Upplyst humanist eller makthungrig streber?
Francis Bacons betydelse som intellektuell pionjär är svår att överskatta. I likhet med Cicero, Marcus Aurelius och Thomas Jefferson kombinerade han politisk talang med litterär begåvning, skriver Sten Niklasson. Kärnan i de kontroverser som fortfarande omger honom är bedömningen av det sociala värdet av hans idéer.
Historiker, arkeologer och paleontologer har ett gemensamt. De tvingas lägga pussel med fragment av det förflutna i form av ofullständiga dokument, ruiner, krukskärvor och benbitar. Deras slutsatser förutsätter ofta utfyllnad med hjälp av egen fantasi. Inte sällan blir de avfärdade av kollegor med tillgång till andra källor och fynd. Det är därför tolkningen av människans förhistoria har lett till eldfängda dispyter mellan konkurrerande forskare. Det är också därför skildringar av historiska personer kan visa upp helt olika bilder av en och samma individ. Ett illustrativt exempel på det senare är behandlingen av den elizabethanske filosofen, författaren och politikern Francis Bacon (1561-1626).
De flesta offentliga personer får finna sig i omvärldens närgångna och inte alltid välvilliga uppmärksamhet. Men få av dem har gett upphov till så många och bestående kontroverser som Bacon. I en samtida biografi beskriver William Rawley honom som en härold för upplysning och sociala visioner. Hundra år senare kallades Bacon ”den experimentella filosofins fader” av Voltaire. Liknande hyllningar kom från kollegorna Descartes, Leibniz, Hooke och Boyle. Kant dedicerade sin ”Kritik av det rena förnuftet” till Bacon. Men helt motsatta meningar fanns. Spinoza förkastade helt Bacons idéer. Hegel hävdade att Bacon var en djupt depraverad skapare av paroller för ”byråkrater och minuthandlare”. Bacon ansågs av senare kritiker till och med vara den mest ondskefulla människan i historien, en ”giftorm med lömska ögon”. På 1800-talet kallades Bacon av den brittiske politikern lord Campbell ”THE MEANEST OF MANKIND!!!” – för tydlighets skull med versaler och tre utropstecken.
Långt in i vår tid har den omstridde 1600-talsgestaltens liv och verk gett upphov till häftig debatt. 1978 förklarade Anthony Burgess att terrorism har sin grund i Baconska tankegångar, eftersom denne hävdat att en ny tid kräver att den gamla går under. Radikala feministiska skribenter som Sandra Harding och Carolyn Merchant har nyligen anklagat Bacon för att främja ”äktenskaplig våldtäkt” på naturen, d.v.s. att forskaren (=den äkta mannen) tvingar naturen till underkastelse, och för att förespråka tortyr av naturen (=kvinnan) genom ”mekaniska undersökningar”.
Hur kommer det sig att Bacon i 400 år gett upphov till så vitt skilda omdömen?
Efter att som tolvåring ha påbörjat studier vid Trinity College i Cambridge, skrevs Bacon in vid juridiklärosätet Gray´s Inn och lyckades några år senare bli vald till Parlamentet, där han skulle förbli aktiv i nära fyra decennier. Hans ekonomiska situation var under flera år bekymmersam, och han sökte ständigt tjänster vid hovet som skulle tillförsäkra honom en trygg inkomst. Som parlamentsledamot motsatte sig Bacon alla former av religiös förföljelse, opponerade sig mot feodala privilegier och tog avstånd från diktatur. Han föreslog vittgående förändringar av engelsk rätt, förslag som långt senare skulle komma att återspeglas i bl.a. Code Napoleon. Genom sitt agerande ådrog han sig emellertid drottning Elizabeths misshag, varför de åtråvärda posterna som vice kronjurist och justitiekansler gick till andra, bl.a. till hans livslånga rival och fiende Edward Coke.
Efter det att Jakob I tillträtt tronen efter Elizabeth, tog Bacons karriär äntligen fart. Han adlades och utnämndes till slut till justitieminister. Men Coke, som hela tiden motarbetat honom och dessutom äktat Bacons stora kärlek, en välbeställd änka, förmådde Parlamentet att inleda en utredning som resulterade i åtal mot Bacon för 23 fall av korruption. Han ådömdes £40 000 i böter och fängslades i Towern. Genom kungens ingripande frigavs han och slapp betala boten, men förlorade för all framtid sin plats i Parlamentet och förbjöds att inneha offentliga ämbeten.
Bacons vanära skapade en kris i hans äktenskap med den unga Alice Barnham, som enligt samstämmiga rykten var penninghungrig och statuskänslig. När Bacon upptäckte att hon inlett en hemlig romans med en annan man, gjorde han henne raskt arvlös. Men ett av skälen till Alices snedsprång kan ha varit att Bacon föredrog ”maskulin kärlek”, en dåtida term för homosexualitet.
Hur som helst, det är knappast vad man tror sig veta om Bacons politiska berg- och dalbana, inte heller turerna i hans privatliv, som är huvudskälet till de ständiga tvisterna om hans historiska betydelse. Det är hans för sin tid revolutionerande filosofiska tankar. De sammanfattades framför allt i två verk, vilka av idéhistoriker anses tillhöra de mest betydelsefulla i sitt slag på engelska språket.
Utgångspunkten i det första med titeln The Proficience and Advancement of Learning (1605) var Bacons övertygelse att det intellektuella livet i Europa till följd av en rad villfarelser hade stagnerat. Han öser sin galla över pseudovetenskaper som magi, astrologi och alkemi och gisslar de ockultister och charlataner som utnyttjar den godtrogna massan. På samma sätt upprörs han av skolastiska hårklyverier och metafysiska spetsfundigheter i Aristoteles tradition. Han vidhåller att tidens tänkare är upptagna mer av stil än substans. Bacons slutsats är att verkliga sociala framsteg hindras av intellektuell fåfänga och egennytta. Bara metodiskt inhämtad kunskap ger makt att förändra och förbättra samhället. Eftersom den resulterar i nya upptäckter och uppfinningar, blir sådan kunskap den historiska utvecklingens viktigaste drivkraft. En bättre värld ligger inom räckhåll, men kräver organiserade insatser från filosofer, vetenskapsmän och konstnärer.
Bacons framstegsevangelium stred mot Aristoteles världsbild och mot den av många tänkare omfattade åsikten att världen obevekligt var på väg mot avgrundens mörker. Med sitt budskap sådde Bacon fröet till upplysningstidens uppgörelser med den gamla ordningen och det nutida postulatet om behovet av tekniskt framåtskridande som grund för välstånd.
I The New Atlantis, som utkom efter hans död, beskriver Bacon i mera konkreta termer ett forskningens idealsamhälle, i vilket en akademi med 36 ledamöter skulle stimulera och bekräfta nya naturvetenskapliga upptäckter. Därmed lade han grunden till Royal Society som inrättades 1660. Hundra år senare skulle Bacons idéer inspirera det franska jätteverket Encyclopédie, ou Dictionaire des sciences, des arts et des métiers, som redigerades av Diderot och d´Alembert, och som i sin tur skulle utlösa en våg av nytänkande, inte minst inom naturvetenskaperna.
Bacons andra storverk fick titeln New Organon (eg. ”nytt redskap”). Det har genom sina många metaforer och aforismer klara litterära kvaliteter, även om Bacon stundtals hemfaller åt ett ganska vidlyftigt språkbruk. Med sedvanlig sarkasm hävdade den store lexigrafen Dr Johnson att en engelsk ordbok skulle kunna sammanställas enbart utifrån Bacons böcker.
I New Organon identifierar Bacon ett antal illusioner och svagheter som hindrar människan att förstå verkligheten som den är. Han talar om hennes tendens till önsketänkande, d.v.s. benägenheten att endast godta, tro och försöka bevisa sådant som människan vill ska vara sant. Andra exempel är hennes motstånd mot att utsätta sina övertygelser för kritisk granskning samt hennes övertro på auktoriteter. Speciellt motbjudande är för Bacon de vanligt förekommande försöken att förklara naturliga fenomen med teologiska resonemang. Den nutida evolutionsbiologen Richard Dawkins utfall mot de kreationister, som med hänvisning till Bibeln eller s.k. Intelligent Design förkastar evolutionsläran, skulle ha applåderats av Bacon.
Det ”nya redskap” som föreslås av Bacon är en stegvis procedur av faktainsamling, observation och experiment. Ett påstående som på detta strikta sätt bekräftats kommer då att utgöra plattformen för nästa steg o.s.v. Metoden kan liknas vid en intellektuell trappa. När man nått dess översta steg, har man uppenbarat den ultimata ”sanningen”.
Bacons sentida kritiker har påpekat att hans metod är alltför rigid och bygger på en överskattning av det systematiska insamlandet och bekräftandet av data. I själva verket har många vetenskapliga upptäckter, menar man, mera grundats på fantasi, intuition och hypoteser, än minutiösa sammanställningar och tabeller.
Oavsett vad man tycker om Bacons livsföring och politiska opportunism, är hans betydelse som intellektuell pionjär svår att överskatta. Precis som Leonardo och Goethe var han en lika framstående konstnär som kunskapsivrare. I likhet med Cicero, Marcus Aurelius och Thomas Jefferson kombinerade han politisk talang med litterär begåvning. Kärnan i de kontroverser som fortfarande omger honom är bedömningen av det sociala värdet av hans idéer. Striden står mellan å ena sidan dem som delar Bacons uppfattning att det vetenskapliga studiet av naturen har som huvudsyfte att förbättra människors livsvillkor, och å andra sidan dem som ser naturen som överordnad människan, och därför anser Bacons tankar vara ursprunget till utnyttjandet av kunskap som instrument för teknologisk imperialism och exploatering av miljön.
Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör för Patentverket.
- Lästips: Mathews, Francis Bacon:The History of Character Assassination, (1996); Rossi, From Magic to Science, (1978); Whitney, Francis Bacon and Modernity, (1986); Eiseley, The Man Who Saw Through Time, (1973)