Ulf Kristersson, Thomas Idergard; För en individuell välfärdspolitik
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ULF KRISTERSSON
THOMAS IDERGARD:
För en individuell
välfärdspolitik
Moderata Samlingspartiet förordar ett s k voucher- eller
checksystem som en lösning på
krisen inom de offentliga vårdoch omsorgssystemen. Det kan
dock inte ses som ett mål i sig
då det bygger på fortsatt kollektiv finansiering av välfärdskonsumtionen anser MUF, som förordar en individuell välfärdspolitik.
Ulf Kristersson är ordförande
och Thomas ldergard 2:e vice
ordförande i MUF.
E
fter 1980-talets världsomspännande renässans för frihet, marknadsekonomi och demokrati är
det lätt att på tröskeln till ett nytt århundrade bära med sig detta ljusa minne av
1900-talet. Men 1900-talet som århundrade har knappast varit den individuella
frihetens, de mänskliga rättigheternas eller marknadsekonomins gyllene epok.
Snarare tvärtom. 1900-talet kommer att
gå till historien som statens århundrade.
Det århundrade som innebar att statens
makt i samhället ständigt växte och där
statens förmåga att använda denna makt
till att göra ont växte snabbare än förmå-
gan att göra gott.
Egentligen kan man se 1900-talets utveckling i den industrialiserade världen
som ett enormt socialiseringsprojekt med
statsmakten som motor. Förenklat kan sä-
gas att skillnaden blev en socialisering av
näringslivet i Östeuropa och Sovjetunionen, men en socialisering av välfärden i
Väst. Denna socialisering av välfärden,
som här i Sverige blivit mer långtgående
än i något annat västerländskt samhälle,
går under benämningen välfärdsstaten.
Som moderater och förkämpar för individuell frihet och marknadsekonomi
har vi ett uppdrag att bekämpa och avveckla välfärdsstaten. Mot den ställer vi
välfärdssamhället, ett samhälle där en
mångfald av olika nätverk, gemenskaper
och systen ger trygghet och välfärd i människors liv. Ett samhälle där staten förvisso spelar en roll för välfärden – men en
mindre och en helt annan roll än välfärdsstaten.
För att avveckla välfärdsstaten och låta
välfärdssamhället växa fram måste vi inrikta våra ansträngningar på att avskaffa
vad som skulle kunna betraktas som den
svenska välfärdsstatens två bärande bjälkar.
Den ena är det höga skattetrycket. Där
har vi moderater i åratal verkat för en
sänkning. Skatten är både en fråga om
välfärd och frihet. Lägre skattetryck ger
ökat individuellt rörelseutrymme och .
ökad levnadsstandard för individer och
familjer. Den andra bärande bjälken i välfärdsstaten har vi moderater däremot
Socialiseringen av välfärden, som i
Sverige blivit mer långtgående än i
någotannatvästerländsktsamhälle,
gårunderbenämningen välfärdsstaten.
knappast uppmärksammat i sitt sammanhang eller särskilt engagerat och systematiskt kritiserat; den som kallas ”den generella välfärdspolitiken”, men som borde benämnas den kollektiva välfärdspolitiken.
Tanken med den kollektiva välfärdspolitiken har varit att politikerna genom hö-
ga skatter samlat in en stor del av individernas inkomster för att med dessa pengar bygga upp ett antal offentliga system
för produktion och fördelning av välfärdstjänster. Utgångspunkten har varit
att alla individer, oavsett ekonomisk bärkraft och försörjningsförmåga, skall omfattas av de av politikerna organiserade
välfärdslösningarna. Ingen annan än staten har ansetts kunna svara för att människor faktiskt har det bra.
Det är viktigt att se det höga skattetrycket och den kollektiva välfärdspolitiken som varandras förutsättningar. De är
samma andas barn, ”tvillingar” inom sam- 505
ma politiska tankesfär- den socialistiska.
Och den ena kan inte avlägsnas utan att
den andra också går samma öde till mö-
tes.
Hjälptös och hjärtlös
Den kollektiva välfärdspolitiken är, för att
använda Staffan Burenstam Linders förträffliga beskrivning, både hjälplös och
hjärtlös. Den är hjälplös därför att den på
sikt rycker undan förutsättningarna för
sin egen existens. Hela fördelningsmaskineriet – de kollektiva transfereringarna
och de stora välfärdsmonopolen bygger
ju på att det finns något ekonomiskt värde
att fördela. Detta värde utgörs av samhällets materiella produktion, mätt i bruttonationalprodukt och dess tillväxt. Det
höga skattetryck och det skattesystem
som behövs för att omfördela resurser
mellan olika individer men också mellan
olika livsstadier hos en individ, hämmar
den ekonomiska tillväxten genom att sparande, initiativtagande och företagsamhet
missgynnas.
Det är således ingen tillfällighet att de
länder som har mest utvecklad statlig omfördelningspolitik också är de som halkar
efter i ekonomisk tillväxt, så att de resurser som skall fördelas krymper i förhållande till den kollektiva välfärdspolitikens
ambitioner och utfästelser. På detta sätt är
den kollektiva välfärdspolitiken dömd till
undergång genom sin egen inre logik.
Den svenska modellen handlar inte
längre om att ta från de rika och ge till de
fattiga, det handlar snarare om att ta från
alla och ge till de med de vassaste armbå-
garna. Systemet gynnar de smarta som
dels vet hur man skall begränsa sitt eget
bidrag till det allmänna och dels vet att ta
506
sig fram först till den gemensamma potten. Den äkta marknaden, där pengar är
betalningen, har ersatts av ett annat slags
pseudomarknad. I den marknaden kan
bara de delta som känner spelreglerna,
som besitter informationen och kunskaperna och som talar rätt språk. Systemet
slår därmed ut dem det var avsett att hjälpa. Ett sådant system kan vi aldrig acceptera.
Två frontlinjer
I det äkta välfärdssamhället finns det två
frontlinjer för välfärden och omsorgen,
som det heter med den moderata framtidsgruppens terminologi. Den första
frontlinjen går i människors ”lilla värld”,
hos individen själv och hennes familj, anhöriga och vänner. Det betyder att det i
välfärdssamhället faktiskt skall vara individen som betalar sin sjukförsäkring, sparar för sin pension och betalar sitt eget
boende och familjen som ordnar och finansierar omsorgen om barnen och de
äldre. Vård- och omsorgstjänster liksom
socialförsäkrings- och pensionssystem
kommer att erbjudas människor av konkurrerande privata företag på en välfärdsmarknad. Valfrihet och mångfald kommer därför att bli välfärdssamhällets
främsta kännetecken. I denna första
frontlinje saknar staten och politiken helt
inflytande.
Det är också i denna första frontlinje
som människors frivilliga hjälp och stöd
till andra, både inom och utom den egna
bekantskapskretsen kan utvecklas och
kanaliseras. För den kollektiva välfärdspolitikens förespråkare är privat välgö-
renhet ett fult ord. Och det är ju förståeligt
om man tror att medmänsklighet och omtanke endast kan tvingas fram genom beskattning. Men det tror inte vi. Vi vet att
människor bryr sig om varandra utan att
behöva kommenderas till det. Vi vet
också att möjligheten för denna omtanke
att kunna utvecklas till ett väl fungerande
nätverk av enskilda välgörenhetsinitiativ
kommer att öka när skatterna sänks.
Det är i den andra frontlinjen som staten kommer in. Det är först när välfärdens
första frontlinje inte finns eller inte klarar
av människors behov av hjälp som välfärdspolitiken skall ta vid. Men då skall
Det är viktigt att se det höga skattetrycket och den kollektiva välfärdspolitiken som varandras förutsättningar.
den göra det med kraft, med resurser och
med engagemang för dem som behöver
dess stöd. Detta skall ske genom en individuell välfärdspolitik, som innebär att
det offentliga stödet utgår till individer
alltefter deras behov.
En sådan individuell välfärdspolitik
kommer att ha större förutsättningar att
klara sina uppgifter än den kollektiva. I
stället för att ägna kraft åt att fördela
pengar fram och tillbaka hos en och samma person, kan den individuella välfärdspolitiken genom en låg beskattning kanalisera pengarna till dem som verkligen behöver dem. De som av olika skäl, som
t ex, handikapp, långvarig arbetslöshet
eller sjukdom, inte kan betala sin egen
sjukförsäkring eller sitt eget boende, skall
vara förvissad om att hjälp för detta alltid
finns att tillgå hos det offentliga. En individuell välfärdspolitik är nödvändig för
att främja både friheten och välfärden i
samhället.
För oss moderater är kampen mot den
kollektiva välfärdspolitiken och för en individuell sådan, ytterst en moralisk strid.
För trots att socialismens praktiska tilllämpning definitivt förlorat sin glans, äger
många av socialismens grundantaganden
fortfarande ett högt moraliskt anseende
långt utanför socialismens egna led.
Den svenska modellen handlar inte
längreomatttafrån de rikaochge till
defattiga, dethandlarsnarareomatt
ta från alla och ge tillde medde vassaste armbågarna.
Främst gäller det tanken på att politikerstyrd och tvångsmässigt finansierad och
fördelad välfärd är den enda förutsättningen för att alla människor skall kunna
leva ett gott liv. Men vi vet att det inte är
så. Därför är det också vår skyldighet att i
den politiska debatten visa på detta.
Vouchersystemet
Moderata Samlingspartiet har under lång
tid som lösning på krisen inom de offentliga vård- och omsorgssystemen föreslagit
införandet av ett s k voucher- eller
checksystem. Alltså ett system där finan- 507
sieringen av välfärdstjänsterna även tortsättningsvis är kollektiv, men där de offentliga bidragen relateras till individuella
preferenser i stället för politiska. Det finns
många argument för ett sådant system,
men det kan inte ses som ett mål i sig.
Det checksystem som partiet förordar
bygger ju på fortsatt kollektiv finansiering
av alla människors välfärdskonsumtion.
Det betyder alltså att den kollektiva välfärdspolitikens grundfundament – den
kollektiva, generella finansieringen –
kvarstår, och alla problem, såväl princi- .
piella som praktiska, med den. Politikerna kommer även i ett sådant system att
bygga sitt agerande på att de flesta människor inte är kapabla att betala sin sjukförsäkring eller barnomsorg själva. Då kan
man också fråga sig vad som blev av de
sänkta skatterna.
Checksystemet kan vara bra – om det
används som ett steg på vägen mot en total omläggning av välfärdspolitiken. Men
målet är inte ett checksystem med lite mer
individuella val inom ramen för ett kollektivistiskt tänkande i övrigt. Målet är att
den kollektiva välfärdspolitiken i alla dess
former och skepnader måste göra andra
förlegade och felaktiga socialistiska system sällskap på historiens skräphög.
Först då finns möjligheten för framväxten
av det välfärdssamhälle där det är människorna själva som i så stor utsträckning
som möjligt – enskilda eller tillsammans
– skapar det goda livet.
THOMAS IDERGARD:
För en individuell
välfärdspolitik
Moderata Samlingspartiet förordar ett s k voucher- eller
checksystem som en lösning på
krisen inom de offentliga vårdoch omsorgssystemen. Det kan
dock inte ses som ett mål i sig
då det bygger på fortsatt kollektiv finansiering av välfärdskonsumtionen anser MUF, som förordar en individuell välfärdspolitik.
Ulf Kristersson är ordförande
och Thomas ldergard 2:e vice
ordförande i MUF.
E
fter 1980-talets världsomspännande renässans för frihet, marknadsekonomi och demokrati är
det lätt att på tröskeln till ett nytt århundrade bära med sig detta ljusa minne av
1900-talet. Men 1900-talet som århundrade har knappast varit den individuella
frihetens, de mänskliga rättigheternas eller marknadsekonomins gyllene epok.
Snarare tvärtom. 1900-talet kommer att
gå till historien som statens århundrade.
Det århundrade som innebar att statens
makt i samhället ständigt växte och där
statens förmåga att använda denna makt
till att göra ont växte snabbare än förmå-
gan att göra gott.
Egentligen kan man se 1900-talets utveckling i den industrialiserade världen
som ett enormt socialiseringsprojekt med
statsmakten som motor. Förenklat kan sä-
gas att skillnaden blev en socialisering av
näringslivet i Östeuropa och Sovjetunionen, men en socialisering av välfärden i
Väst. Denna socialisering av välfärden,
som här i Sverige blivit mer långtgående
än i något annat västerländskt samhälle,
går under benämningen välfärdsstaten.
Som moderater och förkämpar för individuell frihet och marknadsekonomi
har vi ett uppdrag att bekämpa och avveckla välfärdsstaten. Mot den ställer vi
välfärdssamhället, ett samhälle där en
mångfald av olika nätverk, gemenskaper
och systen ger trygghet och välfärd i människors liv. Ett samhälle där staten förvisso spelar en roll för välfärden – men en
mindre och en helt annan roll än välfärdsstaten.
För att avveckla välfärdsstaten och låta
välfärdssamhället växa fram måste vi inrikta våra ansträngningar på att avskaffa
vad som skulle kunna betraktas som den
svenska välfärdsstatens två bärande bjälkar.
Den ena är det höga skattetrycket. Där
har vi moderater i åratal verkat för en
sänkning. Skatten är både en fråga om
välfärd och frihet. Lägre skattetryck ger
ökat individuellt rörelseutrymme och .
ökad levnadsstandard för individer och
familjer. Den andra bärande bjälken i välfärdsstaten har vi moderater däremot
Socialiseringen av välfärden, som i
Sverige blivit mer långtgående än i
någotannatvästerländsktsamhälle,
gårunderbenämningen välfärdsstaten.
knappast uppmärksammat i sitt sammanhang eller särskilt engagerat och systematiskt kritiserat; den som kallas ”den generella välfärdspolitiken”, men som borde benämnas den kollektiva välfärdspolitiken.
Tanken med den kollektiva välfärdspolitiken har varit att politikerna genom hö-
ga skatter samlat in en stor del av individernas inkomster för att med dessa pengar bygga upp ett antal offentliga system
för produktion och fördelning av välfärdstjänster. Utgångspunkten har varit
att alla individer, oavsett ekonomisk bärkraft och försörjningsförmåga, skall omfattas av de av politikerna organiserade
välfärdslösningarna. Ingen annan än staten har ansetts kunna svara för att människor faktiskt har det bra.
Det är viktigt att se det höga skattetrycket och den kollektiva välfärdspolitiken som varandras förutsättningar. De är
samma andas barn, ”tvillingar” inom sam- 505
ma politiska tankesfär- den socialistiska.
Och den ena kan inte avlägsnas utan att
den andra också går samma öde till mö-
tes.
Hjälptös och hjärtlös
Den kollektiva välfärdspolitiken är, för att
använda Staffan Burenstam Linders förträffliga beskrivning, både hjälplös och
hjärtlös. Den är hjälplös därför att den på
sikt rycker undan förutsättningarna för
sin egen existens. Hela fördelningsmaskineriet – de kollektiva transfereringarna
och de stora välfärdsmonopolen bygger
ju på att det finns något ekonomiskt värde
att fördela. Detta värde utgörs av samhällets materiella produktion, mätt i bruttonationalprodukt och dess tillväxt. Det
höga skattetryck och det skattesystem
som behövs för att omfördela resurser
mellan olika individer men också mellan
olika livsstadier hos en individ, hämmar
den ekonomiska tillväxten genom att sparande, initiativtagande och företagsamhet
missgynnas.
Det är således ingen tillfällighet att de
länder som har mest utvecklad statlig omfördelningspolitik också är de som halkar
efter i ekonomisk tillväxt, så att de resurser som skall fördelas krymper i förhållande till den kollektiva välfärdspolitikens
ambitioner och utfästelser. På detta sätt är
den kollektiva välfärdspolitiken dömd till
undergång genom sin egen inre logik.
Den svenska modellen handlar inte
längre om att ta från de rika och ge till de
fattiga, det handlar snarare om att ta från
alla och ge till de med de vassaste armbå-
garna. Systemet gynnar de smarta som
dels vet hur man skall begränsa sitt eget
bidrag till det allmänna och dels vet att ta
506
sig fram först till den gemensamma potten. Den äkta marknaden, där pengar är
betalningen, har ersatts av ett annat slags
pseudomarknad. I den marknaden kan
bara de delta som känner spelreglerna,
som besitter informationen och kunskaperna och som talar rätt språk. Systemet
slår därmed ut dem det var avsett att hjälpa. Ett sådant system kan vi aldrig acceptera.
Två frontlinjer
I det äkta välfärdssamhället finns det två
frontlinjer för välfärden och omsorgen,
som det heter med den moderata framtidsgruppens terminologi. Den första
frontlinjen går i människors ”lilla värld”,
hos individen själv och hennes familj, anhöriga och vänner. Det betyder att det i
välfärdssamhället faktiskt skall vara individen som betalar sin sjukförsäkring, sparar för sin pension och betalar sitt eget
boende och familjen som ordnar och finansierar omsorgen om barnen och de
äldre. Vård- och omsorgstjänster liksom
socialförsäkrings- och pensionssystem
kommer att erbjudas människor av konkurrerande privata företag på en välfärdsmarknad. Valfrihet och mångfald kommer därför att bli välfärdssamhällets
främsta kännetecken. I denna första
frontlinje saknar staten och politiken helt
inflytande.
Det är också i denna första frontlinje
som människors frivilliga hjälp och stöd
till andra, både inom och utom den egna
bekantskapskretsen kan utvecklas och
kanaliseras. För den kollektiva välfärdspolitikens förespråkare är privat välgö-
renhet ett fult ord. Och det är ju förståeligt
om man tror att medmänsklighet och omtanke endast kan tvingas fram genom beskattning. Men det tror inte vi. Vi vet att
människor bryr sig om varandra utan att
behöva kommenderas till det. Vi vet
också att möjligheten för denna omtanke
att kunna utvecklas till ett väl fungerande
nätverk av enskilda välgörenhetsinitiativ
kommer att öka när skatterna sänks.
Det är i den andra frontlinjen som staten kommer in. Det är först när välfärdens
första frontlinje inte finns eller inte klarar
av människors behov av hjälp som välfärdspolitiken skall ta vid. Men då skall
Det är viktigt att se det höga skattetrycket och den kollektiva välfärdspolitiken som varandras förutsättningar.
den göra det med kraft, med resurser och
med engagemang för dem som behöver
dess stöd. Detta skall ske genom en individuell välfärdspolitik, som innebär att
det offentliga stödet utgår till individer
alltefter deras behov.
En sådan individuell välfärdspolitik
kommer att ha större förutsättningar att
klara sina uppgifter än den kollektiva. I
stället för att ägna kraft åt att fördela
pengar fram och tillbaka hos en och samma person, kan den individuella välfärdspolitiken genom en låg beskattning kanalisera pengarna till dem som verkligen behöver dem. De som av olika skäl, som
t ex, handikapp, långvarig arbetslöshet
eller sjukdom, inte kan betala sin egen
sjukförsäkring eller sitt eget boende, skall
vara förvissad om att hjälp för detta alltid
finns att tillgå hos det offentliga. En individuell välfärdspolitik är nödvändig för
att främja både friheten och välfärden i
samhället.
För oss moderater är kampen mot den
kollektiva välfärdspolitiken och för en individuell sådan, ytterst en moralisk strid.
För trots att socialismens praktiska tilllämpning definitivt förlorat sin glans, äger
många av socialismens grundantaganden
fortfarande ett högt moraliskt anseende
långt utanför socialismens egna led.
Den svenska modellen handlar inte
längreomatttafrån de rikaochge till
defattiga, dethandlarsnarareomatt
ta från alla och ge tillde medde vassaste armbågarna.
Främst gäller det tanken på att politikerstyrd och tvångsmässigt finansierad och
fördelad välfärd är den enda förutsättningen för att alla människor skall kunna
leva ett gott liv. Men vi vet att det inte är
så. Därför är det också vår skyldighet att i
den politiska debatten visa på detta.
Vouchersystemet
Moderata Samlingspartiet har under lång
tid som lösning på krisen inom de offentliga vård- och omsorgssystemen föreslagit
införandet av ett s k voucher- eller
checksystem. Alltså ett system där finan- 507
sieringen av välfärdstjänsterna även tortsättningsvis är kollektiv, men där de offentliga bidragen relateras till individuella
preferenser i stället för politiska. Det finns
många argument för ett sådant system,
men det kan inte ses som ett mål i sig.
Det checksystem som partiet förordar
bygger ju på fortsatt kollektiv finansiering
av alla människors välfärdskonsumtion.
Det betyder alltså att den kollektiva välfärdspolitikens grundfundament – den
kollektiva, generella finansieringen –
kvarstår, och alla problem, såväl princi- .
piella som praktiska, med den. Politikerna kommer även i ett sådant system att
bygga sitt agerande på att de flesta människor inte är kapabla att betala sin sjukförsäkring eller barnomsorg själva. Då kan
man också fråga sig vad som blev av de
sänkta skatterna.
Checksystemet kan vara bra – om det
används som ett steg på vägen mot en total omläggning av välfärdspolitiken. Men
målet är inte ett checksystem med lite mer
individuella val inom ramen för ett kollektivistiskt tänkande i övrigt. Målet är att
den kollektiva välfärdspolitiken i alla dess
former och skepnader måste göra andra
förlegade och felaktiga socialistiska system sällskap på historiens skräphög.
Först då finns möjligheten för framväxten
av det välfärdssamhälle där det är människorna själva som i så stor utsträckning
som möjligt – enskilda eller tillsammans
– skapar det goda livet.