Ulla Hamilton: Bussning löser inga problem

Det är en intressant diskussion som nu pågår om skolorna i Sandviken. Politikerna i Sandviken vill att klass 4 och 5 i Västanbyns skola, en skola i ett villaområde, ska flyttas till Murgårdsskolan. Det innebär att dessa elever framöver kommer att få resa till den andra skolan. En viktig anledning till att åk 4 och 5 ska flyttas är segregation, den politiska majoriteten vill blanda elever med olika bakgrund. Det är intressant att en blandning av elever alltid ses som en lösning på problem i skolor. Det är som om det inte spelar någon roll hur skolan fungerar, vilket ledarskap som finns och hur man jobbar i skolan.

För ett antal år sedan kom det en mycket intressant bok – ”Att organisera för skolframgång – strategier för en likvärdig skola”. Den är skriven av tre forskare; Maria Jarl, Ulf Blossing och Klas Andersson. De studerar fyra framgångsrika skolor och fyra inte så framgångsrika skolor och analyserar vad som skiljer dessa åt. Bokens rubrik Att organisera för skolframgång är ingen tillfällighet. Det är kärnan i deras resultat. Hur verksamheten är organiserad spelar roll.

I boken tar de ett exempel från Malmö. Rosengårdsskolan var under många år ett problem, resultaten var dåliga, få elever nådde de nationella målen, elever lämnade skolan eftersom att det var en sådan oreda. Till slut beslutade Malmö stad att skolan skulle läggas ner. De elever som gick i skolan fick gå i andra skolor i Malmöområdet.  När man efter en tid kontrollerade skolresultaten visade det sig att de elever som kommit till andra skolor hade betydlig bättre resultat. Andelen elever som fick behörighet till gymnasiet fördubblades.

Författarna kommenterade detta faktum i sin bok på följande sätt ”Debatten efter att utfallet offentliggjorts kom dock uteslutande att handla om möjligheter och tillvägagångssätt för att öka blandningen av elever i klasser och skolor. Inget i den efterföljande diskussionen handlade om den aktuella skolans eventuella organisatoriska brister.” De fortsätter ”För att återknyta till exemplet  från Malmöområdet kan man fråga sig om inte en större del av diskussionen borde ha handlat om huruvida skolans verksamhet kunde ha organiserats på annat sätt för att passa de aktuella elevernas behov.”

Forskarna ställer mot bakgrund av bland annat detta den retoriska frågan om det är rimligt att så stor vikt fortfarande fästs vid faktorer som handlar om elevernas bakgrund. Deras frågeställning ska ses mot bakgrund av att forskningen tidigare betonade vikten av elevernas socioekonomiska förutsättningar som förklaring till resultatskillnader mellan skolor. De konstaterar också att forskningen har utvecklats på området och nu är det allmänt vedertaget att det har betydelse hur skolor fungerar. Något som ju också forskarnas studie bekräftar.

Det finns också andra exempel där man från politiskt håll har beslutat att ”blanda elever” genom att stänga skolor. Örebro och Vivallaskolan är ett sådant. Örebro kommun beslutade att stänga intagningen till högstadiet från och med höstterminen 2017 på Vivallaskolan, som ligger i ett utanförskapsområde i Örebro, och anvisa eleverna till fyra andra skolor istället. Det är resultatet av detta som forskarna har studerat. Slutsatsen i deras rapport är att en flytt av elever från en skola till en annan inte per automatik leder till vare sig ökad måluppfyllelse eller integration. I stället beror resultatet på de processer som tar form på skolorna, och de förutsättningar som ges av kommunal och nationell nivå, konstaterar en av forskarna.

Ett av målen var att resultaten skulle öka för avgångseleverna. Så har inte skett, snarare har resultaten sjunkit jämfört med hur de var på Vivallaskolan. Ett annat mål var ökad integration. Här visar studien att det förekommer intern segregation på de nya skolorna, där möten mellan elever försvåras av till exempel utestängande normer, fördomar om Vivalla och olika former av social oro. Det visar vikten av att det finns en insikt hos medarbetarna i skolan om hur man jobbar för att överbrygga detta.

Den svenska skoldebatten handlar mycket om elevers bakgrund. Det är utifrån detta som diskussionen om att det fria skolvalet segregerar uppstår, när elever väljer skola på ett sätt som innebär att den blandning som finns i samhället inte återfinns i skolan. Men boendesegregationen i kombination med närhetsprincipen skapar denna segregation. Det fria skolvalet innebär att man kan komma bort från närhetsprincipens och boendesegrationens effekter. Något som också forskningen visar. Men det viktigaste är trots allt vad barnen lär sig i skolan. Och här visar forskningen entydigt på att det är viktigt att ha höga förväntningar på alla barn, oavsett bakgrund. Svenskt Näringsliv bjöd under hösten i Katharine Birbalsingh, rektor för Michaela community school i London. Hon deltog i ett seminarium arrangerat av Svenskt Näringsliv och i anslutning till detta seminarium presenterades också en rapport om No Excuses skolor, skriven av forskaren Gabriel Heller Sahlgren. Det uppmärksammades av Svenska Dagbladet. 

Nyligen kunde vi också läsa en debattartikel i DN av Katharine Birbalsingh om hennes erfarenheter som rektor för en skola med elever med minst sagt utmanande bakgrund.

Vad vill jag säga med detta? Erfarenheterna från Maria Jarls med fleras forskning, Vivalla och även No Excuse-konceptet är viktiga att ta tillvara på. Det handlar om vad som händer i skolan, hur ledarskapet ser ut och hur man anpassar sin organisation och sitt arbetssätt utifrån de förutsättningar som man har. Att byta ut elever kan tyckas vara en enkel väg, men forskningen tyder på att det inte är eleverna som är problemet utan hur man jobbar i skolan.

Ulla Hamilton är vd för Friskolornas riksförbund