Undergräver individualismens kristna ursprung liberalismen?

Varför har vi i väst våra liberala, individualistiska övertygelser? I Inventing the Individual: The Origins of Western Liberalism tecknar den politiska filosofen Larry Siedentop deras tillkomsthistoria, skriver Hugo Hellström.

Siedentop visar att individualismen är en kristen uppfinning; att betrakta människor som individer, moraliskt fristående från andra människor, är ett resultat av den kristna läran om alla människors relation till Gud och kyrkans inflytande över samhället. Vad kan vi lära av denna utveckling? En möjlig lärdom är att dessa intuitioner, på grund av deras kausala historia, är suspekta: vi har dem inte för att de är sanna eller moraliskt riktiga, utan bara för att de är kulturellt betingade. Ett framgångsrikt sådant argument vore förödande för liberalismen, då det skulle visa att vi tror på dess grundantagande av helt irrationella skäl.

Den tidiga antikens religion var en familjekult. Det var en värld i vilken familjen var den enda sociala strukturen där förfäderna var föremålet för religiös dyrkan och fadern spelade prästens roll. När antikens städer grundades var det med samma princip av gemensamma gudomar; man enades om gemensamma förfäder och grundade en religiös dyrkan därav. Antikens medborgare bestod av dem som kunde härleda släktskap till dessa, de andra tillhörde den klass som romarna kallade plebejer: ytterst rättighetslösa invånare som inte fick delta i städernas politik. Ordningen rättfärdigades i grekisk naturfilosofi av en naturlig ojämlikhet: människor var helt enkelt födda till olika ändamål. (Det är i ljuset av detta som vi ska förstå Aristoteles tes att enbart män som är medborgare kan leva det dygdiga livet.)

Kristendomen innebar en brytning med antikens förfadersdyrkan. Varje människas personliga relation till Gud är individualismens ursprungstanke, och dess främste förespråkare var, om vi ska tro Siedentop, inte Jesus utan Paulus. I Siedentops berättelse är det Paulus som skapar kristendomen till en religion. Berättelsen om Jesu återuppståndelse är i Paulus förmedling av omvälvande historiska konsekvenser, ty den odödlighet som tidigare var förbehållen den patriarkala familjen tillföll nu individen. Händelsen avslöjade enligt Paulus en uppenbarelse av Guds vilja, vilken var att förena individuella själar i Honom själv. Genom att bygga vidare på funderingar om människans natur i grekisk naturfilosofi kunde Paulus åstadkomma individualismens första filosofiska underbyggnad: den enskilde människan kan få tillgång till verklighetens beskaffenhet, eftersom det i alla människor finns en gemensam natur: förmågan att tänka och välja, förmågan att vilja. Den kristliga individualismen vidareutvecklades av flertalet tänkare, av vilka den viktigaste var Augustinus av Hippo. På grund av Augustinus djupa, intensiva dialog med sig själv och sättet på vilket han undersöker sitt eget inre har hans Bekännelser av somliga setts som individens födelse. För Siedentop är det dock Augustinus eftertryckliga vädjan till själarnas moraliska jämlikhet och resonemang om viljans svaghet och komplexitet som är dennes främsta bidrag till västerlandets utveckling. Inga människor kan vara moraliskt perfekta, menar Augustinus; därur följer ett avvisande av antikens ojämlikhetstanke och elitism. Och som Augustinus skulle komma att bli den mest inflytelserika kristna tänkaren under de kommande tusen åren skulle hans jämlikhetsbudskap i grunden forma det västerländska tänkandet.

En viktig anledning till att de tidiga kristna tänkarna kom att forma västerlandets framväxt var att deras idéer under medeltiden implementerades i påvedömet, den modell efter vilken de kommande nationalstaterna skulle bildas. Utvecklingen påbörjades under 900-talet av en reformrörelse med benediktinklostret i Cluny som hemvist, där munkarna valde abbot utan påverkan från lokala herrar eller biskopar. Mot bakgrunden av ett instabilt politiskt klimat med fragmenterade sekulära maktcentra i ständiga krig som försvårade klosterlivet förändrade Clunyreformerna klosterväsendet och klosterlivet, först i Cluny och sedan vidare i medeltidens Europa. Rörelsen verkade för en pax Dei – Guds fred – vars framgång innebar att kristna moraliska övertygelser till slut hade påverkat samhället i stort. Reformrörelsen förlängdes till påvedömet, som tack vare tyska kejsares strävan att återuppta det karolingiska projektet att skapa ett kristet imperium slutligen tagits ur händerna från det fåtal romerska aristokratfamiljer som länge haft makten över det. Inflytandet från Cluny blev påtagligt omgående. Gregorius VII, tidigare munk i Cluny, reformerade kyrkan genom att förena romersk rätt med kyrkans vård av individuella själar. Gregorius centraliserade kyrkan genom att ge den ett slags ’suveränitet’; i ett drag omvandlade han kyrkan till den första institutionen som under ett enhetligt juridiskt system utövade suverän auktoritet över jämbördiga individer. Den katolska kyrkans enhetliga lagsamling byggde på antagandet att alla människor var lika inför Gud. Man antog att det fanns en moralisk rätt – en naturrätt – som stod över sekulära lagar; individens moraliska agens uppfattades här som naturlig. Den påvliga modellen gjorde suveränen först och främst till lagstiftare. Utvecklingen fullbordades under 1200-talet, och det dröjde inte länge förrän sekulära härskare anammade samma synsätt på sin egen makt – vilket gav upphov till den moderna nationalstaten. De kristna moraliska intuitionerna har således varit del av Europas nationalstater sedan deras födelse.

Som individualismen är sprungen ur kristet tänkande och spridd med påvlig juridik bör vi fundera på om det har några implikationer för liberalismen som ideologi. Är våra individualistiska intuitioner och övertygelser mer beroende av denna kulturhistoriska utveckling än av rationella argument? Hade en annan utveckling kommit oss att ha andra intuitioner, om vilkas sanning vi likaledes skulle vara övertygade? Det kan tyckas vara underliga frågor, men i ljuset av de antiliberala tendenser vi ser i dag torde de vara värda att ställa. För om det är möjligt att på ett framgångsrikt sätt formulera ett sådant argument, skulle det undergräva liberalismens fundament och göra den till en ogrundad moralisk teori. Det filosofiska begreppet för att argumentera emot något på basis av dess kausala ursprung är genealogisk skepticism. Det är vanligt förekommande inom den kontinentala filosofin som dagens vänster är djupt influerad av; de mest berömda fallen återfinns hos Nietzsche och Foucault. När teologen Joel Halldorf argumenterar för att dagens liberaler bör förespråka olika statliga interventioner i det sociala livet vädjar han likaså delvis till ett genealogiskt tänkande.

Genealogisk skepticism är tesen att den kausala historien bakom en övertygelse utgör skäl att inte längre ha den. Eftersom allting har en kausal historia krävs det mer för att förkasta en idé eller företeelse på basis av dess kausala historia; man måste också argumentera för att den bästa förklaringen till varför vi har övertygelsen står att finna i dess kausala historia. Argumentet använder sig alltså av en premiss som säger att den bästa förklaringen till att vi har övertygelsen är att den har uppkommit på grund av kausala faktorer, alltså att vår övertygelse om liberalismens riktighet är påverkad av de kristna moraliska intuitionerna som finns inbyggda i vår kultur. En andra premiss säger att vi som en konsekvens av det har goda skäl att tro att våra individualistiska intuitioner är felaktiga. Man sluter sig därifrån till att vi inte bör behålla våra individualistiska övertygelser.

Argumentet kräver dock ytterligare en premiss för att vara konklusivt, en premiss som säger något om relationen mellan föreliggande evidens och vad vi bör tro. Härvid finns två möjligheter. Den första är att evidensen innebär att våra intuitioner var irrationella från första början – alltså att om vi inte har några goda skäl att tro att de är sanna så är de irrationella. Den är dock oanvändbar, ty den skulle rättfärdiga skepticism om den yttre världen om den parades ihop med ett ifrågasättande därav. Ett ’gott’ skäl måste i alla avseenden vara oberoende av det som ifrågasätts, eftersom man inte kan anta något av det som ska bevisas. När ’inga goda skäl’ är tillräckligt för att göra övertygelsen irrationell kan man genom att ifrågasätta tillräckligt mycket eliminera alla möjliga skäl: vilka skäl har vi att tro att den yttre världen är verklig? Eftersom vi inte får anta det som ska bevisas får vi inte använda någon kunskap om den yttre världen för att rättfärdiga dess existens. Även övertygelsen att liberalismen är sprungen ur kristendomen är baserad på kunskap om den yttre världen, och således utesluten enligt denna princip.

Det andra tillvägagångssättet är att den kausala berättelsen kullkastar intuitionerna, vilket vill säga att de blir irrationella först när vi får vetskap om deras kausala historia. Det måste då bevisas att våra individualistiska intuitioner bäst förklaras av deras kontingenta kristna ursprung – ett bevis som man rimligtvis kan påstå att vi får från Siedentop. Alltså, vi har inte dessa intuitioner för att de är sanna utan vi har dem för att de är kulturellt och idéhistoriskt betingade. Detta måste tas till intäkt för att vi har goda skäl att förkasta dessa övertygelser. Men även om det finns ett argument som visar det, och vi går med på att det är sunt, blir problemet emellertid liknande: hur ska du avgränsa ditt argument så att det enbart drabbar liberalismen? Så snart man erkänner en övertygelses kontingenta genealogi som ett skäl emot den, öppnar man för liknande argument emot alla övertygelser. Ta exempelvis övertygelsen att rättvisa betyder likhet i utfall, eller att tradition är av högt moraliskt och politiskt värde – har inte de övertygelserna också suspekta kausala berättelser bakom sig? Ett genealogiskt argument emot en övertygelse misstänkliggör alla. Det finns ingen övertygelse som är helt oberoende av dess kausala historia; om vi låter våra individualistiska intuitioner drabbas, varför inte våra kollektivistiska intuitioner, till exempel på basis av deras evolutionära historia, eller våra intuitioner om rättvisa, klass, tradition, frihet eller vilket annat politiskt relevant begrepp som helst? Resonemanget kommer att drabba alla våra övertygelser med en kausal historia – och det innefattar ju dem alla. Slutligen måste våra epistemiska intuitioner misstänkliggöras, alltså våra intuitioner om vad som utgör skäl att tro något. Det argumentet är alldeles för långt och snårigt för att förevisa här, men det landar i en självmotsägande epistemisk nihilism – alltså uppfattningen att det inte finns några skäl att tro något, vilket implicerar att det inte finns några skäl att tro det påståendet heller.

Även om det är sant att vi bara har våra individualistiska intuitioner på grund av kulturella och idéhistoriska faktorer, så går det inte att bevisa detta utan att förlita sig på premisser som själva skulle drabbas av argumentet. Allting har ett kausalt ursprung. Just därför är det så svårt att argumentera emot något på basis därav, ty de premisser man måste begagna sig av för att bygga argumentet tvingar inte sällan måltavlan att växa så pass att man själv plötsligt befinner sig mitt i den. Individualismens kristna ursprung är en fascinerande berättelse, men den saknar relevans för liberalismens riktighet som moralisk teori.

Hugo Hellström är skribent och fil.mag. i teoretisk filosofi