt om de mål som uppsattes alls
kan lösas genom traditionella politiska
beslut.
I många avseenden är problematiken
ett gott exempel på konflikten mellan
kvalitet och kvantitet. Betydligt större
storlekar på studentkullar som är utspridda på flera universitet och många lokala
högskolor, tillsammans med de dramatiskt försämrade ekonomiska, men också
ickepekunjära, incitamenten att inleda
och fortsätta en akademisk karriär, har
utarmat många av de kvalitetsbegrepp
som i sig utgör förutsättningar för att kunna locka kommande begåvningar till universiteten.
Politikerär inte kompetenta attgöra
vetenskapliga prioriteringar.
Forskarna lämnar universiteten
De förutsättningar som krävs för att på
längre sikt kunna rekrytera kvalificerade
akademiker till en fortsatt karriär inom
universiteten, är i många avseenden just
de som vi ovan har konstaterat saknas
inom nuvarande struktur. Två är särskilt
allvarliga och lätta att både notera och
korrigera.
För det första måste svenska universitet som gör anspråk på att vara internationellt gångbara lärosäten kunna betala
rimliga löner till sina forskare. Inom flera
discpliner är löneskillnaderna mellan de
akademiska och producerande sektorerna så enorma att universiteten är dömda
att förlora de människor de bäst skulle
behöva. Undersökningar visar att den
reala ingångslönen för en svensk professor de senaste 20 åren har sjunkit med inte mindre än 45 %. Som en internationell
161
jämförelse kan nämnas att en professor
på ett svenskt universitet skulle behöva
100 000 kronor i månadslön för att kunna mäta sig med sin framgångsrike amerikanske kollega. Dessa siffror inkluderar
dessutom skillnader i kostnader för socialförsäkringar och finansiering av barnens utbildning.
För det andra – och delvis som en ersättning för att universiteten aldrig lönemässigt kommer att kunna konkurrera
med mM och McKinsey – är det absolut
nödvändigt att universiteten lyckas upprätthålla prestigeladdade och reella karriärvägar som erkännande för kvalificerade
forskargärningar. Assar Lindbeck uttryckte i en artikel att ”problemet med
karriärstegen vid svenska universitet är
att den ligger på marken. I en sådan stege
klättrar man inte; man ligger på den.”
Omvänt borde gälla att de lärare och forskare som inte under lång tid lyckats få nå-
got material eller arbete publicerat, inte
längre utan ifrågasättande får behålla sin
akademiska position.
Antagningskarusellen
Åtskilliga andra allvarliga problem bör
nämnas.Ett är antagningskarusellen. Som
ovan nämnts använder sig universiteten
inte alls av gymnasiebetygen vid antagning till de enstaka kurserna. Vid andra
utbildningar inom ramen för linjer används dessa tvärtom på ett stelbent vis.
Man förutsätter helt enkelt att alla linjer
och alla universitet skall kunna grunda sina antagningar på oviktade, okompletterade gymnasiebetyg. Att detta inte fungerar i praktiken är uppenbart. Många begåvningar ser sina chanser bli offrade på
”enhetlighetens” altare.
162
Finansieringen av studierna – inte av
studenternas levnadskostnader – är ytterligare ett exempel på byråkratisk övertro på politiska enhetslösningar. Enorma
summor satsas på att bygga upp åtskilliga
små, lokala högskolor med förhållandevis
få studenter och framför allt alldeles för få
forskare för att uppnå ”den kritiska massa” av kvalificerade akademiker som alltmer har uppmärksammats. Det finns ingen mekanism som ser till att resurser allokeras på ett i något avseende optimalt vis.
Det är politiska beslut som ligger bakom
fördelningen och dessa är definitivt inte
förankrade – kan inte vara förankrade –
i akademiska, vetenskapliga intressen.
Tvärtom ligger just politiska hänsyn bakom beslut inom en sfär som mer än andra
far illa av denna styrning.
Gymnasifiering
Anpassningen av universitetsstudierna,
av hela universitetsmiljön och ”universitetsbeteendet” till gymnasieskolan –
gymnasifieringen – har accentuerat den
bundna, styrda yrkesutbildande inriktningen. I sin iver att låta så många som
möjligt studera på universitet, trots alltför
bristfälliga bakgrundskunskaper, har kraven inte ställts på den undermåliga gymnasieskolan, utan tvärtom på en anpassning av universitetsstudierna. Den svenska enhetligheten tolererar inte att enskilda universitet eller institutioner inom universitetet själva skärper – eller åtminstone modifierar- sina krav på studenterna.
I stället låtsas de politiskt ansvariga som
om ingenting hänt. Alla de formella attributen ser ju fortfarande ut som de gjort i
århundraden.
Det inomakademiska sättet att hantera
problemen är analogt med andra trögstyrda organisationer. Diskussionen tar
sig uttryck i missnöje, dålig stämning, illojalitet, tjänstetillsättningsdispyter och
slutligen flykt. På många håll erkänns de
antagligen inte alls. Liksom studenter vill
upprätthålla skenet av att deras utbildning är högkvalitativ, vill universitetslektorer, universitetsadjunkter(!) och många
forskare som dagligen är universitetens
ansikte utåt det också.
Politiska prioriteringar
Det politiska svaret på missnöjet blir att
pytsa ut några professurer inom politiskt
angelägna områden. I 1987 års forskningsproposition kan man bl a läsa om
dessa nyheter: OlofPaJmes gästprofessur,
gästprofessur för kvinnlig forskare, två
professurer inom forskningstemat
”barn”, 1,1 milj kronor till jämställdhetsforskning och nya forskartjänster med inriktning på u-länder. Detta är politiska
prioriteringar. Skulle mindre enhetliga,
mindre styrda universitet gjort samma
prioriteringar? Sannolikt inte, men det
avgörande är att politiker inte är kompetenta att göra dessa vetenskapliga prioriteringar och därför heller inte borde göra
dem. Den politiska maktutövningen gentemot universiteten är alltför ofta ett sätt
att ge vetenskaplig legitimitet åt politiska
intressen.
Det grundläggande felet är att diskussionen om universiteten alltid utgår från
det politiska perspektivet. Programmatiskt beskrivs hur olika detaljer ska vara
arrangerade. En principiell utgångspunkt
bör i stället vara att akademisk utbildning
och forskning skall vara oberoende,differentierad och pluralistisk. Det kan den inte vara i egentlig bemärkelse så länge staten styr i stort sett alla relevanta beslut.
Tvärtom bör statsmakten ha ett minimalt
inflytande över universiteten. Därför
måste organisationsformen ändras.
Självständiga stiftelser
Den naturliga och praktiska tillgängliga
vägen att gå, är att överföra våra universitet och de undervisande högskolorna i
stiftelser, med stiftelseformens självägande villkor. Universiteten får själva avgöra
hur dessa stiftelser skall förvaltas och från
denna utgångspunkt också fatta alla beslut som styr utbildning, antagning, forskning och förhållanden i övrigt. Organisationsförändringen kan förefalla radikal,
men är en tanke som framhållits av åtskilliga debattörer och framstående akademiker tidigare och som i en internationell
jämförelse inte är märklig.
Den stora förljänsten med ett stiftelsebaserat universitetsväsende är naturligtvis att detta skulle uppmuntra differentieringen och närmast utesluta enhetlighet.
Vi skulle få universitet med olika inriktningar, ambitioner och särart. Beroende
på hur studiefinansieringen löses kommer
konkurrensen mellan universiteten att
verka stimulerande och utvecklande och
institutionerna kommer lättare att kunna
attrahera kvalificerade människor.
163
Åtskilliga praktiska svårigheter ligger
naturligtvis förbundna med en så pass
omfattande reform. Den väsentligaste är
kanske förhållandet mellan universiteten
och staten. Statens ansvar för att betala
kostnaderna, eller åtminstone att bidra till
finansieringen, kan lösas på olika sätt. Ett
tänkbart alternativ är att låta staten och
universiteten ingå fleråriga kontrakt som
garanterar ekonomiska resurser mot ett
visst antal platser. Universitetens självstyrande status kan aldrig helt garanteras,
men skulle åtminstone förbättras avsevärt.
En annan väg att gå kan vara finansiering via ”dragningsrätter”, ett slags
checksystem för universitetsstudier, som
skulle medföra det positiva att låta resurserna som staten satsat följa studenterna
och därmed bli föremål för konkurrens.
slutligen kan man- på lång sikt- betrakta hela frågan om högre utbildning som
ett individuellt investeringsbeslut Med
rimliga livsinkomster och acceptabla
skatter, skulle investeringen komrna att
bli lönsam efter ett antal år. Statens insats
skulle kunna begränsas till att gå i borgen
för de lån som studenterna behöver för
att kunna finansiera sin utbildning. Allt
detta är naturligtvis beroende av akademikernas framtida nettoinkomster och
därmed också starkt beroende av det
svenska skattetrycket.