Upplysning om försvaret

UPPLYSNING OM FÖRSVARET
NÄR DET andra värdskriget tog slut
och samlingsregeringen avlöstes av
den socialdemokratiska »skörderegeringen», råkade försvaret snart i
ett kritiskt läge. År 1945 tillsattes
en försvarskommitte med landshövding Levinson som ordförande
och i det betänkande som denne
framlade två år senare föreslog den
kraftiga reduceringar av den militära organisation, som vårt folk
med oerhörda ansträngningar byggt
upp under ofärdsåren. Detta förslag föll dess bättre under bordet,
sedan den kommunistiska Pragkuppen år 1948 hårdhänt dementerat kommittens – och regeringens – förhoppningar om en kommande fredlig aera. Spänningen
växte med ens mellan stormakterna i öst och väst, och även
Norden fick känning av det bistra
klimatet genom den biståndspakt,
som Sovjetunionen påtvingade Finland.
Året därpå, sedan stämningen
lugnat sig i Sverige, ansåg regeringen, att världsläget var så på-
tagligt förbättrat att den kunde
tillsätta en ny försvarsutredning.
Denna utredning, som stod under
överståthållare Nothins ledning, var
redan år 1950 färdig med sitt förslag. Samma år utbröt kriget i Korea, följt av det röda Kinas intervention. Återigen hade det utrikespolitiska läget gäckat regeringens
nedrustningsplaner! 1949 års försvarsutredning nedlade sin verksamhet. Försvaret blev föremål för
vissa förstärkningar, och under de
närmast följande åren kunde de
militära anslagskraven avgöras i en
anda av samförstånd kring de vä-
sentliga frågorna. Den nye försvarsministern Torsten Nilsson grep
sig frejdigt an med sina ämbetsplikter, och gjorde en aktningsvärd
insats för att skapa förtroende för
försvaret och dess män hos allmänheten.
Hösten 1954 avgav överbefälhavaren ett förslag med riktlinjer för
försvarets vidare utveckling, och
följande år tillsattes en försvarsberedning under försvarsministerns
ledning och med representanter för
de demokratiska partierna för att
ur allmänna synpunkter bedöma
överbefälhavarens förslag. Enigheten kring försvaret blev emellertid
av kort varaktighet. I Sovjetunionen pågick avstaliniseringen för
fullt, och den ryska »vänlighetspropagandan» spelade upp. På nytt
– för tredje gången inom ett de- 76
cennium – greps regeringen av
fredsoptimism och började genast
ägna sig åt att reducera rikets värnkraft. Hösten 1955 inställdes repetitionsövningarna för det följande
året, och hösten 1956 spräckte
statsrådet Nilsson genom sin passivitet i försvarsberedningen den
långtidsplan för försvaret, som
överbefälhavaren utarbetat och som
med varje års uppskov kommer att
bli allt svårare att förverkliga.
Vinterns uppskakande händelser
i Polen, Ungern och Främre östern
gav klara bevis på att regeringen
på nytt tagit miste i sina utrikespolitiska bedömningar. Man hade
därför skäl att vänta sig att den
återigen i handling skulle erkänna
sitt misstag och söka reparera de
brister i utbildning och materielanskaffning som redan huunit uppstå. Så blev emellertid inte fallet.
Försvarspropositionen vid årets
riksdag innebar tvärtom en hård
beskärning av äskandena och i
realiteten en urholkning av den
nuvarande försvarsorganisationen.
Särskilt beklämmande med tanke
på det allmänna förtroende, som
statsrådet Nilsson tidigare åtnjutit,
var ett uttalande i försvarshuvudtiteln, i vilket han hotade att göra
försvarsfrågan till en partisak igen,
såvida inte oppositionen slutade
upp med att begära sänkta skatter.
Med all den fräna demagogi, med
vilken statsrådet försvarade sin
budget i remissdebatten, kunde han
inte fördölja, att han räknade med
en begränsning av försvarsorganisationen, en begränsning som måste
innebära ett uppgivande av den
operativa målsättningen och på
längre sikt en nedrustning.
Man har sökt olika förklaringar
till den attityd som statsrådet Nilsson beslutat intaga i försvarsfrågan.
Det är allmänt omvittnat att han
uppfattat valutgången som en personlig motgång. Kanske kan man
också – som talman Martin Skoglund framhöll i remissdebatten –
förmoda att ordförandeskapet i
Stockholms arbetarkommun påverkat hans handlingssätt. Kanske behöver man inte efterspana några
personliga motiv till hans ändrade
hållning. Det räcker rent allmänt
med att hänvisa till regeringens
skiftande ställningstaganden i försvarsfrågan alltsedan fredsslutet
år 1945.
Den mångprisade »enigheten i
försvarsfrågan» är bara en fiktion
helt beroende av växlingarna i det
utrikespolitiska läget. I samma
stund världssituationen förefaller
tillfälligt stabiliserad, är regeringen
beredd att uppgiva långtidsplaneringen inom försvaret. Denna ryckiga politik är mycket olycklig.
Bristen på klara riktlinjer för framtiden skapar olust och osäkerhet
inom försvaret, och de parlamentariska försvarsberedningarna bidrar endast till att skjuta upp den
långtidsplanering som är nödvändig om vår krigsmakt skall kunna
bibehålla sin effektivitet.
Partiernas ställningstaganden i
riksdagen är ytterst beroende av
opm10nen bland väljarmassorna.
Upplysningen om vårt försvar måste
därför föras ut till allmänheten.
Försvaret måste nu som tidigare
bäras upp av en klar folkmening.
Det räcker inte med allmänna fraser. Upplysningen om försvaret
måste vara konkret och realistisk.
Det sakliga underlaget för denna
måste i första hand lämnas av de
yngre officerare, som dagligen under åratal brottats med problemställningarna. I detta häfte av
Svensk Tidskrift publiceras den
första artikeln i en planerad serie
77
om vårt nuvarande och framtida
försvar, där man utgår från den
givna målsättningen att hela vårt
land effektivt skall kunna försvaras, och den framtida utvecklingen
kommer att behandlas ur både militärpolitiska, militärtekniska och
ekonomiska synpunkter. Det är
redaktionens förhoppning att en
sansad och sakkunnig upplysning
av detta slag skall kunna bidraga
till att aktivisera försvarsdebatten
och skapa resonans för en verklig
samling kring vårt lands ödesfråga!