Ungerns frihetskamp i historien
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
UNGERNSFRIHETSKAMP
I HISTORIEN
Av dr ERNST BENEDIKT
DEN 13 mars 1848 samlades en väldig folkmassa framför regeringspalatset i Wien. Oerhörd spänning rådde. Man visste vad som
hade hänt i Paris under februarirevolutionen, man insåg att folkresningen mot tyranni och andligt förtryck nu skulle urladda sig
också i Österrike. »Något måste hända» -det kände alla. Men den
tändande gnistan fattades. Då kom plötsligen, direkt från tryckeriet,
de färska och ännu fuktiga flygbladen med referat av det stora frihetstal, som Ludwig von Kossuth hade hållit i ungerska parlamentet.
Kossuth hade med största patos anklagat regeringen för dess baksträveri, för att ekonomiskt och politiskt avvärja varje reform. Han
gav uttryck åt sin bittraste smärta över fosterlandets öde och sin
upprördhet över den tidens quislingar. Med ens svingade sig en student upp på räcket till brunnen på gården framför det nederösterrikiska parlamentshuset och reciterade med hänförelse Kossuths
ord. Det blev den tändande gnista, som mängden hade väntat på,
den första drivfjädern till den österrikiska revolutionen, som inom
två dagar så gott som utan blodsutgjutelse kastade feodalsystemet
över ända och ledde till pressfrihet och allmän rösträtt för ett fritt
valt parlament.
Ungern följde 1848 blott en tradition, som går tillbaka ända till
1200-talet. Liksom i England adeln utfärdade Magna Charta som
skydd mot en svag och perfid konung, så tvingade Ungerns magnater den olycksalige kung Andreas II att utfärda den »gyllene bulla»,
som skulle trygga adelns personliga frihet och yttranderätt, och jus
resistendi, rätten till motstånd mot en kungamakt, som skulle
kränka de nationella rättigheterna, författningen. Det var här liksom i England endast feodalherrarna, som på sådant vis satte fasta
gränser för det kungliga godtycket. Men adeln hade i Ungern så
småningom kommit att omfatta sexhundratusen större och mindre
jordägare, och dess motståndsrätt blev till en hela nationens ange- 578
~~–~~~– _ __._…_~”J’.->-~..:CC:..—-~c~~~.-” …….- -… –.-~~·,z:_~””’-mi””_””’_..,..,________________…,……..
Ungerns frihetskamp i historien
lägenhet. Den höll hårt på sin frihet, på riksdagens rättighet att
fatta beslut om landets lagar, på landets självförvaltning, trots
hårdaste tryck utifrån och allvarliga stridigheter i det inre. Ungern
kunde detta, därför att grevskapens autonomi, som härrörde ända
från karolingertiden, hade starka rötter i folkmedvetandet. Ungern
hade dessutom lyckan att ständigt på nytt äga män, som gav uttryck
åt nationalmedvetandet. Det har alltid ägt personligheter, som tack
vare hjältemod, energi, vältalighet och offervilja rest sig över mängden och förkroppsligat folkets frihetssträvan.
Detta har skett under förhållanden, som i fråga om fasor endast
överträffas av den nuvarande katastrofen. Ty under två århundraden låg Ungern ständigt inklämt mellan två övermäktiga stormakter: Österrike, vars härskare samtidigt var tysk kejsare, och Turkiet.
Som en röd tråd löper genom hela den ungerska historien ända fram
till försoningen mellan dynastien och nationen år 1867 förtvivlan
över trycket från väster eller från öster. Varje annat folk skulle
sannolikt under dessa omständigheter sträckt vapen och offrat sin
motståndsrätt, sin författning på tidsförhållandenas altare. Ty sedan
slaget vid Mohacz 1526, då ungerska hären under Ludvig II besegrades av turkarna, var landets självständighet i själva verket tillintetgjord. Endast Habsburg och de tyska truppernas härbann satte bestämda gränser för osmanernas krav. Men följden blev en tredelning av det olyckliga landet. östra delen tillföll Österrike. Men i
Budapest satt den turkiske paschan med de :.tre hästsvansarna:., sedan turkarna hade erövrat fästningen utan strid genom ett förräderi,
som helt och hållet verkar som mönster för ryssarnas beteende mot
regeringen i Ungern. Siebenbiirgen, Ungerns tredje del, blev en
satellitstat till sultanen. Men just från detta Siebenbiirgen kom de
män, som trots inringningen sökte rädda landets självständighet och
vilkas strävanden också starkt uppmärksammades i Sverige. Johann
Zapolya uppnådde kungavärdigheten, men genom svaghet och obeslutsamhet gav han fyra gånger turkarna tillfälle att föra kriget mot
Habsburg på ungersk mark- de belägrade Wien 1529. Efter hans
död råkade Ungern i kaos. Men hans efterträdare furstarna Stefan
och Siegismund Bathory, Stefan Boskay och Gabriel Bethein återställde ordningen. De lyckades om och om igen av habsburgarna få
bekräftelse på den ungerska författningsrätten, särskilt i tider av
yttersta nöd, under monarkiens krig mot Frankrike och under
trettioåriga kriget. Men varje gång strandade de klokaste planer på
den fullkomliga bristen på förtroende på ömse håll. Gång på gång
bröt monarkerna sina löften, när faran var över, och ständigt inver- 579
Ernst Benedikt
kade avskyn över soldateskens förbrytelser på sinnena. Ty vid sidan
av maktproblem och nationella frågor rycktes landet in i de blodiga
religionskrigens sfär, då Ungern till större delen var intimt förbundet med protestantismen men också med calvinismen. Var eljest
skulle Ungern kunna finna en motvikt mot en Bastas eller Caraffas
– kejsarens bödel – raseri än hos de likaledes förhatliga turkarna och senare hos Sverige och Ludvig XIV?
Här måste dock inflickas, att det ungerska dödsmodet ingalunda
riktade sig ensidigt mot Habsburg. Försvaret av Belgrads fästning
under Johann Huniady och fästningen Szigetvår under Nikola Zriny,
för att endast nämna två exempel, och den försonliga inställningen
hos mänga betydande statsmän och kyrkofurstar, särskilt ärkebiskopen i Kaposvar, Seczeniy, bevisar, hur stark trots alla hämningar
känslan var i Ungern, att landet hörde till väst och inte till öst.
Än en gång flammade visserligen upprorsfacklan mot Habsburg,
förd av fursten av Siebenbiirgen Franz Rakoczy II. Redan genom sin
familj var han liksom förutbestämd till upprorsman. Hans far,
Rakoczy I, hade liksom Gabriel Bethlen varit bundsförvant med Sverige i trettioåriga kriget. Dessa förhållanden har utförligt skildrats
av historikern \Viebling. På mödernet var Rakoczy son till Helena
Zriniy, vars far blev halshuggen såsom delaktig i en sammansvärjning i Österrike. Rakoczy häktades, då han under spanska tronföljdskriget trädde i förbindelse med Ludvig XIV för att på detta
betänkliga sätt trygga sitt lands rättigheter. Men hans hemlighet
förråddes för kejsaren av hans mest förtrogne vän, och endast genom en äventyrlig flykt lyckades rebellen rädda sitt skinn. Nu valdes
Rakoczy till furste av Siebenbiirgen, han samlade en arme, och trots
upprepade nederlag, trots ärliga kompromissförsök besegrades han
först efter Josef I: s eftergifter genom den bekanta freden i Szatmår,
Rakoczy hade flytt till Polen för att där, förgäves, anhålla om hjälp
hos Peter den Store. Genom sin heroiska kamp räddade han dock
den ungerska författningen. Liksom senare Kossuth flydde han till
Turkiet, där han dog i armod och ensamhet. Men den marschmelodi,
som bär hans namn, har blivit ett slags den ungerska frihetstankens
Marseillaise, och i folkliga sånger lever hans minne som en legend,
minnet av en martyr.
*
Följderna av den ungerska nationens tvåhundraåriga kamp för
livet blev fruktansvärda. Ty till denna epoks övriga brännande
problem kom ju den sociala frågan i sin svåraste tillspetsning. Out- 580
..
Ungerns frihetskamp i historien
sägligt elände rådde ute i byarna. Det föreföll helt utsiktslöst att
förmå adeln att mildra den barbariska behandlingen av sina undersåtar. Folkkejsaren Josef Il konstaterar i sina rapporter som medregent- jag citerar ur min biografi över kejsaren: -på vissa gods
måste de underlydande från Johannes till Mikael varje dag träla
med all sin boskap. Endast en enda natt fick de använda till att
bruka sin egen jord. Det var avskyvärt. Femtio käpprapp hotade
envar, som sökte skildra dessa förhållanden för kejsaren. Massavrättningar, godtyckliga deportationer spred skräck och fasa.
Maria Theresia lyckades slå den första bräschen i denna mur av
träldom. Kejsar Joseph själv befriade bönderna från livegenskapen,
men trots detta urladdade sig förbittringen hos dessa så länge förslavade människor i ett uppror, analogt med 1400-talets bondekrig
med alla de gräsligheter, som aldrig saknas, »när slaven bryter
sönder sina bojor» …
Det var dessa ända in på 1800-talet kvardröjande sociala missförhållanden, som tillsammans med det olidliga andliga trycket för
första gången i historien förenade de båda riksdelarna Österrike
och Ungern i en gemensam revolt. Det var samma anda, som besjä-
lade männen av den 13 mars 1848 både i Ungern och i Österrike.
Det var en av ingen blodtörst, av inga illgärningar besudlad, av
nära nog barnslig självtillit närd hänförelse. Ännu kraftigare än
i Österrike genljöd talarens ord i ungerska riksdagen, där de motsvarade en månghundraårig tradition. Ädlare klingade också den
unge (och så ung bortgångne) Alexander Petöfis dityramber, än
den så välmenande lyrik, som samtidigt åstadkoms i Wien. Den
som i Ungern talar om frihet, han känner diktaren Petöfis själ och
anda som något närvarande och levande – diktarens monument
reser sig högt över stranden av Donau. Han var för de ungerska
upprorsmännen detsamma som Theodor Körner för Preussens befrielsekrig mot Napoleon. Alltifrån början såg han med visionär
blick den tragiska karaktären i denna jublande »folkvår». Ty vid
sidan av frihet och kärlek är döden grundtonen i hans sånger. Ja,
vansinne kväller fram ur en av hans mest berömda, av Sjöldbrand
mästerligt till svenska översatta dikt. Den liknade också mest vansinne, denna kamp av hoprafsade, illa beväpnade skaror mot Österrikes organiserade arme, som ytterligare var förstärkt med kroatiska regementen.
Och ändå! Så stark var folkets kampvilja och så tungrodd och
oskicklig de »kejserligas» ledning, att Ryssland som bekant, Nikolaus I:s Ryssland, måste ingripa med marskalk Paskiewitsch för
581
~~— ——————–
Ernst Benedikt
att slutligen uppnå ett avgörande, Görgeys kapitulation vid Vilagos.
Ungrarna blev därvid bedragna genom falska löften. Ett fruktansvärt blodbad blev följden- tretton ungerska generaler blev hängda
eller nedskjutna. Det dröjde nästan tjugo år, innan såren långsamt,
mycket långsamt läktes. Två krig- 1859 mot Frankrike, 1866 mot
Preussen- måste förloras, förrän kejsar Franz Joseph, under på-
verkan även av den ungersk-vänliga kejsarinnan Elisabeth, äntligen
begrep, att det nationella motståndet inte kunde brytas med maktmedel, att Ungern endast kunde erövras moraliskt.
Författningen av år 1867 medförde visserligen ingen demokrati i
de båda rikshalvorna, men väl liberala frihetsrättigheter, som varaktigt skulle förhindra absolutismen. Som ung redaktör i Neue Freie
Presse lärde jag känna många koryfeer från denna era, som var en
era av personligheter men inte en era av stora tankar. Jag ser ännu
för mig greve Stefan Tisza, när han besökte min far. Det var en
dyster gestalt, en czardasdansare, en fäktare och ryttare, men också
en fruktad kännare av de mest komplicerade ekonomiska problem,
respektingivande som en general, som med järnhand håller sina
trupper i tygeln. Han blev mördad 1918. I fullkomlig kontrast till
honom stod ministerpresidenten ’—- om jag inte missminner mig
innehade han tre gånger posten- dr Alexander Wekerle, en jätte
med vacker basröst, gemytlig, klok, alltid villig till löften, berömd
genom sin årslånga och segerrika kamp för borgerlig vigsel. Och
åter helt olik de båda ovannämnda var greve Albert Apponyi. Hans
ädla profil, hans högresta, slanka figur, hans enorma språkbegåvning- han översatte själv sina tal till engelska och franska- allt
detta gjorde honom omedelbart till en högt aktad representant för
sitt land i NationerRas Förbund. Bredvid honom förbleknade monarkiens siste utrikesminister, greve Julius Andråssy: ett demosteneshuvud, mager, blek, den lille sonen till en stor fader, vilken hade
varit en av Trippelalliansens grundare, vän till furst Bismarck …
Skuggor ur ett förflutet, som är oåterkalleligen försvunnet. Men i
detta förflutna uppnådde Ungern inom ramen för gemenskapen med
Österrike ett aldrig tidigare tänkbart välstånd. Det lyckades att vid
sidan av ett blomstrande jordbruk skapa en betydande industri.
Kultur och konst blomstrade. Undan för undan uppnådde Ungern
rent av en rangplats framom det av nationalitetsstrider förlamade,
halvt absolutistiskt styrda Österrike.
I dag ligger hela detta verk efter ett halvt årtusende av heroisk
kamp i spillror. Hur denna ödeläggelse åstadkommits, hur Sovjet
genom list och våld, genom förräderi, av quislingar tillvällat sig
582
_ _….._ _ _……;__~–.-….——…..__—–~-…………”’-,;i”~—-””·—='”-·-””’=·.. –·—–”””””’”’.._””=,_—————..–
Ungerns frihetskamp i historien
makten, det har Ferenez Nagy, förre ministerpresidenten och ledaren
för småbrukarnas parti, med skräckingivande klarhet skildrat i sina
högst livfulla memoarer. Väsentligen kan den tillskrivas förblindelsen hos socialisterna, som var beredda till varje ögontjänst, värnlösheten gentemot militärmakten, engelsmännens och amerikanarnas
likgiltighet. Steg för steg undanträngdes partiet från sin maktställning. Genom skamlösa lögner måste en »sammansvärjning» ges sken
av trovärdighet, »bekännelser» frampressades medelst tortyr och
slutligen hotades Nagy själv till livet av Rakosi, sammansvärjningens verklige ledare, och tvingades emigrera. Därmed hade Sovjet
fått fria händer i Ungern. Nu har Ungern än en gång svarat på detta
attentat mot friheten. Kommer det någonsin att avstå från sin nations krongods? Dess egen diktare, som föll i kampen för detta
krongods, ger svaret:
»Vid de tappra magyarernas Gud
Svärja vi:
Träldomens fjättrar skola vi avskaka oss
Till varje pris!»
583
I HISTORIEN
Av dr ERNST BENEDIKT
DEN 13 mars 1848 samlades en väldig folkmassa framför regeringspalatset i Wien. Oerhörd spänning rådde. Man visste vad som
hade hänt i Paris under februarirevolutionen, man insåg att folkresningen mot tyranni och andligt förtryck nu skulle urladda sig
också i Österrike. »Något måste hända» -det kände alla. Men den
tändande gnistan fattades. Då kom plötsligen, direkt från tryckeriet,
de färska och ännu fuktiga flygbladen med referat av det stora frihetstal, som Ludwig von Kossuth hade hållit i ungerska parlamentet.
Kossuth hade med största patos anklagat regeringen för dess baksträveri, för att ekonomiskt och politiskt avvärja varje reform. Han
gav uttryck åt sin bittraste smärta över fosterlandets öde och sin
upprördhet över den tidens quislingar. Med ens svingade sig en student upp på räcket till brunnen på gården framför det nederösterrikiska parlamentshuset och reciterade med hänförelse Kossuths
ord. Det blev den tändande gnista, som mängden hade väntat på,
den första drivfjädern till den österrikiska revolutionen, som inom
två dagar så gott som utan blodsutgjutelse kastade feodalsystemet
över ända och ledde till pressfrihet och allmän rösträtt för ett fritt
valt parlament.
Ungern följde 1848 blott en tradition, som går tillbaka ända till
1200-talet. Liksom i England adeln utfärdade Magna Charta som
skydd mot en svag och perfid konung, så tvingade Ungerns magnater den olycksalige kung Andreas II att utfärda den »gyllene bulla»,
som skulle trygga adelns personliga frihet och yttranderätt, och jus
resistendi, rätten till motstånd mot en kungamakt, som skulle
kränka de nationella rättigheterna, författningen. Det var här liksom i England endast feodalherrarna, som på sådant vis satte fasta
gränser för det kungliga godtycket. Men adeln hade i Ungern så
småningom kommit att omfatta sexhundratusen större och mindre
jordägare, och dess motståndsrätt blev till en hela nationens ange- 578
~~–~~~– _ __._…_~”J’.->-~..:CC:..—-~c~~~.-” …….- -… –.-~~·,z:_~””’-mi””_””’_..,..,________________…,……..
Ungerns frihetskamp i historien
lägenhet. Den höll hårt på sin frihet, på riksdagens rättighet att
fatta beslut om landets lagar, på landets självförvaltning, trots
hårdaste tryck utifrån och allvarliga stridigheter i det inre. Ungern
kunde detta, därför att grevskapens autonomi, som härrörde ända
från karolingertiden, hade starka rötter i folkmedvetandet. Ungern
hade dessutom lyckan att ständigt på nytt äga män, som gav uttryck
åt nationalmedvetandet. Det har alltid ägt personligheter, som tack
vare hjältemod, energi, vältalighet och offervilja rest sig över mängden och förkroppsligat folkets frihetssträvan.
Detta har skett under förhållanden, som i fråga om fasor endast
överträffas av den nuvarande katastrofen. Ty under två århundraden låg Ungern ständigt inklämt mellan två övermäktiga stormakter: Österrike, vars härskare samtidigt var tysk kejsare, och Turkiet.
Som en röd tråd löper genom hela den ungerska historien ända fram
till försoningen mellan dynastien och nationen år 1867 förtvivlan
över trycket från väster eller från öster. Varje annat folk skulle
sannolikt under dessa omständigheter sträckt vapen och offrat sin
motståndsrätt, sin författning på tidsförhållandenas altare. Ty sedan
slaget vid Mohacz 1526, då ungerska hären under Ludvig II besegrades av turkarna, var landets självständighet i själva verket tillintetgjord. Endast Habsburg och de tyska truppernas härbann satte bestämda gränser för osmanernas krav. Men följden blev en tredelning av det olyckliga landet. östra delen tillföll Österrike. Men i
Budapest satt den turkiske paschan med de :.tre hästsvansarna:., sedan turkarna hade erövrat fästningen utan strid genom ett förräderi,
som helt och hållet verkar som mönster för ryssarnas beteende mot
regeringen i Ungern. Siebenbiirgen, Ungerns tredje del, blev en
satellitstat till sultanen. Men just från detta Siebenbiirgen kom de
män, som trots inringningen sökte rädda landets självständighet och
vilkas strävanden också starkt uppmärksammades i Sverige. Johann
Zapolya uppnådde kungavärdigheten, men genom svaghet och obeslutsamhet gav han fyra gånger turkarna tillfälle att föra kriget mot
Habsburg på ungersk mark- de belägrade Wien 1529. Efter hans
död råkade Ungern i kaos. Men hans efterträdare furstarna Stefan
och Siegismund Bathory, Stefan Boskay och Gabriel Bethein återställde ordningen. De lyckades om och om igen av habsburgarna få
bekräftelse på den ungerska författningsrätten, särskilt i tider av
yttersta nöd, under monarkiens krig mot Frankrike och under
trettioåriga kriget. Men varje gång strandade de klokaste planer på
den fullkomliga bristen på förtroende på ömse håll. Gång på gång
bröt monarkerna sina löften, när faran var över, och ständigt inver- 579
Ernst Benedikt
kade avskyn över soldateskens förbrytelser på sinnena. Ty vid sidan
av maktproblem och nationella frågor rycktes landet in i de blodiga
religionskrigens sfär, då Ungern till större delen var intimt förbundet med protestantismen men också med calvinismen. Var eljest
skulle Ungern kunna finna en motvikt mot en Bastas eller Caraffas
– kejsarens bödel – raseri än hos de likaledes förhatliga turkarna och senare hos Sverige och Ludvig XIV?
Här måste dock inflickas, att det ungerska dödsmodet ingalunda
riktade sig ensidigt mot Habsburg. Försvaret av Belgrads fästning
under Johann Huniady och fästningen Szigetvår under Nikola Zriny,
för att endast nämna två exempel, och den försonliga inställningen
hos mänga betydande statsmän och kyrkofurstar, särskilt ärkebiskopen i Kaposvar, Seczeniy, bevisar, hur stark trots alla hämningar
känslan var i Ungern, att landet hörde till väst och inte till öst.
Än en gång flammade visserligen upprorsfacklan mot Habsburg,
förd av fursten av Siebenbiirgen Franz Rakoczy II. Redan genom sin
familj var han liksom förutbestämd till upprorsman. Hans far,
Rakoczy I, hade liksom Gabriel Bethlen varit bundsförvant med Sverige i trettioåriga kriget. Dessa förhållanden har utförligt skildrats
av historikern \Viebling. På mödernet var Rakoczy son till Helena
Zriniy, vars far blev halshuggen såsom delaktig i en sammansvärjning i Österrike. Rakoczy häktades, då han under spanska tronföljdskriget trädde i förbindelse med Ludvig XIV för att på detta
betänkliga sätt trygga sitt lands rättigheter. Men hans hemlighet
förråddes för kejsaren av hans mest förtrogne vän, och endast genom en äventyrlig flykt lyckades rebellen rädda sitt skinn. Nu valdes
Rakoczy till furste av Siebenbiirgen, han samlade en arme, och trots
upprepade nederlag, trots ärliga kompromissförsök besegrades han
först efter Josef I: s eftergifter genom den bekanta freden i Szatmår,
Rakoczy hade flytt till Polen för att där, förgäves, anhålla om hjälp
hos Peter den Store. Genom sin heroiska kamp räddade han dock
den ungerska författningen. Liksom senare Kossuth flydde han till
Turkiet, där han dog i armod och ensamhet. Men den marschmelodi,
som bär hans namn, har blivit ett slags den ungerska frihetstankens
Marseillaise, och i folkliga sånger lever hans minne som en legend,
minnet av en martyr.
*
Följderna av den ungerska nationens tvåhundraåriga kamp för
livet blev fruktansvärda. Ty till denna epoks övriga brännande
problem kom ju den sociala frågan i sin svåraste tillspetsning. Out- 580
..
Ungerns frihetskamp i historien
sägligt elände rådde ute i byarna. Det föreföll helt utsiktslöst att
förmå adeln att mildra den barbariska behandlingen av sina undersåtar. Folkkejsaren Josef Il konstaterar i sina rapporter som medregent- jag citerar ur min biografi över kejsaren: -på vissa gods
måste de underlydande från Johannes till Mikael varje dag träla
med all sin boskap. Endast en enda natt fick de använda till att
bruka sin egen jord. Det var avskyvärt. Femtio käpprapp hotade
envar, som sökte skildra dessa förhållanden för kejsaren. Massavrättningar, godtyckliga deportationer spred skräck och fasa.
Maria Theresia lyckades slå den första bräschen i denna mur av
träldom. Kejsar Joseph själv befriade bönderna från livegenskapen,
men trots detta urladdade sig förbittringen hos dessa så länge förslavade människor i ett uppror, analogt med 1400-talets bondekrig
med alla de gräsligheter, som aldrig saknas, »när slaven bryter
sönder sina bojor» …
Det var dessa ända in på 1800-talet kvardröjande sociala missförhållanden, som tillsammans med det olidliga andliga trycket för
första gången i historien förenade de båda riksdelarna Österrike
och Ungern i en gemensam revolt. Det var samma anda, som besjä-
lade männen av den 13 mars 1848 både i Ungern och i Österrike.
Det var en av ingen blodtörst, av inga illgärningar besudlad, av
nära nog barnslig självtillit närd hänförelse. Ännu kraftigare än
i Österrike genljöd talarens ord i ungerska riksdagen, där de motsvarade en månghundraårig tradition. Ädlare klingade också den
unge (och så ung bortgångne) Alexander Petöfis dityramber, än
den så välmenande lyrik, som samtidigt åstadkoms i Wien. Den
som i Ungern talar om frihet, han känner diktaren Petöfis själ och
anda som något närvarande och levande – diktarens monument
reser sig högt över stranden av Donau. Han var för de ungerska
upprorsmännen detsamma som Theodor Körner för Preussens befrielsekrig mot Napoleon. Alltifrån början såg han med visionär
blick den tragiska karaktären i denna jublande »folkvår». Ty vid
sidan av frihet och kärlek är döden grundtonen i hans sånger. Ja,
vansinne kväller fram ur en av hans mest berömda, av Sjöldbrand
mästerligt till svenska översatta dikt. Den liknade också mest vansinne, denna kamp av hoprafsade, illa beväpnade skaror mot Österrikes organiserade arme, som ytterligare var förstärkt med kroatiska regementen.
Och ändå! Så stark var folkets kampvilja och så tungrodd och
oskicklig de »kejserligas» ledning, att Ryssland som bekant, Nikolaus I:s Ryssland, måste ingripa med marskalk Paskiewitsch för
581
~~— ——————–
Ernst Benedikt
att slutligen uppnå ett avgörande, Görgeys kapitulation vid Vilagos.
Ungrarna blev därvid bedragna genom falska löften. Ett fruktansvärt blodbad blev följden- tretton ungerska generaler blev hängda
eller nedskjutna. Det dröjde nästan tjugo år, innan såren långsamt,
mycket långsamt läktes. Två krig- 1859 mot Frankrike, 1866 mot
Preussen- måste förloras, förrän kejsar Franz Joseph, under på-
verkan även av den ungersk-vänliga kejsarinnan Elisabeth, äntligen
begrep, att det nationella motståndet inte kunde brytas med maktmedel, att Ungern endast kunde erövras moraliskt.
Författningen av år 1867 medförde visserligen ingen demokrati i
de båda rikshalvorna, men väl liberala frihetsrättigheter, som varaktigt skulle förhindra absolutismen. Som ung redaktör i Neue Freie
Presse lärde jag känna många koryfeer från denna era, som var en
era av personligheter men inte en era av stora tankar. Jag ser ännu
för mig greve Stefan Tisza, när han besökte min far. Det var en
dyster gestalt, en czardasdansare, en fäktare och ryttare, men också
en fruktad kännare av de mest komplicerade ekonomiska problem,
respektingivande som en general, som med järnhand håller sina
trupper i tygeln. Han blev mördad 1918. I fullkomlig kontrast till
honom stod ministerpresidenten ’—- om jag inte missminner mig
innehade han tre gånger posten- dr Alexander Wekerle, en jätte
med vacker basröst, gemytlig, klok, alltid villig till löften, berömd
genom sin årslånga och segerrika kamp för borgerlig vigsel. Och
åter helt olik de båda ovannämnda var greve Albert Apponyi. Hans
ädla profil, hans högresta, slanka figur, hans enorma språkbegåvning- han översatte själv sina tal till engelska och franska- allt
detta gjorde honom omedelbart till en högt aktad representant för
sitt land i NationerRas Förbund. Bredvid honom förbleknade monarkiens siste utrikesminister, greve Julius Andråssy: ett demosteneshuvud, mager, blek, den lille sonen till en stor fader, vilken hade
varit en av Trippelalliansens grundare, vän till furst Bismarck …
Skuggor ur ett förflutet, som är oåterkalleligen försvunnet. Men i
detta förflutna uppnådde Ungern inom ramen för gemenskapen med
Österrike ett aldrig tidigare tänkbart välstånd. Det lyckades att vid
sidan av ett blomstrande jordbruk skapa en betydande industri.
Kultur och konst blomstrade. Undan för undan uppnådde Ungern
rent av en rangplats framom det av nationalitetsstrider förlamade,
halvt absolutistiskt styrda Österrike.
I dag ligger hela detta verk efter ett halvt årtusende av heroisk
kamp i spillror. Hur denna ödeläggelse åstadkommits, hur Sovjet
genom list och våld, genom förräderi, av quislingar tillvällat sig
582
_ _….._ _ _……;__~–.-….——…..__—–~-…………”’-,;i”~—-””·—='”-·-””’=·.. –·—–”””””’”’.._””=,_—————..–
Ungerns frihetskamp i historien
makten, det har Ferenez Nagy, förre ministerpresidenten och ledaren
för småbrukarnas parti, med skräckingivande klarhet skildrat i sina
högst livfulla memoarer. Väsentligen kan den tillskrivas förblindelsen hos socialisterna, som var beredda till varje ögontjänst, värnlösheten gentemot militärmakten, engelsmännens och amerikanarnas
likgiltighet. Steg för steg undanträngdes partiet från sin maktställning. Genom skamlösa lögner måste en »sammansvärjning» ges sken
av trovärdighet, »bekännelser» frampressades medelst tortyr och
slutligen hotades Nagy själv till livet av Rakosi, sammansvärjningens verklige ledare, och tvingades emigrera. Därmed hade Sovjet
fått fria händer i Ungern. Nu har Ungern än en gång svarat på detta
attentat mot friheten. Kommer det någonsin att avstå från sin nations krongods? Dess egen diktare, som föll i kampen för detta
krongods, ger svaret:
»Vid de tappra magyarernas Gud
Svärja vi:
Träldomens fjättrar skola vi avskaka oss
Till varje pris!»
583