Underkastelsen utan villkor
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
UNDERKASTELSEN
UTAN VILLKOR
Av professor NILS AHNLUND
EN VIKTIG källskrift till den tyska oppositionens inre historia
under det sista kriget, vars slut så många av dessa Hitlers motståndare ej skulle uppleva, är förutvarande ambassadören Ulrich
von Hasselis dagbok, utgiven efter hans död under titeln »Vom
anderen Deutschland» (1946). Man finner där några dystra politiska reflexioner från ingången av året 1943: av säreget intresse,
när man sammanställer den med vad som strax följde.
Äntligen tycktes det ha börjat gå upp för generalerna att stunden var inne att störta denne Hitler, som förde landet i avgrunden. De som kände stämningen vid armen menade, att det nu
fanns en faktisk »möjlighet», sedan den olycksalige korpralen fått
löpa linan ut. Men till all olycka besannade sig på samma gång
vad oppositionen så säkert förutsett eller att generalernas ingripande skulle komma för sent, om det av ena eller andra skälet
uppsköts ända till dess att katastrofen närmade sig. Under sådana
förhållanden kunde varje ny tysk regim riskera att bli »en likvidationskommission» utan möjlighet att förhandla med ,>fiendesidan»- Hassellsjälv sätter detta ord inom citationstecken, smärtsamt medveten om splittringen i sina känslor. Utsikten att förmå
de allierade till en ur allmän tysk synpunkt godtagen fred tedde
sig numera hjärtans obetydlig. Genom hemliga förbindelser i utlandet visste man nämligen på oppositionellt håll, att det på allvar gällde Tysklands vara eller icke vara, dess sönderstyckning
eller bevarade enhet. Ordet ockupation hade redan ofta nämnts
under diskussionen.
Hassell nedskrev sina betraktelser fredagen den 22 januari 1943.
Atta dagar förut hade Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill mötts i Casablanca för att under Afrikas sol dryfta de fortsatta krigsoperationerna mot axelblocket Efter avslutade överläggningar gav presidenten söndagen den 24 januari en stor mottagning för pressen. Det var då han proklamerade de allierades
122
Underkastelsen utan villkor
fasta föresats att bringa Tyskland, Italien och J apan till kapitulation utan alla villkor, unconditional surrender. Och han åberopade
därvid Churchills fulla samtycke.
Roosevelts budskap, som strax gick över världen, hade en mycket kort men egendomlig förhistoria. Han talade ungefär en kvart.
Den närvarande Harry Hopkins, hans högra hand i utrikespolitiken, omtalar i en uppteckning av dagens händelser, att han
följde ett färdigt koncept – utom på denna punkt om formen för
kapitulationen, där han gjorde ett viktigt tillägg. Därpå tog
Churchill till orda för en mästerlig expose av den militära situationen, slutande med förklaringen att inga meningsskiljaktigheter
funnos mellan honom och hans vän presidenten. Utan tvivel visste
Hopkins mera om förspelet och sammanhanget än han här låter
påskina. Tillägget till den avsedda kommurriken har blivit historiskt. I Roosevelts egen tanke var det viktigt nog. Han brukade
kalla konferensen i Casablanca »the unconditional surrender meeting», och många följde exemplet. Enligt Cordeli Hull, U. S. A:s
utrikesminister under Roosevelt fram till hösten 1944, kom den så-
lunda knäsatta principen att dominera den följande politiken mot
axeln och dess satelliter och mer eller mindre inverka på alla rådslag med avseende på framtidens ordning.
I sina förra våren utkomna memoarer, där Hull ägnar ett helt
kapitel åt ämnet, fritar han sig och State Department från att ha
varit med om att förbereda och utforma den först under det fjärde
krigsåret kungjorda grundsatsen för motståndarnas behandling i
det avgörande skedet. Den kom till alldeles oväntat, genom en
impuls av Roosevelt. »Vi voro lika överraskade som mr Churchill,
när presidenten för första gången plötsligt fastslog den i premierministerns närvaro inför en presskonferens under Casablancamö-
tet i januari 1943. Man berättade mig, att premierministern var
slagen med häpnad (dumbfounded).» Om detta har Hopkins, den
grå eminensen i Vita huset, den flygande emissarien vid många
tillfällen, ansett bäst att tiga. Utgivaren av hans efterlämnade
papper, Robert E. Sherwood, kände ett förklarligt behov att inhämta Churchills mening om saken. Svaret fyller alla krav på
lojalitet mot den bortgångne Roosevelt. Orden »Unconditional surrenden hörde Churchill första gången från presidentens mun i
Casablanca. Ingen hade då rätt att anse segern tryggad. För sin
del skulle Churchill icke ha använt uttrycket, men han ställde sig
genast vid Roosevelts sida och har sedan ofta försvarat beslutet.
Att det förlängde kriget är oriktigt. Förhandling med den makt- 123
Nils Ahnlund
rusige Hitler var omöjlig; spelet måste spelas till slut från ömse
sidor. Så långt Churchill till Sherwood.
Senare påtog sig Roosevelt hela ansvaret för den nya formelns
tillkomst. Det föreligger från hans sida en närmare förklaring av
högst personlig art, låt oss säga ett psykoanalytiskt bidrag till
den nutida storpolitiken. Yttrandet hade fallit honom in genom en
ren ideassociation. De tvistande franska generalerna De Gaulle
och Giraud, båda lika omedgörliga, ledde hans tankar till det amerikanska inbördeskriget och särskilt till general Grant, »Old Unconditional Surrender», som man kallade honom. Grant krävde vid
ett berömt tillfälle kapitulation utan alla villkor och ceremonier
men lovade sedan de besegrade att genast få använda sina hästar
till vårplöjningen. Detta flög i en hast genom presidentens huvud.
Så var ordet sagt, utan att Churchill hunnit varskos om saken:
»and the next thing I knew, I had said ib Huvudfelet med den
av nordstatsgeneralen inspirerade formeln var måhända, att den
icke lika tydligt lät skymta en klausul om »vårplöjning». Roosevelt hade väl något sådant i tankarna, men genom omständigheternas makt blev hans tillämpning av regeln en annan än Grants.
Samtidigt med att den amerikanske statschefen återvände hem
över Atlanten, avgjordes kampen om Stalingrad. Armegruppen
Paulus sträckte vapen på nåd och onåd. Det gick en våldsam frossbrytning genom hela det tyska folket. Rykten började komma i
omlopp om förestående attentat mot Hitler; Simoni, den italienske
legationssekreteraren i Berlin, häntyder därpå i sin dagbok, och
ett misslyckat attentatsförsök ägde också rum i februari. Men
krigets utgång kunde ännu icke anses någorlunda klart given, och
i detta läge blev nu kravet på obetingad, förbehållslös underkastelse en oskattbar tillgång för den nazistiska propagandan, som
den heller icke dröjde att utnyttja med alla medel och av alla
krafter. Ett par timmar efter det att kommurriken utsänts stod
Goebbels vid mikrofonen med sin nya signal redo: »Detta betyder
totalt slaveri!» Den lille doktorn fann här ett av dessa »massiva
motargument» ur fiendens eget förråd, som särskilt passade honom; han hade förut bebådat just en sådan vändning som ett led
i de allierades verkliga krigsplan, och nu tycktes han få rätt. Atlantdeklarationen hade försvunnit ur synhåll. Sir Bruce Lockhart, som då tjänstgjorde inom brittiska utlandspropagandan, sammanfattar tankegången i många tyska radiotal på detta sätt: »En
del bland er, tyskar, älska inte oss nazister, men skulle de allierade vinna kriget så komma de att påtvinga oss alla en hämnd- 124
–
Underkastelsen utan villkor
fred, i jämförelse med vilken Versaillesfördraget blir lik en önskedröm.» Denna förkunnelse, som gjorde intryck på tveksamma sinnen, fortsatte ju Goebbels in i det allra sista och ännu från bunkern i Berlin.
Churchill hade rätt att peka på de avskräckande erfarenheterna
av varje uppgörelse med Hitler i förhandlingens form. Men den
av Roosevelt i en rask handvändning funna formeln uteslöt mera
än detta, tolkad logiskt efter ordalagen. Skulle hädanefter något
som helst slag av meningsutbyte tillåtas en möjligen tänkbar tysk
regim av annat snitU Det var mer än osäkert. Sant är, att det
nationella intresset bör anstå vid fundamentalt moraliska avgö-
randen; men också under denna förutsättning torde ganska få
vara benägna att handla i blindo. Och sådan hotade nu ställningen
att bli. Att under faror och livshot söka bana väg för en »anständig» tysk regim i Hitlerväldets ställe framstod för många som en
meningslöshet, om den endast hade utsikt att bli vad Hassell kallar en likvidationskommission. Hur denne patriot tvangs att nedskriva sina förhoppningar på generalerna visa hans bittra anteckningar från den närmast följande tiden. Den störste optimisten
bland konspiratörerna, Goerdeler, hade redan i februari gjort
delvis samma erfarenhet, men räknade å andra sidan med den
uppskakande effekten av katastrofen vid Stalingrad – och skulle
i viss mån få rätt. Helt visst finns det rum för olika åsikter om
den tyska motståndsrörelsens styrka och sammanhållning. Säkert
är, att den nu skälvde i sina grundvalar. Deklarationen från Casablanca äventyrade frukterna av sex års antinazistisk verksamhet,
skriver en av rörelsens anhängare, diplomaten Albrecht von Kessel, i den dagbok han förde under krigsåren.
Snart var dock kritiken i gång på de allierades egen sida. Den
undanskymda och beträngda tyska oppositionen ägnade ju ganska få någon tanke. Den känslan var däremot icke så ovanlig, att
underkastelseparollen i sin alltför nakna formulering kunde sammansvetsa axelmakternas nationer till nya ansträngningar, förlänga kampen och onödigtvis öka förlusterna i människoliv och
material. De allra flesta krävde på samma gång en så avgörande
militär seger för de allierade som möjligt. Deras betänkligheter
dikterades av taktiska och psykologiska skäl, mer eller mindre
under intrycket av de tydligt ogynnsamma återverkningarna särskilt i Tyskland. Bland dem som togo till orda i denna anda var
finansmannen James P. Warburg, då avdelningschef i amerikanska informationsstyrelsen (OWI). Det låg Warburg fjärran att
125
Nils Ahnlund
gå utanför kapitulationskravets allmänna politiska ram: ingen
tanke på fred, stillestånd eller förhandling med vare sig den nuvarande tyska regeringen eller några andra grupper eller individer i Tyskland. På våren 1943 ingav han en promemoria i ämnet,
tillstyrkt av OWI:s chef. Warburg avtrycker den i sitt arbete
»Germany- Bridge or Battlegroundh (1947). Det gäller att göra
klart för tyskarna, utvecklade han här, att någon förstöring av
deras land icke ingår i de allierades planer, att nederlaget under
alla omständigheter blir lindrigare än fortsatt strid, särskilt med
tanke på den hotande livsmedelsbristen, och att vad Förenta Nationerna kämpa mot icke är det tyska folket som ras utan nazismen, dess ledande och handgångne män och alla som framhärda att stödja dem. Roosevelt föreföll ett slag intresserad, men
efter några veckor kom promemorian tillbaka med hans påteckning, att ingen åtgärd skulle ske under den närmaste tiden. I
verkligheten rann Warburgs uppslag bort utan alla synbara följder, även om diskussionen, såsom strax skall framgå, fortsattes
frän andra håll.
Under de tidigare krigsåren rälmade man i England icke med
andra offensiva medel mot själva Tyskland än blockaden, bombningen och propagandan. Ett angrepp till lands föll utanför alla
aktuella kalkyler. Man hade olika meningar om de »goda» eller
oppositionella tyskarnas antal och förmåga att göra sig gällande;
men det var uppenbart, att propagandans stora ögonblick skulle
vara inne, när tyskarna mera allmänt började inse, att de skulle
förlora kriget. Det kan numera anses bevisat, säger Lockhart i
sin frispråkiga memoarbok »Comes the Reckoning» (1947), att den
till Tyskland riktade brittiska propagandan utövade en växande
verkan ända fram till proklamerandet av kravet på »unconditional surrender». Det beräknade gynnsamma tidsmomentet kom nu
i stället att sammanfalla med denna nya formel, vilket ledde till
ett bakslag. Goebbels fick övertaget, men det var icke enbart detta
som vållade Lockhart och hans kamrater i B. B. C. bekymmer på
gränsen till ett moraliskt dilemma. Att omvända eller uppmjuka
den tyska opinionen – om man kan bruka ett sådant ord om en
våldtagen folkmening – var ju ett snart sagt lönlöst företag, ifall
dörren till varje förhoppning slogs igen. Hur långt kunde man
då gå för att över huvudtaget bevara kontakten över stridslinjen~
Därom kom man knappast någonsin till klarhet i London. Enligt
Lockharts åsikt gick propagandan aldrig längre i löften till tyskarna än regeringen var beredd att bekräfta med handling, men
126
Underkastelsen utan villkor
det är tydligt, att han med olust ser tillbaka på sviterna av deklarationen i Casablanca. För Italiens del fick uttrycket »hedersam kapitulation» undantagsvis passera – av speciella folkpsykologiska skäll
Direkt in i de storpolitiska rådslagen för oss Cordeli Hulls redan antydda vittnesmål. Under alla föregående debatter om planläggningen för efterkrigstiden hade någon tanke på »unconditional
surrender» aldrig varit före. Nu fanns ej annat val än att »åtminstone till formen» söka följa den så ljudligt proklamerade
principen. För sin del såg Hull helst, att tillämpningen bleve
olika i olika fall: hård mot Tyskland och J apan, mjukare mot
Italien och satellitstaterna. Denna linje fullföljdes till att börja
med vid det italienska vapenstilleståndet samma år, där faktiskt
förhandlingar i begränsad skala ägde rum. Ett par allmänt hållna
nya uttalanden av Roosevelt till förmån för »the common people»
i fiendeland och om de »befriade folkens» rättmätiga friheter svarade mot jämkningar i kursen, som State Department funnit önskvärda, och minskade icke distanserna i det alltmera spända psykologiska krigsläget. För Hull synes det ha varit nog att kunna
manövrera vidare inom en mindre doktrinär ram, utan öppna avvikelser i huvudpunkten, men han fick erfara, att betydelsefulla
krafter på den allierade sidan voro känsligare än presidenten för
de olägenheter som särskilt propagandans män haft tillfälle att
bevittna.
På flera håll togs länge för givet att Roosevelts nya signal icke
minst hade till syfte att skingra ryssarnas misstro mot bundsförvanterna i väster, och- enligt flera sagesmän visade de sig också
synnerligen nöjda och tillfreds. Det ingick likväl icke i Stalins
planer att sätta på spel möjligheterna att hålla känning med och
även påverka folkstämningen i fiendeländerna, främst Tyskland.
Vid konferensen i Teheran på senhösten 1943 tog han personligen
upp saken, som det synes med visst understöd av Churchill. Man
hade valt en felaktig taktik mot tyskarna, framhöll Stalin, när
man ordade om ovillkorlig kapitulation utan att på något sätt
definiera vad det innebar. Det tjänade endast till att ena dem
till starkare motstånd. Klarhet om villkoren, även om de bleve
hårda, skulle påskynda kapitulationen. Sherwood har bland Hopkins’ papper funnit en promemoria av detta innehåll, och ehuru
Roosevelt för Hull bestred, att någonting sådant varit å bane i
hans närvaro, har tydligen tanken på en gemensam allierad deklaration, riktad till Tysklands folk, dryftats i Teheran i någon
127
Nils Ahnlund
form. Att tanken bjöd Roosevelt starkt emot visade fortsättningen,
varvid till en början den engelska diplomatien försiktigt sekunderade den ryska. Sedan presidenten i sitt julaftonstal förklarat,
att Förenta Nationerna ingalunda ämnade göra tyska folket till
slavar utan till nyttiga och aktningsvärda medlemmar av den
europeiska familjen, vilket allt berodde på tyskarnas uppförande,
ansåg han för sin del saken utagerad. Molotov upptog den emellertid på nytt vid årsskiftet under ett samtal med Harriman, den
amerikanske ambassadören, och Hull fick alltså anledning att begära presidentens besked. Denne avböjde bestämt; han ville följa
general Grants exempel och hade ingenting emot vårplöjning efter
kapitulationen. Detta översattes av Hull till diplomatiskt språk i
en order till Harriman i Moskva. Vad som stod i vägen var Roosevelts instinktiva medvetande om oklarheten av de allierades när·
mare krigsmål gentemot Tyskland men också hans fruktan för
att mera gripbara formuleringar längre fram skulle tydas olika
och fresta den slagna parten att klaga över löftesbrott. Den tyska
»dolkstötslegenden» stod tydligen levande för presidenten.
När Sovjetunionen ej långt därefter tillät Finland att sända
förhandlare, tog Eden tillfället i akt. Han begagnade sig härav
för en ny framställning i Washington, till vilken ryssarna snart
anslöto sig. Den gick ut på en uttrycklig modifikation av principen >>Unconditional surrender», men nu endast till förmån för
Tysklands satellitstater. Roosevelt fann som var att vänta en så-
dan åtskillnad självfallen: »Tyskland förstår bara ett slags språk.»
Tankegången i övrigt gillade han såtillvida, att man liksom i fråga
om Italien för ingen del borde utesluta lämpor och lättnader från
fall till fall. »Jag förstår fullständigt problemet», skrev han från
sjuklägret till Hulls vägledning vid svarets avfattande, »men jag
önskar till varje pris hindra, att man kan säga att principen om
ovillkorlig kapitulation har övergivits. Det finns en verklig fara
för detta, om vi börja göra undantag från den allmänna regeln,
innan ett speciellt fall uppkommer.»
Detta var i april 1944. Nu hade det amerikanska högkvarteret
i Europa hunnit tänka igenom saken, och knappt var presidentens
nyssnämnda svar i lämpligt avslipad form framfört till britter
och ryssar, förrän en meningsyttring följde från ansvarigt militärt håll. Det ansågs tydligt, antecknar dagboksföraren kapten
Harry S. Butcher i »My Three Years with Eisenhower» (1946), att
Goebbels på ett olyckligt sätt kunnat slå mynt av formeln och
lyckats stärka motståndsviljan hos det tyska folket både hemma
128
Underkastelsen utan villkor
och vid armen. Om emellertid den tyska generalstaben väl bragtes
på andra tankar, skulle kanske ur dess krets uppstå en ny Badoglio. Därför behövdes en ny allierad förklaring om innebörden
av begreppet >>Unconditional surrender», som klargjorde hur man
på motsidan tänkte sig den tyska demilitariseringen genomförd
jämte annat som stod i samband med proceduren: nazisternas avlägsnande från ledningen, krigsförbrytares bestraffning m. m. sedan detta kungjorts, borde de allierades högsta kommando efter
landstigningen i Frankrike rikta en uppfordran på soldatspråk
till den tyske överbefälhavaren där och sammanfatta de viktigaste
kapitulationsvillkoren. »Man tror att detta kommer att förkorta
kriget.» Butcher hade sina uppgifter direkt från Stettinius, Hulls
närmaste man, som då befann sig i London. General Eisenhower
och hans stabschef general Bedeli Smith understödde livligt förslaget. Detsamma gjorde deras politiske rådgivare, förre understatssekreteraren Phillips, och hans engelska kollega. På Eisenhowers uppmaning telegraferade Stettinius nu till Hull och framlade tämligen utförligt planen. Hull sände telegrammet vidare till
presidenten, som vilade ut i södern från sin sjukdom. Denne förbehöll sig att själv bestämma svaret.
Under tiden hade London och Moskva fullföljt försöken att utverka modifikationer av formeln, »åtminstone i fråga om axelns
satelliter», säger Hull, och man var numera i State Department
sysselsatt med utkastet till en proklamation å de tre stora allierades vägnar till dessa stater. Det gällde ju att icke i onödan förlänga deras motstånd. Utrikesministern gav sitt förord och den
återkomne presidenten sitt bifall, varefter en gemensam förklaring eller varning kunde utsändas den 12 maj. Den riktade sig
till Ungern, Rumänien, Bulgarien och Finland, som manades att
uppsäga samarbetet med Tyskland, innan det var för sent; fortfarande hade de i sin makt »att förkorta kampen i Europa, minska sina slutliga offer och bidraga till den allierade segern». Atgärden konstaterades senare ha haft verkan. Den av Eisenhower
påyrkade förklaringen till Tyskland återstod. Här mötte en allmän svårighet i den oklarhet som länge rådde om de allierades
delade framtida förvaltning av Tyskland, en kinkig och ömtålig
fråga som den förut tillskapade »europeiska rådgivande kommissionen» fått i uppdrag att utreda men icke så lätt blev färdig
med. I maj 1944 förelåg verkligen från amerikansk sida ett med
presidentens samtycke utarbetat förslag till upprop efter den väntade invasionen över Kanalen; men det var av helt annat innelO- 49344!! Svensk Tidskrift 1949 129
Nils Ahnlund
håll än militärerna åsyftat och uppfordrade tyska armen att
sträcka vapen i en numera utsiktslös, dåraktig kamp. Förslaget
var närmast avsett för krigskabinettet i London och vann ej
Churchills bifall. Det bör också ha tett sig skäligen meningslöst,
för så vitt man tänkte sig någon mera djupgående psykologisk
effekt av positiv art, en avspänning av misstron mot de allierades
krigsmål. På detta sätt kom den segerrika landstigningen i Normandie nästa månad till stånd, utan att tyskarna fingo veta mera
än förr om kapitulationsvillkoren.
I Washington fortsatte emellertid Hull att låta utarbeta nya
utkast och Roosevelt att pröva dem. De allierade kunde visserligen icke sträcka sig utöver »unconditional surrender», men hade
genom sina ledares uttalanden gjort fullkomligt klart, att de icke
eftersträvade någon förstöring (destruction) av tyska nationen.
Roosevelt avböjde den 17 juli också en sådan förklaring i avvaktan på att trycket på alla de tyska fronterna skulle ökas. Först
då, menade han, vore tiden inne. Han stod fast i sin position: inga
avsteg, inga uppmjukande tillägg, så länge icke kravet på reservationslös militär underkastelse tryggats som ett järnhårt faktum.
Tre dagar senare, den 20 juli 1944, utbröt den tyska officersrevolten, som på håret när hade bragt Hitler om livet. Den skulle
i så fall efter all sannolikhet snabbt ha fått en för regimen farlig
utbredning, ty den först genom döden lösta trohetseden till ledaren vägde tungt för flertalet yrkessoldater. En fasansfull terror,
ännu knappast känd till sin omfattning, följde misslyckandet i
spåren. Särskilt socialdemokraterna inom den tyska oppositionen
hade på ett tidigare stadium satt sitt mesta hopp till de allierades
förutsedda frambrytning i väster, en lösen att skrida till handling. Många lade småningom märke till de mindre hårda budskapen från öster och togo intryck av Moskvas röst; Stalin tycktes ha i beredskap sin egen kapitulationsformel, gynnsammare för
ett Tyskland ·som avkastat sig nazismen. Och nu gavs från väster
besked om vad denna aktivt framträdande tyska motståndsrörelse.
egentligen var värd. Här såg man omsider Tyska rikets högsta
personligheter i färd med att »mörda varandra», förklarade
Churchill i underhuset, hänvisande till händelserna den 20 juli.
Den amerikanska pressen och propagandan stämde kraftfullt in.
Enligt New York Herald Tribunes försäkran kände Förenta staternas folk som helhet ingen sorg över att bomben förfelat målet;
det hade ingenting till övers för aristokrater, allra minst av detta
slag. Ett världsblad som New York Times fann sammansvärj- 130
Underkastelsen utan villkor
ningen mera vittna om »den skumma gangstervärldens atmosfär»
än om den anda som borde kunna väntas »inom en officerskår
och en civiliserad styrelse». Sedan ett år hade alltså åtskilliga av
den tyska härsmaktens främste män välvt planer på att »bortröva eller döda Tyska rikets överhuvud och armens överbefälhavare», varpå de sökt utföra dessa planer »med hjälp av en bomb,
den undre världens typiska vapen». Eftersom Goebbels i de dagarna förde ungefär samma förkunnelse flitigt till torgs, tedde
sig det hela ett ögonblick nästan som en gemensam offentlig förtrytelse på båda sidor om stridslinjen över dessa ertappade och
snart bestraffade desertörer.
Det är motbjudande men i grunden kanske nyttigt att vända
blicken mot detta skede av stigande förbittring under det sista
kriget. Förklaringen av det som varit är alltid ett steg mot förklaringen av det som blivit. Männen av den tjugonde juli ha sedan fått ett rättvisare eftermäle. Redan då måste man både i brittiska och amerikanska regeringskretsar ha känt, att de icke voro
några vanliga fanflyktingar, medansvariga för naziväldet. Den
som läser Hans Rothfels’ viktiga men hittills alltför förbisedda
studie »The German Opposition to Hitler» (1948) kan näppeligen
komma till någon annan slutsats. Det är ingen agitationsskrift
utan en politisk analys på vetenskaplig grund, genomförd i starkt
dämpade ord. Rothfels, numera professor i modern historia vid
Chicagos universitet, var tidigare verksam i Königsberg. Han föll
offer för Hitlerregimens judelagstiftning.
Av allt att döma är sommaren 1944 att betrakta som den verkliga slutpunkten i fejden om formeln >mnconditional surrender»
– i den mån man här kan tala om en fejd. Hull avslutar sin
återblick med att annotera ett nytt initiativ från Eisenhowers
huvudkvarter en månad efter attentatet mot Hitler. Det avsåg en
dagorder med adress till tyska armen, utfärdad samtidigt av Stalin, Eisenhower och general Wilson till vittnesbörd om de allierades militära enhet och styrka, när nu krigföringen ingick i sitt
psykologiska slutskede och stridsmoralen på den tyska sidan tycktes visa tecken att svikta. Roosevelt gav först sitt samtycke men
tog det inom kort tillbaka, då tiden icke vore mogen. Lämpligheten av en dylik eller snarlik deklaration, eventuellt i Roosevelts
och Churchills namn, i syfte att bryta tyskarnas motståndsvilja,
dryftades i det följande upprepade gånger vid högkvarteret i väster. Mot slutet av november enades man om att skrinlägga tanken, då den kunde fattas som ett svaghetstecken. Till dess utpräg- 131
Nils Almlund
lade motståndare hörde nu Churchill, och hans motivering var just
denna. Churchills hållning under de senare krigsåren till parollen
>>nnconditional surrenden erbjuder ännu vissa oklara eller otillräcldigt kända drag, och man avvaktar icke utan intresse vad
han i fortsättningen av sina krigsmemoarer kommer att anföra
i målet.
Men i verkligheten var nu efter all sannolikhet den tid förbi, då
man på de allierades sida kunde räkna med större militära vinster
genom förklaringar som ville skingra det politiska dunklet kring
formeln från Casablanca. Det var riktigt nog, såsom Eisenhower
uttryckte det i oktober, att tyskarna kämpade »med pistolen i ryggen». Men det var icke endast denna pistol, Himmlers allsmäktiga
polis, som övade sin verkan. Det var också och väl så mycket
den allt allmännare kännedomen vid denna tidpunkt, fram på hösten 1944, om vad mäktiga krafter i de allierades läger hade att
bjuda ett i grund slaget Tyskland. Det var Morgenthauplanen,
som förordade dess omvandling från industri- till agrarland. Det
var det nu först på allvar upprullade sovjet-polska gränsprogrammet med tämligen säker utsikt för ett mer eller mindre avindustrialiserat Tyskland att förlora sina största och bästa jordbruksdistrikt och med hotande tvångsförflyttning av många miljoner östtyskar, som lidelsefullt klängde sig fast vid hem och
härd. Här hade man alltså klarheten om vad den obetingade kapitulationen skulle bära i sitt sköte.
Mitt i den för var dag tilltagande ödeläggelsen hade Goebbels
ett lättare värv än någonsin. Vissheten om ett nederlags följder
bredde sig över Tyskland. Han hade ett material att arbeta med,
som också en långt mindre amoralisk propagandist kunnat utnyttja utan tvekan och med största framgång till stärkande av
den inre fronten. Om Roosevelt med sin historiska formel velat
förekomma, att tyskarna skulle kunna bortförklara nederlaget, så
stod Atlantdeklarationens nederlag icke att bortförklara. Den verkliga skuldfrågan, den om roten och upphovet till all denna olycka,
sköljdes alltmera bort av de utbombades förbittring. Oundviklig
kunde väl utgången tyckas; men det fanns ju dessa laboratorier
under jorden, där man experimenterade med nya mirakulösa vapen, och förkunnade icke doktor Goebbels de allierades snart förestående splittring~ Goebbels nekade sig aldrig att förutsäga. Hans
aktier hos det egna folket ha väl heller aldrig stått så högt som
under denna sista tid, förstöringens och desperationens tid. Med
full beräkning och en viss hemsk klarsyn förstod han att utplan- 132
Underkastelsen utan villko1·
tera sina »tidsinställda bomber», av vilka många sedermera ha
exploderat under ockupationsåren och skadat den vårplöjning i
tysk mark och tyska sinnen, av vilken dock så mycket beror.
Ånnu kan det icke anses fullt avgjort, om det var Franklin D.
Roosevelt eller Joseph Goebbels som till sist tog hem spelet om
>>Unconditional surrender». Men att det var ett dyrbart spel står
redan klart.
Åmnet är för närvarande i vida kretsar impopulärt, icke minst
under inverkan av den sedan sista årsskiftet så hastigt vidgade
klyftan mellan engelsk och västtysk opinion. Ett försök till överblick, såsom den här givna, måste enligt sakens natur tills vidare
bli provisoriskt. Grundlinjerna i förloppet te sig det oaktat tillräckligt fasta för att bjuda till allvarlig eftertanke.
133
UTAN VILLKOR
Av professor NILS AHNLUND
EN VIKTIG källskrift till den tyska oppositionens inre historia
under det sista kriget, vars slut så många av dessa Hitlers motståndare ej skulle uppleva, är förutvarande ambassadören Ulrich
von Hasselis dagbok, utgiven efter hans död under titeln »Vom
anderen Deutschland» (1946). Man finner där några dystra politiska reflexioner från ingången av året 1943: av säreget intresse,
när man sammanställer den med vad som strax följde.
Äntligen tycktes det ha börjat gå upp för generalerna att stunden var inne att störta denne Hitler, som förde landet i avgrunden. De som kände stämningen vid armen menade, att det nu
fanns en faktisk »möjlighet», sedan den olycksalige korpralen fått
löpa linan ut. Men till all olycka besannade sig på samma gång
vad oppositionen så säkert förutsett eller att generalernas ingripande skulle komma för sent, om det av ena eller andra skälet
uppsköts ända till dess att katastrofen närmade sig. Under sådana
förhållanden kunde varje ny tysk regim riskera att bli »en likvidationskommission» utan möjlighet att förhandla med ,>fiendesidan»- Hassellsjälv sätter detta ord inom citationstecken, smärtsamt medveten om splittringen i sina känslor. Utsikten att förmå
de allierade till en ur allmän tysk synpunkt godtagen fred tedde
sig numera hjärtans obetydlig. Genom hemliga förbindelser i utlandet visste man nämligen på oppositionellt håll, att det på allvar gällde Tysklands vara eller icke vara, dess sönderstyckning
eller bevarade enhet. Ordet ockupation hade redan ofta nämnts
under diskussionen.
Hassell nedskrev sina betraktelser fredagen den 22 januari 1943.
Atta dagar förut hade Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill mötts i Casablanca för att under Afrikas sol dryfta de fortsatta krigsoperationerna mot axelblocket Efter avslutade överläggningar gav presidenten söndagen den 24 januari en stor mottagning för pressen. Det var då han proklamerade de allierades
122
Underkastelsen utan villkor
fasta föresats att bringa Tyskland, Italien och J apan till kapitulation utan alla villkor, unconditional surrender. Och han åberopade
därvid Churchills fulla samtycke.
Roosevelts budskap, som strax gick över världen, hade en mycket kort men egendomlig förhistoria. Han talade ungefär en kvart.
Den närvarande Harry Hopkins, hans högra hand i utrikespolitiken, omtalar i en uppteckning av dagens händelser, att han
följde ett färdigt koncept – utom på denna punkt om formen för
kapitulationen, där han gjorde ett viktigt tillägg. Därpå tog
Churchill till orda för en mästerlig expose av den militära situationen, slutande med förklaringen att inga meningsskiljaktigheter
funnos mellan honom och hans vän presidenten. Utan tvivel visste
Hopkins mera om förspelet och sammanhanget än han här låter
påskina. Tillägget till den avsedda kommurriken har blivit historiskt. I Roosevelts egen tanke var det viktigt nog. Han brukade
kalla konferensen i Casablanca »the unconditional surrender meeting», och många följde exemplet. Enligt Cordeli Hull, U. S. A:s
utrikesminister under Roosevelt fram till hösten 1944, kom den så-
lunda knäsatta principen att dominera den följande politiken mot
axeln och dess satelliter och mer eller mindre inverka på alla rådslag med avseende på framtidens ordning.
I sina förra våren utkomna memoarer, där Hull ägnar ett helt
kapitel åt ämnet, fritar han sig och State Department från att ha
varit med om att förbereda och utforma den först under det fjärde
krigsåret kungjorda grundsatsen för motståndarnas behandling i
det avgörande skedet. Den kom till alldeles oväntat, genom en
impuls av Roosevelt. »Vi voro lika överraskade som mr Churchill,
när presidenten för första gången plötsligt fastslog den i premierministerns närvaro inför en presskonferens under Casablancamö-
tet i januari 1943. Man berättade mig, att premierministern var
slagen med häpnad (dumbfounded).» Om detta har Hopkins, den
grå eminensen i Vita huset, den flygande emissarien vid många
tillfällen, ansett bäst att tiga. Utgivaren av hans efterlämnade
papper, Robert E. Sherwood, kände ett förklarligt behov att inhämta Churchills mening om saken. Svaret fyller alla krav på
lojalitet mot den bortgångne Roosevelt. Orden »Unconditional surrenden hörde Churchill första gången från presidentens mun i
Casablanca. Ingen hade då rätt att anse segern tryggad. För sin
del skulle Churchill icke ha använt uttrycket, men han ställde sig
genast vid Roosevelts sida och har sedan ofta försvarat beslutet.
Att det förlängde kriget är oriktigt. Förhandling med den makt- 123
Nils Ahnlund
rusige Hitler var omöjlig; spelet måste spelas till slut från ömse
sidor. Så långt Churchill till Sherwood.
Senare påtog sig Roosevelt hela ansvaret för den nya formelns
tillkomst. Det föreligger från hans sida en närmare förklaring av
högst personlig art, låt oss säga ett psykoanalytiskt bidrag till
den nutida storpolitiken. Yttrandet hade fallit honom in genom en
ren ideassociation. De tvistande franska generalerna De Gaulle
och Giraud, båda lika omedgörliga, ledde hans tankar till det amerikanska inbördeskriget och särskilt till general Grant, »Old Unconditional Surrender», som man kallade honom. Grant krävde vid
ett berömt tillfälle kapitulation utan alla villkor och ceremonier
men lovade sedan de besegrade att genast få använda sina hästar
till vårplöjningen. Detta flög i en hast genom presidentens huvud.
Så var ordet sagt, utan att Churchill hunnit varskos om saken:
»and the next thing I knew, I had said ib Huvudfelet med den
av nordstatsgeneralen inspirerade formeln var måhända, att den
icke lika tydligt lät skymta en klausul om »vårplöjning». Roosevelt hade väl något sådant i tankarna, men genom omständigheternas makt blev hans tillämpning av regeln en annan än Grants.
Samtidigt med att den amerikanske statschefen återvände hem
över Atlanten, avgjordes kampen om Stalingrad. Armegruppen
Paulus sträckte vapen på nåd och onåd. Det gick en våldsam frossbrytning genom hela det tyska folket. Rykten började komma i
omlopp om förestående attentat mot Hitler; Simoni, den italienske
legationssekreteraren i Berlin, häntyder därpå i sin dagbok, och
ett misslyckat attentatsförsök ägde också rum i februari. Men
krigets utgång kunde ännu icke anses någorlunda klart given, och
i detta läge blev nu kravet på obetingad, förbehållslös underkastelse en oskattbar tillgång för den nazistiska propagandan, som
den heller icke dröjde att utnyttja med alla medel och av alla
krafter. Ett par timmar efter det att kommurriken utsänts stod
Goebbels vid mikrofonen med sin nya signal redo: »Detta betyder
totalt slaveri!» Den lille doktorn fann här ett av dessa »massiva
motargument» ur fiendens eget förråd, som särskilt passade honom; han hade förut bebådat just en sådan vändning som ett led
i de allierades verkliga krigsplan, och nu tycktes han få rätt. Atlantdeklarationen hade försvunnit ur synhåll. Sir Bruce Lockhart, som då tjänstgjorde inom brittiska utlandspropagandan, sammanfattar tankegången i många tyska radiotal på detta sätt: »En
del bland er, tyskar, älska inte oss nazister, men skulle de allierade vinna kriget så komma de att påtvinga oss alla en hämnd- 124
–
Underkastelsen utan villkor
fred, i jämförelse med vilken Versaillesfördraget blir lik en önskedröm.» Denna förkunnelse, som gjorde intryck på tveksamma sinnen, fortsatte ju Goebbels in i det allra sista och ännu från bunkern i Berlin.
Churchill hade rätt att peka på de avskräckande erfarenheterna
av varje uppgörelse med Hitler i förhandlingens form. Men den
av Roosevelt i en rask handvändning funna formeln uteslöt mera
än detta, tolkad logiskt efter ordalagen. Skulle hädanefter något
som helst slag av meningsutbyte tillåtas en möjligen tänkbar tysk
regim av annat snitU Det var mer än osäkert. Sant är, att det
nationella intresset bör anstå vid fundamentalt moraliska avgö-
randen; men också under denna förutsättning torde ganska få
vara benägna att handla i blindo. Och sådan hotade nu ställningen
att bli. Att under faror och livshot söka bana väg för en »anständig» tysk regim i Hitlerväldets ställe framstod för många som en
meningslöshet, om den endast hade utsikt att bli vad Hassell kallar en likvidationskommission. Hur denne patriot tvangs att nedskriva sina förhoppningar på generalerna visa hans bittra anteckningar från den närmast följande tiden. Den störste optimisten
bland konspiratörerna, Goerdeler, hade redan i februari gjort
delvis samma erfarenhet, men räknade å andra sidan med den
uppskakande effekten av katastrofen vid Stalingrad – och skulle
i viss mån få rätt. Helt visst finns det rum för olika åsikter om
den tyska motståndsrörelsens styrka och sammanhållning. Säkert
är, att den nu skälvde i sina grundvalar. Deklarationen från Casablanca äventyrade frukterna av sex års antinazistisk verksamhet,
skriver en av rörelsens anhängare, diplomaten Albrecht von Kessel, i den dagbok han förde under krigsåren.
Snart var dock kritiken i gång på de allierades egen sida. Den
undanskymda och beträngda tyska oppositionen ägnade ju ganska få någon tanke. Den känslan var däremot icke så ovanlig, att
underkastelseparollen i sin alltför nakna formulering kunde sammansvetsa axelmakternas nationer till nya ansträngningar, förlänga kampen och onödigtvis öka förlusterna i människoliv och
material. De allra flesta krävde på samma gång en så avgörande
militär seger för de allierade som möjligt. Deras betänkligheter
dikterades av taktiska och psykologiska skäl, mer eller mindre
under intrycket av de tydligt ogynnsamma återverkningarna särskilt i Tyskland. Bland dem som togo till orda i denna anda var
finansmannen James P. Warburg, då avdelningschef i amerikanska informationsstyrelsen (OWI). Det låg Warburg fjärran att
125
Nils Ahnlund
gå utanför kapitulationskravets allmänna politiska ram: ingen
tanke på fred, stillestånd eller förhandling med vare sig den nuvarande tyska regeringen eller några andra grupper eller individer i Tyskland. På våren 1943 ingav han en promemoria i ämnet,
tillstyrkt av OWI:s chef. Warburg avtrycker den i sitt arbete
»Germany- Bridge or Battlegroundh (1947). Det gäller att göra
klart för tyskarna, utvecklade han här, att någon förstöring av
deras land icke ingår i de allierades planer, att nederlaget under
alla omständigheter blir lindrigare än fortsatt strid, särskilt med
tanke på den hotande livsmedelsbristen, och att vad Förenta Nationerna kämpa mot icke är det tyska folket som ras utan nazismen, dess ledande och handgångne män och alla som framhärda att stödja dem. Roosevelt föreföll ett slag intresserad, men
efter några veckor kom promemorian tillbaka med hans påteckning, att ingen åtgärd skulle ske under den närmaste tiden. I
verkligheten rann Warburgs uppslag bort utan alla synbara följder, även om diskussionen, såsom strax skall framgå, fortsattes
frän andra håll.
Under de tidigare krigsåren rälmade man i England icke med
andra offensiva medel mot själva Tyskland än blockaden, bombningen och propagandan. Ett angrepp till lands föll utanför alla
aktuella kalkyler. Man hade olika meningar om de »goda» eller
oppositionella tyskarnas antal och förmåga att göra sig gällande;
men det var uppenbart, att propagandans stora ögonblick skulle
vara inne, när tyskarna mera allmänt började inse, att de skulle
förlora kriget. Det kan numera anses bevisat, säger Lockhart i
sin frispråkiga memoarbok »Comes the Reckoning» (1947), att den
till Tyskland riktade brittiska propagandan utövade en växande
verkan ända fram till proklamerandet av kravet på »unconditional surrender». Det beräknade gynnsamma tidsmomentet kom nu
i stället att sammanfalla med denna nya formel, vilket ledde till
ett bakslag. Goebbels fick övertaget, men det var icke enbart detta
som vållade Lockhart och hans kamrater i B. B. C. bekymmer på
gränsen till ett moraliskt dilemma. Att omvända eller uppmjuka
den tyska opinionen – om man kan bruka ett sådant ord om en
våldtagen folkmening – var ju ett snart sagt lönlöst företag, ifall
dörren till varje förhoppning slogs igen. Hur långt kunde man
då gå för att över huvudtaget bevara kontakten över stridslinjen~
Därom kom man knappast någonsin till klarhet i London. Enligt
Lockharts åsikt gick propagandan aldrig längre i löften till tyskarna än regeringen var beredd att bekräfta med handling, men
126
Underkastelsen utan villkor
det är tydligt, att han med olust ser tillbaka på sviterna av deklarationen i Casablanca. För Italiens del fick uttrycket »hedersam kapitulation» undantagsvis passera – av speciella folkpsykologiska skäll
Direkt in i de storpolitiska rådslagen för oss Cordeli Hulls redan antydda vittnesmål. Under alla föregående debatter om planläggningen för efterkrigstiden hade någon tanke på »unconditional
surrender» aldrig varit före. Nu fanns ej annat val än att »åtminstone till formen» söka följa den så ljudligt proklamerade
principen. För sin del såg Hull helst, att tillämpningen bleve
olika i olika fall: hård mot Tyskland och J apan, mjukare mot
Italien och satellitstaterna. Denna linje fullföljdes till att börja
med vid det italienska vapenstilleståndet samma år, där faktiskt
förhandlingar i begränsad skala ägde rum. Ett par allmänt hållna
nya uttalanden av Roosevelt till förmån för »the common people»
i fiendeland och om de »befriade folkens» rättmätiga friheter svarade mot jämkningar i kursen, som State Department funnit önskvärda, och minskade icke distanserna i det alltmera spända psykologiska krigsläget. För Hull synes det ha varit nog att kunna
manövrera vidare inom en mindre doktrinär ram, utan öppna avvikelser i huvudpunkten, men han fick erfara, att betydelsefulla
krafter på den allierade sidan voro känsligare än presidenten för
de olägenheter som särskilt propagandans män haft tillfälle att
bevittna.
På flera håll togs länge för givet att Roosevelts nya signal icke
minst hade till syfte att skingra ryssarnas misstro mot bundsförvanterna i väster, och- enligt flera sagesmän visade de sig också
synnerligen nöjda och tillfreds. Det ingick likväl icke i Stalins
planer att sätta på spel möjligheterna att hålla känning med och
även påverka folkstämningen i fiendeländerna, främst Tyskland.
Vid konferensen i Teheran på senhösten 1943 tog han personligen
upp saken, som det synes med visst understöd av Churchill. Man
hade valt en felaktig taktik mot tyskarna, framhöll Stalin, när
man ordade om ovillkorlig kapitulation utan att på något sätt
definiera vad det innebar. Det tjänade endast till att ena dem
till starkare motstånd. Klarhet om villkoren, även om de bleve
hårda, skulle påskynda kapitulationen. Sherwood har bland Hopkins’ papper funnit en promemoria av detta innehåll, och ehuru
Roosevelt för Hull bestred, att någonting sådant varit å bane i
hans närvaro, har tydligen tanken på en gemensam allierad deklaration, riktad till Tysklands folk, dryftats i Teheran i någon
127
Nils Ahnlund
form. Att tanken bjöd Roosevelt starkt emot visade fortsättningen,
varvid till en början den engelska diplomatien försiktigt sekunderade den ryska. Sedan presidenten i sitt julaftonstal förklarat,
att Förenta Nationerna ingalunda ämnade göra tyska folket till
slavar utan till nyttiga och aktningsvärda medlemmar av den
europeiska familjen, vilket allt berodde på tyskarnas uppförande,
ansåg han för sin del saken utagerad. Molotov upptog den emellertid på nytt vid årsskiftet under ett samtal med Harriman, den
amerikanske ambassadören, och Hull fick alltså anledning att begära presidentens besked. Denne avböjde bestämt; han ville följa
general Grants exempel och hade ingenting emot vårplöjning efter
kapitulationen. Detta översattes av Hull till diplomatiskt språk i
en order till Harriman i Moskva. Vad som stod i vägen var Roosevelts instinktiva medvetande om oklarheten av de allierades när·
mare krigsmål gentemot Tyskland men också hans fruktan för
att mera gripbara formuleringar längre fram skulle tydas olika
och fresta den slagna parten att klaga över löftesbrott. Den tyska
»dolkstötslegenden» stod tydligen levande för presidenten.
När Sovjetunionen ej långt därefter tillät Finland att sända
förhandlare, tog Eden tillfället i akt. Han begagnade sig härav
för en ny framställning i Washington, till vilken ryssarna snart
anslöto sig. Den gick ut på en uttrycklig modifikation av principen >>Unconditional surrender», men nu endast till förmån för
Tysklands satellitstater. Roosevelt fann som var att vänta en så-
dan åtskillnad självfallen: »Tyskland förstår bara ett slags språk.»
Tankegången i övrigt gillade han såtillvida, att man liksom i fråga
om Italien för ingen del borde utesluta lämpor och lättnader från
fall till fall. »Jag förstår fullständigt problemet», skrev han från
sjuklägret till Hulls vägledning vid svarets avfattande, »men jag
önskar till varje pris hindra, att man kan säga att principen om
ovillkorlig kapitulation har övergivits. Det finns en verklig fara
för detta, om vi börja göra undantag från den allmänna regeln,
innan ett speciellt fall uppkommer.»
Detta var i april 1944. Nu hade det amerikanska högkvarteret
i Europa hunnit tänka igenom saken, och knappt var presidentens
nyssnämnda svar i lämpligt avslipad form framfört till britter
och ryssar, förrän en meningsyttring följde från ansvarigt militärt håll. Det ansågs tydligt, antecknar dagboksföraren kapten
Harry S. Butcher i »My Three Years with Eisenhower» (1946), att
Goebbels på ett olyckligt sätt kunnat slå mynt av formeln och
lyckats stärka motståndsviljan hos det tyska folket både hemma
128
Underkastelsen utan villkor
och vid armen. Om emellertid den tyska generalstaben väl bragtes
på andra tankar, skulle kanske ur dess krets uppstå en ny Badoglio. Därför behövdes en ny allierad förklaring om innebörden
av begreppet >>Unconditional surrender», som klargjorde hur man
på motsidan tänkte sig den tyska demilitariseringen genomförd
jämte annat som stod i samband med proceduren: nazisternas avlägsnande från ledningen, krigsförbrytares bestraffning m. m. sedan detta kungjorts, borde de allierades högsta kommando efter
landstigningen i Frankrike rikta en uppfordran på soldatspråk
till den tyske överbefälhavaren där och sammanfatta de viktigaste
kapitulationsvillkoren. »Man tror att detta kommer att förkorta
kriget.» Butcher hade sina uppgifter direkt från Stettinius, Hulls
närmaste man, som då befann sig i London. General Eisenhower
och hans stabschef general Bedeli Smith understödde livligt förslaget. Detsamma gjorde deras politiske rådgivare, förre understatssekreteraren Phillips, och hans engelska kollega. På Eisenhowers uppmaning telegraferade Stettinius nu till Hull och framlade tämligen utförligt planen. Hull sände telegrammet vidare till
presidenten, som vilade ut i södern från sin sjukdom. Denne förbehöll sig att själv bestämma svaret.
Under tiden hade London och Moskva fullföljt försöken att utverka modifikationer av formeln, »åtminstone i fråga om axelns
satelliter», säger Hull, och man var numera i State Department
sysselsatt med utkastet till en proklamation å de tre stora allierades vägnar till dessa stater. Det gällde ju att icke i onödan förlänga deras motstånd. Utrikesministern gav sitt förord och den
återkomne presidenten sitt bifall, varefter en gemensam förklaring eller varning kunde utsändas den 12 maj. Den riktade sig
till Ungern, Rumänien, Bulgarien och Finland, som manades att
uppsäga samarbetet med Tyskland, innan det var för sent; fortfarande hade de i sin makt »att förkorta kampen i Europa, minska sina slutliga offer och bidraga till den allierade segern». Atgärden konstaterades senare ha haft verkan. Den av Eisenhower
påyrkade förklaringen till Tyskland återstod. Här mötte en allmän svårighet i den oklarhet som länge rådde om de allierades
delade framtida förvaltning av Tyskland, en kinkig och ömtålig
fråga som den förut tillskapade »europeiska rådgivande kommissionen» fått i uppdrag att utreda men icke så lätt blev färdig
med. I maj 1944 förelåg verkligen från amerikansk sida ett med
presidentens samtycke utarbetat förslag till upprop efter den väntade invasionen över Kanalen; men det var av helt annat innelO- 49344!! Svensk Tidskrift 1949 129
Nils Ahnlund
håll än militärerna åsyftat och uppfordrade tyska armen att
sträcka vapen i en numera utsiktslös, dåraktig kamp. Förslaget
var närmast avsett för krigskabinettet i London och vann ej
Churchills bifall. Det bör också ha tett sig skäligen meningslöst,
för så vitt man tänkte sig någon mera djupgående psykologisk
effekt av positiv art, en avspänning av misstron mot de allierades
krigsmål. På detta sätt kom den segerrika landstigningen i Normandie nästa månad till stånd, utan att tyskarna fingo veta mera
än förr om kapitulationsvillkoren.
I Washington fortsatte emellertid Hull att låta utarbeta nya
utkast och Roosevelt att pröva dem. De allierade kunde visserligen icke sträcka sig utöver »unconditional surrender», men hade
genom sina ledares uttalanden gjort fullkomligt klart, att de icke
eftersträvade någon förstöring (destruction) av tyska nationen.
Roosevelt avböjde den 17 juli också en sådan förklaring i avvaktan på att trycket på alla de tyska fronterna skulle ökas. Först
då, menade han, vore tiden inne. Han stod fast i sin position: inga
avsteg, inga uppmjukande tillägg, så länge icke kravet på reservationslös militär underkastelse tryggats som ett järnhårt faktum.
Tre dagar senare, den 20 juli 1944, utbröt den tyska officersrevolten, som på håret när hade bragt Hitler om livet. Den skulle
i så fall efter all sannolikhet snabbt ha fått en för regimen farlig
utbredning, ty den först genom döden lösta trohetseden till ledaren vägde tungt för flertalet yrkessoldater. En fasansfull terror,
ännu knappast känd till sin omfattning, följde misslyckandet i
spåren. Särskilt socialdemokraterna inom den tyska oppositionen
hade på ett tidigare stadium satt sitt mesta hopp till de allierades
förutsedda frambrytning i väster, en lösen att skrida till handling. Många lade småningom märke till de mindre hårda budskapen från öster och togo intryck av Moskvas röst; Stalin tycktes ha i beredskap sin egen kapitulationsformel, gynnsammare för
ett Tyskland ·som avkastat sig nazismen. Och nu gavs från väster
besked om vad denna aktivt framträdande tyska motståndsrörelse.
egentligen var värd. Här såg man omsider Tyska rikets högsta
personligheter i färd med att »mörda varandra», förklarade
Churchill i underhuset, hänvisande till händelserna den 20 juli.
Den amerikanska pressen och propagandan stämde kraftfullt in.
Enligt New York Herald Tribunes försäkran kände Förenta staternas folk som helhet ingen sorg över att bomben förfelat målet;
det hade ingenting till övers för aristokrater, allra minst av detta
slag. Ett världsblad som New York Times fann sammansvärj- 130
Underkastelsen utan villkor
ningen mera vittna om »den skumma gangstervärldens atmosfär»
än om den anda som borde kunna väntas »inom en officerskår
och en civiliserad styrelse». Sedan ett år hade alltså åtskilliga av
den tyska härsmaktens främste män välvt planer på att »bortröva eller döda Tyska rikets överhuvud och armens överbefälhavare», varpå de sökt utföra dessa planer »med hjälp av en bomb,
den undre världens typiska vapen». Eftersom Goebbels i de dagarna förde ungefär samma förkunnelse flitigt till torgs, tedde
sig det hela ett ögonblick nästan som en gemensam offentlig förtrytelse på båda sidor om stridslinjen över dessa ertappade och
snart bestraffade desertörer.
Det är motbjudande men i grunden kanske nyttigt att vända
blicken mot detta skede av stigande förbittring under det sista
kriget. Förklaringen av det som varit är alltid ett steg mot förklaringen av det som blivit. Männen av den tjugonde juli ha sedan fått ett rättvisare eftermäle. Redan då måste man både i brittiska och amerikanska regeringskretsar ha känt, att de icke voro
några vanliga fanflyktingar, medansvariga för naziväldet. Den
som läser Hans Rothfels’ viktiga men hittills alltför förbisedda
studie »The German Opposition to Hitler» (1948) kan näppeligen
komma till någon annan slutsats. Det är ingen agitationsskrift
utan en politisk analys på vetenskaplig grund, genomförd i starkt
dämpade ord. Rothfels, numera professor i modern historia vid
Chicagos universitet, var tidigare verksam i Königsberg. Han föll
offer för Hitlerregimens judelagstiftning.
Av allt att döma är sommaren 1944 att betrakta som den verkliga slutpunkten i fejden om formeln >mnconditional surrender»
– i den mån man här kan tala om en fejd. Hull avslutar sin
återblick med att annotera ett nytt initiativ från Eisenhowers
huvudkvarter en månad efter attentatet mot Hitler. Det avsåg en
dagorder med adress till tyska armen, utfärdad samtidigt av Stalin, Eisenhower och general Wilson till vittnesbörd om de allierades militära enhet och styrka, när nu krigföringen ingick i sitt
psykologiska slutskede och stridsmoralen på den tyska sidan tycktes visa tecken att svikta. Roosevelt gav först sitt samtycke men
tog det inom kort tillbaka, då tiden icke vore mogen. Lämpligheten av en dylik eller snarlik deklaration, eventuellt i Roosevelts
och Churchills namn, i syfte att bryta tyskarnas motståndsvilja,
dryftades i det följande upprepade gånger vid högkvarteret i väster. Mot slutet av november enades man om att skrinlägga tanken, då den kunde fattas som ett svaghetstecken. Till dess utpräg- 131
Nils Almlund
lade motståndare hörde nu Churchill, och hans motivering var just
denna. Churchills hållning under de senare krigsåren till parollen
>>nnconditional surrenden erbjuder ännu vissa oklara eller otillräcldigt kända drag, och man avvaktar icke utan intresse vad
han i fortsättningen av sina krigsmemoarer kommer att anföra
i målet.
Men i verkligheten var nu efter all sannolikhet den tid förbi, då
man på de allierades sida kunde räkna med större militära vinster
genom förklaringar som ville skingra det politiska dunklet kring
formeln från Casablanca. Det var riktigt nog, såsom Eisenhower
uttryckte det i oktober, att tyskarna kämpade »med pistolen i ryggen». Men det var icke endast denna pistol, Himmlers allsmäktiga
polis, som övade sin verkan. Det var också och väl så mycket
den allt allmännare kännedomen vid denna tidpunkt, fram på hösten 1944, om vad mäktiga krafter i de allierades läger hade att
bjuda ett i grund slaget Tyskland. Det var Morgenthauplanen,
som förordade dess omvandling från industri- till agrarland. Det
var det nu först på allvar upprullade sovjet-polska gränsprogrammet med tämligen säker utsikt för ett mer eller mindre avindustrialiserat Tyskland att förlora sina största och bästa jordbruksdistrikt och med hotande tvångsförflyttning av många miljoner östtyskar, som lidelsefullt klängde sig fast vid hem och
härd. Här hade man alltså klarheten om vad den obetingade kapitulationen skulle bära i sitt sköte.
Mitt i den för var dag tilltagande ödeläggelsen hade Goebbels
ett lättare värv än någonsin. Vissheten om ett nederlags följder
bredde sig över Tyskland. Han hade ett material att arbeta med,
som också en långt mindre amoralisk propagandist kunnat utnyttja utan tvekan och med största framgång till stärkande av
den inre fronten. Om Roosevelt med sin historiska formel velat
förekomma, att tyskarna skulle kunna bortförklara nederlaget, så
stod Atlantdeklarationens nederlag icke att bortförklara. Den verkliga skuldfrågan, den om roten och upphovet till all denna olycka,
sköljdes alltmera bort av de utbombades förbittring. Oundviklig
kunde väl utgången tyckas; men det fanns ju dessa laboratorier
under jorden, där man experimenterade med nya mirakulösa vapen, och förkunnade icke doktor Goebbels de allierades snart förestående splittring~ Goebbels nekade sig aldrig att förutsäga. Hans
aktier hos det egna folket ha väl heller aldrig stått så högt som
under denna sista tid, förstöringens och desperationens tid. Med
full beräkning och en viss hemsk klarsyn förstod han att utplan- 132
Underkastelsen utan villko1·
tera sina »tidsinställda bomber», av vilka många sedermera ha
exploderat under ockupationsåren och skadat den vårplöjning i
tysk mark och tyska sinnen, av vilken dock så mycket beror.
Ånnu kan det icke anses fullt avgjort, om det var Franklin D.
Roosevelt eller Joseph Goebbels som till sist tog hem spelet om
>>Unconditional surrender». Men att det var ett dyrbart spel står
redan klart.
Åmnet är för närvarande i vida kretsar impopulärt, icke minst
under inverkan av den sedan sista årsskiftet så hastigt vidgade
klyftan mellan engelsk och västtysk opinion. Ett försök till överblick, såsom den här givna, måste enligt sakens natur tills vidare
bli provisoriskt. Grundlinjerna i förloppet te sig det oaktat tillräckligt fasta för att bjuda till allvarlig eftertanke.
133