Undergångspoesi med James Bond

Sommaren är ju snart över och om man får tro rapporterna från USA den västerländska civilisationen likaså. Så de här synpunkterna är väl lite i senaste laget. Men James Bonds aura manar ändå till öppna ögon, skriver Fredrik Haage.

Varje sommar brukar debatten om huruvida man (man som i man, vi håller oss till män i den här texten) skall få gå omkring i bar överkropp inne i staden blossa upp. Men där har det allt hänt något. För vad hände med de bara benen? Vad hände med protesterna mot kortbyxor inom stadsgränsen?

Slaget om kortbyxorna verkar helt förlorat. Männens bara ben marscherar med erövrarens arrogans över gatsten och trottoar. Det är inga sommardebatter om det längre, protester bara viskas i förtroenden.

På senare år har överkroppen kommit att bli ett slags nästa frontavsnitt. Här och var kan man faktiskt se enstaka nakna eller nästannakna överkroppar gunga fram längs gågata och torg, likt de ryttarhorder osmanska riket skickade ut för att terrorisera och lamslå ett land innan själva huvudhären anlände.

Så det står klart: det är inte bara så att det är fult, det handlar också om vanlig hyfs. Andra människor i trängre miljöer – alltså innanför stadsgränsen, tänker man sig – kanske till äventyrs betackar sig för mäns håriga och svettiga läckerheter. Det finns en anledning till att män har sina klädkoder.

Just i år har överkroppsdebatten inte varit lika påfallande som vanligt men den skymtar. Lektor i modevetenskap Philip Warkander skriver i Expressen om den nya trenden att knäppa upp några knappar för mycket på skjortan för att visa vilken solig bringa man har.

”Som så ofta när kroppen syns förknippas trenden med vulgaritet. Det anses osmakligt och opassande att göra sig sexig, inte minst i kulturellt kreddiga miljöer. Bäst anses det att vara lagom påklädd. Kanske är det just därför jag gillar trenden – den är ett inte särskilt subtilt ”fuck you” till både måttfullhet och god smak.”

Att en man självklart ”gör sig sexig” genom att knäppa upp kan diskuteras. Men mer talande är att Warkander inte ens låtsas att hans omdöme är estetisk. Det är ideologiskt. Det är graden av rebellism som betyder något, huruvida man gör vardagsrevolt eller inte.

Denna aldrig sinande sextioaåttaradikalism. ”Allt är politik”. Men inte nödvändigtvis partipolitik, för på sextiotalet kom man på att man ju kan jäklas med borgerligheten på en massa sociologiska samlevnadsplan också. Eftersom man inte har haft ork eller mod att åka till Kina eller Nicaragua och delta i revolutionerna har man istället hållit den lilla upprorslågan levande här hemma. Detta genom att låta allt vara fritt och naturligt – så länge det chockerar en inbillad förtryckande borgerlighet.

Pour epater les bourgeois.

Nu tänks det inte så raffinerat längre. Den där upprorsandan har kört fram och tillbaka över det sociala fältet i Sverige så pass länge nu att det blivit allmänna och oreflekterade självklarheter.

Man kan förstås fråga sig om sextioåttaradikalerna hade tänkt sig att de en dag skulle behöva trängas med en bar manskropp på bussen. Men man kan vara säker på att de hellre skulle dö än erkänna någon del i orsak och verkan.

Eller kanske? De är gamla nu. Kanske saknar ändå några av dem det där konventionssamhället de hånade. En del av dem kanske känner små hemliga reaktionära ilningar längs ryggen när de sitter på sommarcafé och ser sig omkring. Kanske kan de inte låta bli att känna förbjudna borgerliga reflexer. Sådana som:

Kortbyxor: Utanför stadsgränsen.

Keps: Bronx är åt det hållet.

Linne: Bronx är fortfarande åt det hållet.

Stora synliga kroppstatueringar: Vildmarken är åt alla håll bara du går (känn dig fri att hasta) tillräckligt långt.

Jeans: Har man när man gräver guld i Kalifornien men inte annars (ok, hardcore).

Flip flops: Stranden…

Stråhatt: Egentligen inte men man får väl godta att tiderna förändras.

Storblommig skjorta: Suck, ja om du vill.

Och så vidare. Det är säkert frestande att endast se uppräkningen som en omvänd Warkander; som ett inte särskilt subtilt ”f*** y**” till… tja. Men det är inte omöjligt att det också är uppfattningar som många fyrtiotalister sammanbitet försöker förtränga.

Och visst, det där kan verka alldeles för strikt och stramt. Frågan vad man egentligen skall ha på sig knackar förstås på garderobsdörren. 

Men grundknepet är inte så komplicerat. Det är bara att ställa sig frågan: skulle eller skulle inte James Bond ha på sig det här? Och det är inte snobbism. Man har observerat honom i t-shirt. Enfärgad, då.

Den där regeln gäller i princip jämt, oavsett om det är sommar eller inte och oavsett om man är i en stadskärna eller i skärgården eller i en förort eller var som helst. Man kan faktiskt alltid lita på James Bond. Han tog sig helt ograverad igenom sextio- och sjuttiotalets hemmagjorda kulturrevolter och han fortsätter som ett tryggt oföränderligt fenomen. I Sverige får han väl inte röka var han vill men det är en annan sak. 

Eller förresten, det är det inte alls. Naturligtvis skall man få röka på uteserveringar. Det är en självklar del av en civiliserad cafékultur. Nu har man lyckats ordna den sämsta av två världar: rökförbud och överkroppsfrihet.

Jo, jag vet. Sommaren är som sagt snart över och borgerliga levnadsregler också. Men lite undergångspoesi gör sig som bäst i augusti.

Fredrik Haage är chefredaktör för Smålandsposten