Under radarhöjden – ingen spaning, ingen aning

Vilken tankesmedja eller politisk grupp orkar att på allvar rikta sökarljuset mot det landskap som finns under Helgeandsholmens politiska radar? undrar Per Dahl som ser ett Sverige som glider isär i marknadspräglade storstadsmiljöer mot styrd landsort.

Då och då syns Landsortssverige i TV: glada glimtar i programmet Landet runt (om det nu finns kvar), en och annan nedbränd julbock, lite tågkaos, de sista arga regementskramarna på lokal krigsstig, här och där en lika märklig som rik kines. Av naturliga skäl förblir glimtarna glimtar även i politiken. Den för svensk politik gemensamma kartan sätts där kartritarna kan stråla samman. Sedan kan de välja olika planhalvor, men spelplanen är och förblir gemensam.

Det innebär också att den politiska debattens dagordning missar mycket, som å ena sidan inte når upp till rikspolitikens lägsta radarhöjd, men å den andra behöver en bakgrund bredare än den lokala för att avteckna sig ordentligt.

I den medieskuggan gror samhällsfenomen långsamt, oftast i ickeliberal riktning. Men de som borde skärskåda och kritisera finns inte på plats, eftersom grodden växer i gliporna på deras dagordning och utanför deras kartbilder.

Ett exempel ur nyhetsflödet. För någon månad sedan reste 125 högre kommunala chefer och organisationsföreträdare från Sydostsverige, åtföljda av en handfull företagare och några få politiker, till världsutställningen i Shanghai, Expo 2010. Direkt kostade det inte skattebetalarna så mycket, eftersom allt finansierades genom EU-bidrag.

Deltagarna själva hävdar bestämt att resan blev lyckad; den var ett led i ett systematiskt utvecklande av långsiktiga samhällsrelationer mellan Sydostsverige och utvalda kinesiska provinser. Alla satta mål nåddes – Sydostsveriges framtid ser mycket ljusare ut nu. Ett och annat företagsavtal föddes också på detta BB; Kinas samhällsklimat förutsätter enligt resenärerna en officiell politisk ram runt kommersiella uppgörelser. I lokala media såg vi spridda entusiastiska rapporter om hur väl bygdens söner hävdat sig på andra sidan jorden.

Ingen ställde den för mig avgörande frågan om det är gott att så stora offentliga projekt föds och växer inom kommuner och regionorganisationer helt vid sidan om partipolitikens fält. Och är det oproblematiskt att de tre i området liggande universiteten/högskolorna alla var med i denna regionala samordning? Är det så vi vill att lärosäten ska gå i takt?

Kanske är en resa som denna till nytta för Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län. De som arrangerat den talar med stolthet om att svenska storföretag nu står i kö för att få vara med i framtiden. Det kommer också kommentarer om att det är ur praktiska samarbeten som detta som framtidens regioner föds, inte ut diverse formellt politiska debatter.

Sannolikt stämmer detta. Men hur väl mår vårt folkstyre av att den partipolitiska dagordningen tonar bort över en viss nivå för att ersättas av ett närmast korporativt samförstånd mellan myndigheter, organisationer och lokala politiska företrädare? Och har vi i Landsortssverige över huvud taget lokala och regionala förtroendevalda kapabla att hantera sådana internationella förbindelser? Hur stämmer slutligen aktiviteter som dessa med kommunallagen?

Jag har tagit resan till Shanghai från Kronobergs, Jönköpings, Blekinge och Kalmar län som ett exempel. På vad?

På framväxten av ett inflytelserikt och handlingskraftigt högre chefsskikt inom Kommunal- och Regionalsverige, förmöget att sätta politiska dagordningar ovanför dem som präglar partipolitik och val. Sett som så viktigt att kommunsammanslagningar numera förespråkas med skälet att enheten måste kunna attrahera kvalificerade tjänstemän.

På den påverkan en strid ström av EU-pengar har lokalt och regionalt, resurser som ger möjligheter att frikoppla offentligt och halvoffentligt beslutsfattande från snäva ordinarie budgetar.

På den lokala näringspolitik som växer fram, där regioner där tillväxtmöjligheter sägs finnas i särskilda branscher, som får uppmärksamhet och stöd av det officiella Sverige. Inte i de särskilt skickliga entreprenörerna, oavsett vad de nu ägnar sig åt.

På den fortgående förtorkning och dränering av kompetens och politisk förmåga som fortgår inom den traditionella partivärlden. Och på hur idémässigt grundade perspektiv får vika för korporativismens och de informella beslutens lockande vyer.

På den därmed sammanhängande framväxten av lokala partier, de flesta byggda på fiktionen att samförstånd måste till och att politisk diskussion efter hävdvunna idéstyrda perspektiv bör undvikas.

På lokala medier som ser lösryckta skärvor av händelser, men som sällan ger samband eller hjälper läsarna att ställa frågor.

Och – faktiskt – på politiska partier som fungerar på riksplanet, men som i många fall undviker att dra de slutsatser av sina grundläggande idéer som skulle kunna vara obekväma för de lokala företrädare som i valen tillslut ska ordna fram rikspolitikens röstbas.

Borgerliga rikspolitiska reformer inom utbildningspolitiken har lyckats befria skolbarn och föräldrar från kommunal styrning. Men för hur många andra områden kan man säga samma sak? Inom familjepolitiken möter vårdnadsbidragen hårt motstånd. Valfriheten inom vård och äldreomsorg kämpar i motlut. Inom tillväxt- och näringspolitiken råder korporativismen.

Shanghairesan är som sagt ett symptom, inte något mer. Men den är ett symptom på de villkor som i dag råder för maktutövande och beslutsfattande utanför storstäder, villkor som berör ganska många medborgares vardag, liksom många småföretagares. Det är lätt att karikera dem, så som i TV-satiren Starke man. Styrambitionerna växer dock inte av dumhet eller illvilja; de berörda söker onekligen lösa verkliga problem: utflyttning, stagnation, krav på service. Men de lösningar som förs fram är regelmässigt de korporativa, sällan eller aldrig de som befrämjar konkurrens, alternativ, konfliktladdat nytänkande eller – ökad frihet.

Så glider Sverige sakta isär. Marknadspräglade storstadsmiljöer mot styrd landsort. Vilken tankesmedja eller politisk grupp orkar att på allvar rikta sökarljuset mot det landskap som finns under Helgeandsholmens politiska radar? Mot en annan dagordning men med mångfaldens och de enskilda initiativens perspektiv?

Per Dahl är redaktör för Emils tankar.
www.emilstankar.se