Ungerns och Suezkanalens år 1956

·~·.
UNGERNS OCH SUEZKANALENs ÅR: 1956
ÅRET 1955 hade inom världspolitiken främst fått sin prägel av den
nya ryska taktiken i den föregivna
»fredliga samlevnadens» förvirrande tecken och av de vilseledande symtom på avspänning mellan Väst och öst, som följde denna
taktik i spåren. Redan hösten 1955
hade emellertid bragt åtskilliga bevis för att det här verkligen enbart
var fråga om en ny taktik, medan
målsättningen i Kreml förblivit
oförändrat inriktad på vinnandel
av världsherraväldet genom aggressivitet och underminering i växlande former. Molotovs absolut
omedgörliga hällning på utrikesministerkonferensen i Geneve i november hade varit ett sådant tecken, den nya ryska aktiviteten i
Mellersta östern, där Egypten och
Syrien voro på allt tydligare väg in
i satellitfållan, ett annat. Året 1956
skulle allt klarare visa fram denna
alltjämt lika oförsonliga motsättning mellan den fria och den trälbundna världen.
Dock skulle det förra halvåret av
1956 hinna förflyta, innan realiteterna äter klart framträdde ur »Geneveandans» töcken. Under dessa
··J>rs:’••
Au professor TORVALD HöJER
sex månader hopade sig alltjämt,
trots utrikesministermötets strandande och den tilltagande, av
Moskva underblåsta oron i Levanten, bevisen för den nya ryska taktikens framgångar i Västern. De
vidgade sprickorna inom Atlantpakten voro ett sådant. Främst
bland dem stod Cypernkonflikten,
som antog alltmera elakartade och
störande former, kulminerande i
den brittiska regeringens kraftåtgärd i mars att förvisa ärkebiskop
Makarios till det ensliga lugnet på
Seychellerna, sedan sambandet mellan denne stridbare prelat och de
cypriotiska terroristbanden blivit
alltför uppenbart. Liknande symtom på den bristande sammanhållningen mellan de av den ryska expansionismen hotade staterna voro
vissa russofila extraturer av den
nya franska socialistiska regeringen
Mollet och särskilt av dess utrikesminister Pineau liksom de till synes
allt hjärtligare förbindelserna mellan marskalk Tito och hans trosfränder i Moskva. På närmare håll
kunde Norden beskåda ett liknande
dåligt omen i den nya isländska
vänsterregeringens beslut att säga
upp avtalet om den amerikanska
truppförläggning till Keflavik, som
i en ond värld utgjort det enda reella skyddet för sagoöns säkerhet.
Den andra uppenbara frukten av
den ryska taktiken, vid sidan av
själva uppluckringen av sammanhällningen inom den fria världen,
var den stigande obenägenheten att
fortsätta att bära de dryga försvarsbördor, som man tagit på sig
under intryck av det omedelbara
dödliga hotet under åren 1947-
1953. För de största medlemmarna
av Västblocket komplicerades denna
känsliga fråga ytterligare av de
möjligheter, som utvecklingen inom
kärnfysiken tycktes öppna, att ernå
mångdubblad förstörelseeffekt för
minskade finansiella eller åtminstone personliga bördor. Man förbisäg därvid ofta de svårigheter,
som en dylik överflyttning från de
)konventionella:. stridsmedlen till
de atomfysiska innebar, när man
hade att göra med en motståndare,
som förblev rustad till tänderna i
fråga om de förra, samtidigt som
han knappade in på Förenta staternas utgångsförsteg i fråga om
de senare. Om Amerika och dess
bundsförvanter ensidigt förlade
tyngdpunkten av sin militära beredskap till atom- och vätebomber
men bleve svaga i fråga om stridskrafter av hävdvunnen typ, så
komme de i händelse av ett nytt
överfall av Koreatyp att ställas i
det svåra valet att antingen stå
maktlösa till motåtgärder eller
också gripa till de kärnfysiska vap- 29
nen mot en motståndare, som själv
ännu ej använt dylika – med allt
vad ett sådant initiativ kunde medföra av ogynnsamma följdverkningar hos opinionen, i det egna
landet liksom ute i den neutrala
världen.
Tendensen till försvagning av redan uppnådda stridskrafter eller
åtminstone till uppbromsning eller
inhibering av fortsatt upprustning
var påtaglig på många håll inom
västblocket. I Washington debatterades inom de högsta cirklarna en
väsentlig nedskärning av lant- och
sjöstridskrafterna; den konservativa engelska regeringen ställde i
utsikt en total avlysning av värnplikten och återgång till rena yrkesstridskrafter inom en rätt snar
framtid; den västtyska upprustningens takt blev alltmera svårskönjbar för ett betraktande öga.
Samtidigt skockade sig stormmolnen i Levanten. De ryska eller
formellt tjeckiska vapensändningarna till Egyptens och Syriens
ohämmat aggressiva regimer hade
allvarligt rubbat den ditintills nödtorftigt upprätthållna jämnvikten
i denna del av världen. Västern
ställdes därmed inför valet att antingen å sin sida göra motsvarande
leveranser till Israel för att upprätthålla balansen men sålunda
alltmera driva araberna i Moskvas
armar eller också att låta händelserna ha sin gång. Då Eisenhower
och Dulles syntes föredraga det t. v.
bekvämare alternativet, ställdes den
israeliska regeringen i sin tur inför
30
valet mellan att börja ett preventivkrig, medan Israels militära övervikt ännu fanns kvar, eller att avbida en samlad attack från motståndarna på tre håll, när dessa väl
hunnit rusta upp efter behag. situationen försämrades ytterligare
på våren 1956, då Jordanien allt
tydligare lämnade sina brittiska
förtöjningar och gled över i det
egyptiska lägret. Sitt symboliska
uttryck fick denna utveckling, när
den legendariske Glubb pascha i
mars under särdeles bryska – för
att inte säga skymfliga – former
avskedades från befälet över den
av honom skapade arablegionen. I
slutet av april samordnades så
Egyptens, Saudi-Arabiens och Jemens stridskrafter under ett gemensamt överkommando, till vilket
även Jordanien fram på hösten
skulle ansluta sig.
Det blev samtidigt allt tydligare,
att oron i Franska Nordafrika till
mycket väsentlig del leddes och
underblåstes från Kairo, inte bara
av de där gästfritt mottagna upprorsmakarna utan även direkt av
de egyptiska styrande. Sedan Marocko och Tunis under våren uppnått en oberoende ställning, där det
ännu bestående formella sambandet med Frankrike tedde sig alltmera kontur- och värdelöst, koncentrerades oron till Algeriet, som
band allt större delar av den franska armen – delvis överförda från
sydtyskland – i ett ändlöst, förbittrat inbördeskrig. Ingen fransk
regering kunde gärna lämna milIionen franska kolonister i Algeriet
åt deras öde. Samtidigt minskade
inbördeskrigets tilltagande förbittring och allt häftigare hatkänslor
alltmera möjligheterna att finna
sansade arabiska ledare i auktoritativ ställning, villiga att förhandla
om en kompromiss och att stå för
densamma, om den väl uppnåtts.
För västeuropeisk opinion framstod allt tydligare överste Nasser,
den Hitlerkopia i västficksformat,
som svingat sig upp till diktator
över Nildalens tåliga fellaher, så-
som huvudmaskinisten bakom den
stigande oron i Levanten.
Med högsommaren skulle emellertid denna utveckling till ökande
men för den fria världen och motsvarande växande vinning för östblocket utsättas för störningar, av
vilka den ena innebar ett minst
motsvarande avbräck för Moskva,
medan den andra däremot betydde
ett kraftigt understrykande av den
hittillsvarande tendensen.
Det fanns i Moskvas nya utrikespolitiska giv två drag, som hade
tyckts alldeles särskilt framgångsrika. Det ena var närmandet till
Tito, varigenom Västblockets Balkanflygel till synes hade helt paralyserats. Det andra var den s. k.
avstaliniseringen, som fått sitt allra
mest dramatiska och verkningsfulla inslag i Krusjtjevs stora anklagelsetal mot Stalin på det ryska
kommunistpartiets tjugonde årskongress i mitten av februari. Där
hade den under något ovissa former hädangångne diktatorn omilt
· · berövats sina tidigare värdigheter
av mänsklighetens sol och folkets
fader för att i stället – förvisso
vida mer realistiskt – framställas
som en brutal och storhetsvansinnig tyrann med tydliga kriminella
drag. Även om denna fullständiga
demaskering från början förutsågs
kunna vålla en del förvirring inom
kommunistpartierna, det ryska så-
väl som de utrikes filialerna, har
väl åtgärden för vederbörande ursprungligen tett sig som ett effektivt och värdefullt främjande av
de nya folkfrontstendenser, vilka
i de västeuropeiska ländernas inre
politik voro tänkta som ett värdefullt komplement till Moskvas stora
diplomatiska sol- och vårmanöver.
Det skulle emellertid visa sig, att
· avslöjandet av Stalins verkliga personlighet och närmandet till Tito
tillsammantagna skulle utlösa krafter, som de nya makthavarna i
Kreml ej förmådde att behärska.
Den plötsliga glorifieringen av f. d.
”’nllu.u•J<;t:u och förrädaren Tito och
därtill kopplade erkännandet
att flera olika vägar till den s. k.
socialismen voro tänkbara och lovliga, utlöste inom satellitstaterna,
särskilt hos de ekonomiskt och kulturellt mera framskridna med stolta
egna historiska traditioner, en stark
rörelse för att följa det framgångsrika jugoslaviska exemplet och så-
lunda göra slut på det förhatliga
storryska förtrycket och staka ut
en egen väg. Därvid skulle det mycket snart visa sig, att denna utveckling inneslöt mycket konkreta
r.
.
.
31
risker för att den nya strömningen
skulle föra bort från själva kommunismen i stället för att blott
skapa en nationellt särpräglad
form av kommunism. Samtidigt
hade avslöjandena av Stalins verkliga gestalt och insatser ytterligare,
i den mån det över huvud taget
kunde tänkas vara möjligt, komprometterat de hans forna kreatur, vilka alltjämt fungerade som
ryska marionetter i satellithuvudstäderna. Inte minst hade dessa avslöjanden mångenstädes i ryska,
satellitiska och västeuropeiska kommunisters ögon kastat en rätt olustig belysning över de ryska makthavarna själva, vilka alla florerat
och beklätt inflytelserika och mäktiga ämbeten under Stalin utan att
veterligen på något sätt reagera eller protestera mot alla de ruskigheter, som Krusjtjev nu så drastiskt skildrat.
Den psykologiska reaktion, som
nu följde, framför allt i vissa satellitstater men av mycket att döma
även på flera håll i Ryssland, skulle
vidare visa, dels att regimens officiella bärare, arbetarna själva,
ingalunda voro de övertygade
moskvakommunister, som man
gärna hade förutsatt, dels att mycket starka oppositionella tendenser
funnos latenta hos regimens andra
skötebarn, den manstarka studerande ungdomen, i trots av den ortodoxa marxistisk-leninistiska dressyr, varmed den så länge och så
systematiskt hade undfägnats.
Sitt första för yttervärlden up- – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – —
32
penbara uttryck funno dylika revoltströmningar i de mycket allvarliga oroligheterna i Posen mot
slutet av juni, där arbetarnas hat
både mot ryssarna och mot den
egna polisen kom till våldsamma
utbrott. Revolten slogs ned av den
ryska armen med ganska stora offer i döda och sårade. Men det följande rättsliga efterspelet visade,
att situationen numera var en helt
annan än tidigare. I stället för välregisserade rättegångar med förkrossade bekännelser på löpande
band och lovprisande av regimen
fick man här för första gången i
den östliga världen se jämförelsevis humana domar och åberopade
förmildrande omständigheter, vilka
inneburo en skarp kritik av den
dittillsvarande styrelsen och ett
motsvarande erkännande av det
djupt berättigade i resningen. Upprorsförsökets obestridliga karaktär
av arbetarrevolt innebar en ytterst
svår propagandistisk motgång för
Moskva; den utnyttjades också på
många håll energiskt och effektivt
av de socialdemokratiska partiernas högerflyglar.
Utvecklingen skulle emellertid
under hösten gå vidare i Polen, den
största satellitstaten med den mest
utpräglade nationella självkänslan
och med en solid ryssfientlig tradition från sin egen blodiga 1700-
och 1800-talshistoria. De illa komprometterade partikoryfeerna från
den stalinistiska tiden avtroppade
en efter en och försvunno mot
ovissa öden. I oktober kom det definitiva systemskiftet. Till ledningen kallades då, trots häftigt
motstånd från en särskilt till W arszawa i allra största hast avsänd
representativ rysk delegation under Krusjtjevs egen ledning, den
polska »titoismens» ledande man,
den på sin tid störtade och fängslade Wladyslaw Gomulka. Den
ryske satrapen på orten, marskalk
Rokossovski, skildes från alla sina
uppdrag i den polska regeringen
och krigsmakten. Vittgående åtgärder i »demokratiserande» syfte liksom för att återställa lagliga förhållanden proklamerades. överallt
i Polen kom en starkt antirysk,
delvis öppet antikommunistisk
stämning till synes. Gomulka och
hans krets vinnlade sig dock om
att behålla ledningen av rörelsen
och att bevara såväl det i princip kommunistiska samhällsskicket
som den utrikes- och militärpolitiska förbindelsen med Moskva,
även om denna nu borde klädas i
former, som bättre tillgodosåge
polsk nationalkänsla och polsk lust
att hävda sitt oberoende av och sin
formella likställighet med den mäktige och fruktade grannen i öster.
Moskva accepterade vad det inte
kunnat förhindra; den på besök anlände Gomulka mottogs med alla
hedersbetygelser, och nya överenskommelser slötos angående de
ryska trupperna i Polen m. m., där
viss hänsyn togs till den polska
regimens värdighet och formella
oberoende. Den i Västern någon
gång förkunnade tron på Gomulka
såsom ett slags »liberal» politiker
är givetvis, i varje fall än så länge,
verklighetsfrämmande. Efter allt
vad man idag vet, är han i likhet
med t. ex. Tito en övertygad kommunist utan varje förståelse för
politisk eller ekonomisk frihet i
egentlig mening. Men han är troligen mindre dogmatisk än stalinisterna; han stöder sin maktställning till stor del på en folkopinion,
som i grunden är djupt antikommunistisk och antirysk. Man kan
ju därjämte, om man så vill, hoppas, att han rent personligen har
vissa rudimentära föreställningar
om rätt och humanitet, vilka i så
fall rent mänskligt skulle skilja
honom från en Stalin eller en
Krusjtjev. Om dylika förhoppningar motsvara realiteter, kan än
så länge ingen säga.
När Gomulkas regim slutligt stabiliserades i Polen, hade utvecklingen kring månadsskiftet oktober-november redan hunnit gå åtskilliga steg längre i den andra
satellitstat, som kunde blicka tillbaka på en stolt tradition av nationella oavhängighetssträvanden i
den västerländska kulturens och
antiryskhetens tecken – alltså i
Ungern. Intet annat satellitland, de
baltiska bonderepublikerna undantagna, torde ha erbjudit så litet underlag för en kommunistisk regim
som Stefanskronans länder. Stödd
på den ryska ockupationsarmen
hade hittills den lilla överlöparklicken lyckats upprätthålla det
välde, som den i strid med en över- 3-573441 SvenskTidskrift H.11957
33
väldigande folkopinion hade lyckats påtvinga sina landsmän under det senare 1940-talet. Följderna
av avstaliniseringen och av de avrättade titoisternas rehabilitering
blevo mera vittgående i Ungern än
i Polen. De stalinistiska tyrannerna
med Rakosi i spetsen försvunno.
Den man, som här kallades till
samma roll som Gomulka, blev
Imre Nagy. Han hade visserligen
utbildats i en lång rysk exil men
under eran Malenkov visat en relativ »liberalism» och oavhängighet såsom temporär regeringschef.
Då hade han också mycket riktigt
snart fått vika för Rakosi, när
denne fann stunden inne att åter
gripa makten. Nagy uppfattades
därför numera såsom stundens man
och bärare av »titoistiska» åskådningar. Men den kommunistiska
regering, som han bildade, förmådde ej som Gomulka hejda folkrörelsen i tecknet av ett slags luttrad nationalkommunism. I så gott
som dagliga ombildningar förvandlades regeringen Nagy till en koalition av titoister, socialdemokrater
och borgerlig vänster, den sistnämnda främst representerad av
bondegrupper. Folkrörelsen vände
alltmer sin spets dels mot kommunismen som sådan, dels mot Ryssland. I början av november krävde
regeringen ej endast avlägsnande!
av de ryska trupperna ur landet
utan också Ungerns utträde ur den
odiösa Warszawa-pakten och övergång till en folkrättsligt erkänd
neutralitet av österrikisk eller
34
schweizisk typ. Folkrörelsen hotade sålunda både det kommunistiska samhällsskicket och bundsförvantskapet med Ryssland.
Den ryska ockupationsmakten
hade att börja med försökt hindra
den nationella resningen med
våldsmedel. Det visade sig emellertid, att de ryska trupperna i
landet voro varken tillräckliga eller ens pålitliga; rätt mycken fraternisering med den fosterländska
rörelsen tycks ha förekommit. Det
följde därför någon veckas övergångsskede, då Ryssland till synes
stod passivt inför vad som skedde
runt om i Ungern. Men under tiden koncentrerades nya välbeväpnade trupper från olika håll mot
Budapest, trupper, som i östliga
förläggningar kunnat bevaras från
alla tvivel på den kommunistiska
regimens förträfflighet. Den 4 november på morgonen slog Moskva
till. Man övergick till rent militär
aktion, samtidigt som en quislingregim under nominell ledning av
.Janos Kadar insattes och den lagliga regeringen liksom den ungerska militärledningen häktades med
användande av rent svek. Aktionen
blev långt mera krävande än väntat. Människoliv och materiella värden förintades i mycket stort antal;
mer än hundra tusen flyktingar
vällde över gränserna; och sedan
det egentliga militära motståndet
brutits, fortsatte ungrarna kampen
i andra former, varvid särskilt
strejkvapnet visade sig effektivt.
Arbetare och studenter stodo i motståndets förgrund såsom levande
bevis på kommunismens massiva
oförmåga att vinna proselyter i
Ungern. Regeringen Kadar förblev
ett knippe marionetter utan varje
egen myndighet. Ännu vid årsskiftet ha ryssarna ej förmått utnyttja
sin militära seger till att återställa
det tidigare undergivenhetstillståndet i det härtagna landet eller till
att installera en regim, som ens
skenbart representerar Ungern. Under arbetarrådens ledning demonstrerar alltjämt befolkningen sin
frihetskänsla och sin ovilja mot
förtryckarna.
Vissa följder av det inträffade
äro lika klara som gynnsamma.
Den ryska utrikespolitikens kanske
farligaste och försåtligaste vapen,
den hycklade samförståndsviljan i
»den fredliga samlevnadens» tecken, har i varje fall för en tid
framåt mistat mycket av sin effektivitet. Kommunismens oförenlighet med varje minimum av frihet,
sanning och humanitet framstår
åter tydlig i de flestas ögon. Risken
för en ny folkfrontstendens i Västeuropa har därigenom väsentligt
avtagit. De kommunistiska partierna utanför järnridån ha ej blott
förlorat i prestige utan även lidit
betydande förluster i anhängare
och sympatisörer, särskilt i det viktiga skiktet av »intellektuella»
medlöpare i olika schatteringar.
Händelserna i Ungern och Polen,
ackompanjerade av liknande ehuru
mindre häftiga och till sin omfattning och betydelse svårkontrollerbara frihetsrörelser i andra satellitländer liksom av oro och olust
vid åtskilliga universitet i själva
Ryssland, visade vidare vad rörelserna i östtyskland på sommaren
1953 redan hade antytt, nämligen
att det monolitiska sovjetblocket i
verkligheten är en fiktion. strävanden efter frihet, nationell såväl som
personlig, röra alltjämt de stora befolkningsmassorna i de ockuperade
länderna hinsides järnridån, bland
dem ej minst arbetare och studenter, medan en känsla av tvivel
och desorientering tydligen vunnit
spridning inom den ryska armen
liksom bland Rysslands studenter.
Hur långt dessa rörelser kunna gå
och vilka konsekvenser de kunna
utlösa, står ännu i vida fältet. Men
klart är redan nu, att satellitländerna i händelse av en öppen kraftmätning mellan öst och Väst troIigen skulle komma att bereda
Moskva ännu långt allvarligare
svårigheter, än man tidigare räknat med. En reservation bör dock
göras för de eventuella konsekvenserna av den besvikelse, som Västerns passivitet inför tilldragelserna i Ungern- därom mera sedan! -måhända utlöst på många
håll innanför järnridån.
Ovisst är ännu likaledes, vilka
konsekvenser på längre sikt de
ryska makthavarna komma att
draga av de inträffade eruptionerna. Skall man komma till slutsatsen, att det är Stalindiadokernas
mjukare linje, deras lättande på
trycket, som utlöst de undertryck- 35
tas utbrott, och följaktligen gå tillbaka till den hänsovne tyrannens
obönhörligt hårda kurs? Eller skall
man draga den motsatta slutsatsen
och sålunda även för andra satellitstaters vidkommande gå med på
en uppgörelse i stil med den med
Gomulka? Och skall det i det senare
fallet visa sig möjligt att göra halt
vid en punkt, där den kommunistiska enpartidiktaturen lämnas intakt, eller skall Moskva nödgas
göra nya erfarenheter av typen
Nagy? Eller slutligen – skall man
försöka att undfly de inre svårigheterna genom ett stort yttre äventyr? Blott framtiden kan ge svar
på sådana frågor.
En viktig följd av händelserna i
Ungern och särskilt av ryssarnas
framfart med Nagy är ett mycket
starkt avsvalnande av de nyss
hjärtliga förbindelserna mellan
Moskva och Belgrad.
Att det allvarliga svaghetstillstånd, som händelserna i Polen och
Ungern hade blottat inom östblocket, i så ringa eller egentligen alls
ingen grad utnyttjades av Rysslands motspelare, vilka fastmer
lämnade sin dödsfiende ostörd ro
till att söka övervinna svårigheterna och smäleken, det berodde i
första hand på Washingtonregeringens reaktion inför de händelser, som samtidigt upprullades i
Mellersta östern. Amerika hade tidigare satsat på den egyptiska militärjuntan under Nassers ledning
såsom kapabel att skapa en ny
… •,;,….····!!;<;.._i:·· ..·
36
dådkraftig och ur Västerns synpunkt löftesrik regim i dessa delar
av världen. En sådan värdering bör
rimligen – vid sidan av de gamla
vanliga, helt irrationella antikoloniala känslokomplexen – ha legat
bakom den amerikanska politik,
som omsider drivit England att utrymma Suez och därmed, som det
skulle visa sig, öppnat vägen för
de ödesdigra händelserna på hösten
1956. Men de erfarenheter, som
Washington så småningom gjort
med Nasser, synas för en tid ha
utlöst en något klarare syn på de
levantinska realiteterna. Detta bör
åtminstone ha varit huvudorsaken
till State Departments uppseendeväckande åtgärd i mitten av juli
att plötsligt återkalla erbjudandet
av en stor kredit för att möjliggöra
den projekterade stora utbyggnaden av Assuandammen. Om denna
märkliga och bryska åtgärd hade
någon förnuftig innebörd, måste
väl denna rimligtvis ha varit att
tillfoga den egyptiske Hitler en så
stor prestigeförlust, att hans ställning skulle bli ohållbar och han
nödgas lämna plats för en måttfullare och mera sansad regim. I alla
händelser borde man i Washington
ha räknat med att en gestalt a:v
Nassers typ inte skulle vända den
andra kinden till och beskedligt
mottaga åthutningen. Tvärtom
kunde han förväntas svara med
en dramatisk åtgärd, ägnad att
återupprätta hans skamfilade anseende i Egypten och den övriga
arabvärlden. Nasser tövade mycket
·–~~-
riktigt inte många dagar med
sin ripost: han :mation:aliserade:t,
som det numera plägar heta
i stöldliknande sammanhang, den
26 juli Suezkanalen med en alldeles uppenbart orimlig ekonomisk
motivering. Att det ej heller var
fråga om att tillgodose berättigade
nationella egyptiska intressen var
lika evident, eftersom enligt gällande avtal kanalen under alla omständigheter redan 1968 gratis
skulle övergå i egyptisk ägo. Nassers avsikt var så klar som helst
– att genom en alldeles uppenbar
och obeivrad rättskränkning demonstrera de forna kolonialmakternas orkeslöshet och sin egen
maktställning och chauvinistiska
dådkraft.
Världen fick nu uppleva det
minst sagt förbryllande skådespelet, att Amerika, vars åtgärder utlöst krisen, stod till synes fullständigt oförberett och rådlöst inför
utvecklingen. Såvitt man kan
finna, bestod utrikesminister Dulles’ verksamhet under de följande
månaderna väsentligen i att på
olika sätt hindra Amerikas bundsförvanter att vidtaga några effektiva motåtgärder mot den egyptiska rättskränkning, som varit
Nassers motdrag mot Dulles’ egen
politik och som innebar ett dödligt
hot mot Englands ekonomiska tillvaro. Man vågar väl antaga, att om
England hade haft tillräckliga militära resurser till hands i östra
Medelhavet i juli, skulle Nassers
pastisch på Hitlers Rhenlandskupp
l
.. –
ll ha varit utesluten från början eller
bluffen spruckit inom några få dagar. Till följd av Förenta staternas
politik under det tidigare 50-talet
hade emellertid Storbritannien just
fullbordat utrymningen av Suez.
Den militära uppladdning till Cypern och Malta, som England nu
med fransk hjälp satte i gång, var
ett tidskrävande företag, vilket
blott alltför väl visade, hur sammanskrumpna de båda västeuropeiska stormakternas militära resurser numera äro. Samtidigt följde
Dulles en något slingrande politik,
vars syfte i korthet torde ha varit
att i den ena omgången efter den
andra f ö r s t förmå de bägge
västmakterna att avstå från en planerad kraftåtgärd genom att erbjuda amerikansk medverkan i en
annan demarche, som till nöds
kunde te sig acceptabel för London
och Paris – för att s e d a n rygga
, denna utfästelse. En sådan karakteristik av den amerikanska politiken under augusti-oktober har
lämnats från engelsk och fransk
sida och knappast egentligen blivit
avvisad eller bemött från amerikansk.
Västmakterna förmåddes sålunda
i första hand att i varje fall t. v.
avstå från kraftåtgärder för att i
stället försöka diplomatiska på-
tryckningar. Dessa beslötos vid en
till London sammankallad konferens av Suezkanalens viktigare
trafikantnationer. När så konferensens förhandlingsdelegation under den australiske premiärminisl-,,-
37
tern Menzies’ ledning kom till Kairo
för att försöka förmå Nasser att
draga in tentaklerna, visade sig,
enligt en engelsk och fransk upp~
fattning som knappast motsagts
på vederhäftigt amerikanskt håll,
State Departments betydelsefulla
stöd åt Menzies och hans kolleger
vara av en mycket ljum natur. I
fortsättningen skymtade så en annan amerikansk plan att betvinga
Nasser på fredlig väg genom att
leda trafiken runt Goda Hoppsudden och sålunda bringa kanalintäkterna i fullständigt sin. Men när
det kom till kritan, visade det sig,
att USA icke ville finansiera de
ökade omkostnader för transporterna, som måste bli följden av en
sådan åtgärd. Det blev ganska tyst
om trafikomläggningen. Den uppfinningsrike Dulles förmådde vidare England och Frankrike att
vara med om att upprätta en formlig sammanslutning av Sueztrafilmnterna, som i sin första planritning förutsattes få både näbbar och
klor till att påtvinga Nasser den internationella opinionens vilja men
i fortsättningen under Dulles’ ledning snabbt förtunnades till något
absolut menlöst.
Det torde knappast vara en överdrift att säga, att Dulles’ Suezpolitik under dessa ödesdigra månader
genom sin oberäknelighet och opå-
litlighet berövade Washington allt
förtroende hos sina bägge viktigaste bundsförvanter just vid den
tidpunkt, då världen snabbt gick
mot en kris, där fullständig en- 38
dräkt och ömsesidig tillförlit skulle
ha varit nödvändigare än någonsin.
Denna Dulles’ hållning utgör bakgrunden till vad man i Washington
skulle kalla Englands och Frankrikes bristande uppriktighet i nästa
omgång. Dessa bägge makter hänsköto nu till sist kanalfrågan till
FN:s säkerhetsråd. Atgärden var
väl rimligtvis förestavad av rent
taktiska hänsyn, eftersom ingen
kunde sväva i tvivelsmål om att
ett ryskt veto skulle beröva rådet
varje möjlighet att bidraga till en
skälig lösning av problemet. Sedan
detta veto vederbörligen inlagts,
kunde London och Paris med fog
säga, att man verkligen förgäves
uttömt alla möjligheter till en lösning i godo.
I brist på autentiska källor är
det svårt att avgöra, hur de engelska och franska regeringarna skulle
ha agerat, om inte Israel i slutet
av oktober gripit till preventivkrigsvapnet. Det troligaste är väl,
att man i London ej längre såg sig
någon annan utväg än de militära
maktmedlens för att bringa den för
England livsviktiga farleden ur en
fientligt sinnad och alldeles ansvarslös diktators händer. Nu kom
som sagt Israel att forcera utvecklingen. Inför den snabba egyptiska
och syriska upprustningen med
ryskt stöd, inför Jordaniens inordnande under egyptiskt överkommando och inför de tilltagande
våldsdåden längs Israels ogynnsamma gränser såg man sig i TelAviv nödsakad att fatta svårdet.
Därmed bragtes stenen i rullning.
England och Frankrike grepo förevändningen och begärde i ultimativ form att få ockupera kanalzonen för att säkerställa farleden och
skilja de bägge kämpande åt. När
Nasser vägrade, var tiden inne för
väpnad aktion.
En kvantitativt överväldigande
opinion, även här i Sverige, har
mycket häftigt klandrat detta steg
och beskyllt England och Frankrike för imperialistisk aggression.
Mot bakgrunden av fakta i målet
och då särskilt med hänsyn till å
ena sidan Nassers, å den andra
Englands hela politik under 1950-
talet är en dylik bedömning ganska verklighetsfrämmande. Det kan
ej råda någon som helst tvekan om
att man här hade att göra å ena
sidan med en utpräglat aggressiv
stat- Nassers Egypten- om vars
mycket vittgående erövringssyften
intet tvivel kunde råda och vars
metoder voro snart sagt alltigenom
rättsstridiga, å den andra med en
lika utpräglat defensiv part – våra
dagars ständigt tillbakavikande
England – som förgäves uttömt
alla möjligheter att på fredlig väg
trygga sina livsintressen mot en
absolut hänsynslös diktator. Det
torde knappast vara lätt att i den
nyaste historien finna många aktioner, som stå i så god överensstämmelse såväl med den mellanfolkliga moralens krav som med
det övriga statssamfundets berättigade intresse av fred och lugn
kring en av de viktigaste lederna
Fl
’
för världssamfärdseln och av obegränsad tillgång till densamma.
Ingen berättigad kritik skulle
kunna riktas mot den engelskfranska aktionen, förutsatt att den
blivit snabbt och effektivt slutförd. När man i detta sammanhang
talar om att saken hörde under
Förenta Nationerna, »världens
högsta domstol» som det t. o. m.
har sagts, resonerar man som om
man låtsades tro, att denna lösliga
organisation med en alltmera brokig och allt mindre kvalificerad
sammansättning vore en fullmyndig internationell domstol med
kraft att exekvera sina domar. Det
verkliga förhållandet är i stället,
att FN i åratal inte ens lyckats
förmå en tredje eller fjärde Idassens potentat som Nasser att uppfylla sin klara folkrättsliga skyldighet att hålla Suezkanalen tillgänglig för alla nationer liksom att
FN blott några veckor före. den
brittisk-franska aktionen visat sin
kompletta oförmåga att förmå
samme Nasser att respektera internationella avtal rörande kanalen själv. Vad England och Frankrike här utövade var intet annat
än den rätt till självhjälp, som
måste stå var och en till buds, där
ingen myndighet fungerar för att
upprätthålla rättsordningen.
Man bör givetvis i London ha
förutsatt, att det för den amerikanska regeringen skulle vara
svårt eller omöjligt att mitt under
pågående valkampanj solidarisera
sig med vad som av de ogenerade
—r’
39
kunde vrängas till en angreppshandling. Däremot förefaller det
vara ursäktligt, om Eden ändå förmodade, att Eisenhower och hans
rådgivare skulle vara medvetna om
vikten för Amerika och den fria
världen, av att USA:s två främsta
allierade – de enda av någon internationell vikt och styrka – uppriitthölle sin ställning och sin prestige. Även för Amerika (som ju
dock knappa tre månader tidigare
dragit tillbaka sitt Assuanerbjudande !) borde det vidare vara en
högönskelig sak, om den alltmera
ryskt orienterade Nasser kunde
bringas på fall och ersättas med
en lojal och moderat regim. Förenta Nationernas förhandlingsformer äro förvisso också sådana, att
det borde ha erbjudit State Department mycket ringa svårigheter att
hålla ärendet svävande under den
korta tid, som krävdes för att aktionen skulle ha slutförts och Nasser fallit på sitt eget debåcle. Man
kan knappast lasta Eden och Mollet, om de ej förutsett, att man i
stället simlie få se en rakt motsatt
amerikansk politik. Man skulle få
se Förenta staternas president och
FN: s generalsekreterare kämpa
bröst vid bröst med herr Sjepilov
– för att tillfoga England och
Frankrike deras svåraste motgång
sedan 1940 och förstöra deras internationella prestige, för att rädda
den egyptiske Hitlerimitatören från
sviterna av sitt nederlag och i stället i den arabiska världens ögon
kröna honom på en gång med mar- 40
tyrens krona och med triumfatorns
lagerkrans och för att ge Krusjtjev
och Bulganin en chans att uppnå
vad som misslyckats för Katarina
och Nikolaus, nämligen att ersätta
det engelska inflytandet vid östra
Medelhavet med ett ryskt. Även
för den, som i och för sig ställde
sig kritisk till klokheten i den engelsk-franska aktionen, borde det
ha varit klart, att sedan den väl
startats den enda möjligheten att
undvika rent katastrofala följder
för Västern var att medverka till
dess snabba och framgångsrika
genomförande.
Däremot borde Londonkabinettet kanske ha kunnat förutse, att
arbetarpartiet skulle gripa tillfället att genom en rabiat opposition
utnyttja Englands nödläge för sina
partipolitiska spekulationer. Att i
kritiska situationer taga parti mot
det egna landet, även när dettas
motståndare ter sig ur vanlig allständighetssynpunkt något suspekt,
är alltsedan Gladstones Midlothiankampanjer en tradition inom engelsk radikalism. Om däremot Förenta staternas intressen främjas
av att föra en politik, som bland
sina resultat ganska lätt kunnat få,
att Anthony Eden och Selwyn Lloyd
lämnat plats för en så notorisk
Amerika-fiende som Aneurin Bevan, är en annan sak.
Svårförklarligast i den olyckliga
raden av tilldragelser i början av
november är dock, att England föll
undan och avblåste sin aktion blott
ett par dygn innan den mänskligt
sett skulle ha uppnått alla de åsyftade resultaten. Den hade utförts
med en påfallande långsamhet, väl
åtminstone delvis en frukt av strä-
vandet att med hänsyn till den
starkt delade opinionen i hemlandet kunna uppvisa så små förluster som möjligt. Den 6 november
var det dock klart, att inom mycket kort tid hela kanalzonen skulle
vara ockuperad och Nassers debacle ohjälpligt och uppenbart
t. o. m. i arabiska ögon. Just då
gav regeringen Eden upp. Källorna
tillåta än så länge ingen klar uppfattning om orsakerna till detta beslut, som till resultat måste få, att
England skördade sämsta möjliga
resultat av två motsatta slags politik: Nasser satt kvar, kanalen var
spärrad, men arabernas hat var
ursinnigt och därtill numera kryddat med en god portion ringaktning. Var det Amerikas påtryckningar? De hade väl dock utan alltför stora risker kunnat negligeras
under ytterligare 48 eller 60 timmar.
Var det Bulganins offentliga hotelser? Inför Rysslands samtidiga
svåra trångmål i Ungern och Polen
kunde de väl dock knappast ha tett
sig alltför skräckinjagande. Man
frestas tro, att det var nerverna
som inte höllo inom en del av regeringspartiet, kanske inom själva
kabinettet. Man riskerade kanske
en omedelbar regeringskris med
nyval, som troligen skulle ha gjort
den sista villan värre än den första
genom att föra Gaitskell och Bevan
till makten på ett rent antiengelskt
program. Edens bräckliga hälsa,
som på ett dramatiskt sätt understrukits genom hans avgång i januari, är givetvis också en faktor,
som kan ha spelat in i det avgö-
rande ögonblicket.
Vad som hänt under resten av
året är blott konsekvenserna av den
engelska l{apitulationen. Att trupperna mycket snabbt fått dragas
tillhaka från Port Said utan att ha
uppnått något egentligt och att
t. o. m. Englands medverkan i Suezkanalens upprensning från de talrika vrak, som Nasser låtit lägga
där, måste ske under särdeles förödmjukande former, ligger i förlängningen av vad som beslöts den
6 november, även om många också
i Amerika mena, att FN-ledningen
här låtit sina sympatier för Nasser
driva sig väl långt. Att man icke
ens tillvaratagit möjligheten att
låta den brokigt sammansatta FNstyrka, som sänts till Egypten, varaktigt ockupera kanalzonen och
därigenom skapa tillräckliga internationella garantier för kanalens
ohindrade och opartiska drift liksom att man inte heller frampressat Egyptens samtycke till en rimlig och varaktig fredsuppgörelse
med Israel såsom förutsättning för
Nassers räddning undan katastrofen – det är blott den stilenliga
fortsättningen på den politik, som
Washington och FN från slutet av
oktober fört. Det är en politik, vars
huvudsyfte såvitt det hittills överhuvud låter sig skönjas snarast synes ha varit att förödmjuka Eng- 41
land så långt som möjligt och ge
Nasser fullast möjliga :.upprättelse~. ~The Decline and Fall of
American Foreign Policy~ är den
talande rubrik, som den bekante
samtidshistorikern Hans J. Morgenthan i Chicago med en för varje
engelskspråkig tillgänglig allusion
på Gibbons monumentala verk om
Roms undergång satt på detta
märkliga kapitel av amerikansk
statskonst.
Det plägar sägas, att Eisenhowers och Dulles’ Suezpolitik skulle
ha sin motivering i nödvändigheten att vinna sympatier hos de tidigare kolonialfolken. Dessa skulle
vara den stigande kraften i världen, medan Europa oåterkalleligen
befunne sig på fallrepet. Framtiden får visa, om det ens ur snävt
egoistisk amerikansk synpunkt var
klokt att förvandla Förenta staternas båda beprövade bundsförvanter till quantites negligeables i
världspolitiken för att spekulera i
panditen Nehrus, presidenten Soekarnos eller överste Nassers tillgivenhet och tacksamhet för bevisade
välgärningar. Ur rent svensk synpunkt kan man endast beklaga, att
vårt land aktivt medverkat till Europas dekapilering i stället för att
följa den sansade och värdiga politik, som dock ej alldeles saknade
företrädare i FN: s generalförsamling.
Följderna av vad som skett låta
sig ännu blott till en del överblickas. Ryssland har sluppit relativt
42
lindrigt undan en mycket svår situation, eftersom de sovjetiska och
färgade blocken tillåtits att i stort
sett hela tiden låta Suezfrågan
inom FN skymma det långt viktigare ungerska problemet. England
har liksom förut Frankrike demonstrerats ej längre vara en stormakt utan även i sina viktigaste
livsfrågor helt beroende av Förenta
Staternas gottfinnande. Detta innebär en katastrof ej endast för
England självt – och på längre
sikt för dess bundsförvant Förenta
staterna – utan för hela Europa
som nu, med Tyskland delat och
England liksom Frankrike deklasserat, står utan någon enda fullmyndig företrädare inom storpolitiken för sina hotade livsintressen.
Man har tillfogat förtroendet inom
Västblocket sår, som det under alla
omständigheter måste krävas lång
tid att läka. Ryssland har fått till
skänks möjligheten att för mycket
billigt pris posera som arabernas
sanne vän och verklige protektor.
Man har givit oron och Europafientligheten inom arabvärlden
ökad näring, med allt detta kan
innebära av risker för Europas försörjning med livsviktiga varor.
Ännu återstår trots allt väl chansen för en målmedveten, konsekvent och offervillig amerikansk
politik att träda in i det tomrum,
som England och Frankrike lämna
efter sig i Medelhavsvärlden, och
att fylla ut det, innan Ryssland definitivt hinner etablera sig i de
bägge västmakternas ställe. Detta
kräver planmässighet och det krä-
ver mycket stora insatser: militära
insatser för att säkerställa tryggheten i denna hotade och nästan
försvarslösa del av världen och
ekonomiska insatser i stor stil för
att höja invånarnas levnadsstandard och vinna deras sympatier,
allt under förutsättning att de i sin
tur lämna garantier för en lojal
och sansad hållning. Ett litet steg
i denna riktning har på nyåret tagits med proklamerandet av den
s. k. Eisenhowerdoktrinen. Givetvis
är denna att hälsa med tillfredsställelse såsom en åtgärd i rätt
riktning. Men detta kan ej dölja
vare sig dess otillräcklighet eller
egendomligheterna i samband med
dess tillkomst. Om den hade proklamerats ett år, kanske ett halvår
tidigare, hade världen sannolikt
besparats mycket. Sådan den nu
föreligger, täcker den endast det
mindre troliga fallet av direkt militär aggression men inte det långt
sannolikare av kommunistisk expansion genom infiltration och
inre omstörtningar. Den tager vidare ej i sikte de verkligt allvarliga faromomenten i dagens läge:
Suezkanalen, arabernas hot mot
Israel, Nassers megalomani, den
överhängande faran för Jordaniens
sönderfall och därav föranledda
våldsamma förvecklingar.
Det kan vidare sägas, att om
Eisenhowerdoktrinens effektivitet
göres beroende av FN för att bevara en viss konsekvens i Förenta
staternas Levantpolitik, så är den
sannolikt fullständigt värdelös i en
krissituation. Om den åter göres
oberoende därav för att ha något
reellt värde, ja, då är det rätt svårt
att finna någon egentlig skillnad
mellan en sådan amerikansk politik och den engelsk-franska, som
Washington nyss så häftigt fördömt. I så fall kan det hela mycket
lätt av antiamerikanska kretsar
framställas såsom en gigantisk manöver i syfte att ersätta det engelska och franska ekonomiska och
politiska inflytandet vid östra Medelhavet med ett amerikanskt, så-
som redan skett på åtskilliga andra
håll i världen.
Särskilt för den, som varit och
är livligt övertygad om att Europa
endast tack vare Amerikas modigt
och generöst givna stöd förmått bevara sin frihet och livligt medveten
om allt vad vi ha Förenta Staterna
att tacka för under de kritiska åren
l från 1940 till 1953, har det varit
\\,en särdeles bitter upplevelse att
följa Washingtons åtgöranden under denna olycksdigra höst. Skulle
sedan de bedömare ha rätt, som
påstå att många av de svårbegripligaste dragen i den amerikanska
i politiken under november och det cember varit förestavade av presit dentens personliga irritation över
(~········ vad han skulle betrakta såsomoärlighet eller bristande uppriktigl\ het från Edens och Mollets sida,
r ja, då är prognosen i sanning mörk
~
~>l:
~
43
för den fria världen. Det vore väl
dock alltfÖr orimligt att tillskriva
en man med Eisenhowers balanserade omdöme och ljusa lynne en
så alltigenom oresonlig reaktion –
mot bakgrunden av Dulles’ Suez-politik i höstas och av Amerikas ännu
i december upprätthållna anspråk
på att få styra sin egen kurs i Östasien utan några konsultationer
med bundsförvanterna eller av
Eisenhowerdoktrinens till synes
fullständiga negligerande av dessas
hävdvunna och omfattande intressen i Levanten.
Intet årsskifte sedan december
1950, Koreakrigets dystraste skede,
har öppnat så mörka perspektiv
som detta. Den gången var det
Europa, som hotade svika Förenta
staterna i en kamp av avgörande
vikt. Nu äro rollerna helt ombytta.
Man kan endast alltjämt hoppas,
att det nu liksom då till sist ändå
skall lyckas att åter knyta banden
fastare och återställa det svårt skal–ade förtroendet inom den stora
koalition, som är yttersta förutsättningen för frihetens och människovärdenas räddning i vår tid.
Det borde vara klart för envar, att
katastrofen står för dörren, om
Förenta staterna på allvar skulle
överväga att offra alliansen med
Västeuropas ledande makter för att
fiska efter populariteten inom Förenta Nationernas generalförsamling.