Ur askan i elden?

Cigarettrök får mina ögon att vattnas, min hals att slamma igen och den sätter sig dessutom i kläderna. Jag tycker inte om den. Därför uppskattade jag alltid när rökare frågade mig om det var okej om de tände en cigarett. Satt vi utomhus var svaret nästan alltid ja. Det valet fråntogs dock mig och alla andra svenskar den 1 juli i år. Utrymmet för förhandling ersattes med regler från ovan, skriver Fredrik Bergström.

Vardagslivet består av otaliga små mellanmänskliga interaktioner, inte sällan med människor som för oss är fullständiga främlingar. Det kräver social förmåga av oss alla. Vi är till del födda med en, men det är också en förmåga som vi tränar oss på från tidig ålder. Vi lär oss dela med oss av våra leksaker i sandlådan, att bjussa vännen på en öl strax innan den 25 i månaden, och att kompromisser är en oundviklig del i att kila stadigt. Men vi lär oss också att stå till höger i rulltrappan, att säga hej till busschauffören och att invänta vår tur i kön. Det här är inte beteenden som är lagstiftade, utan de går tillbaka till att vi som människor över generationerna hittar sätt att leva med varandra. En av dessa oskrivna regler är att man vänligt kan be en rökare att visa lite hänsyn. Den rökare som inte gör det får stå ut med att betraktas som en tölp av omgivningen. Vad som nu har hänt är att istället för att dela på bilarna i sandlådan har en part gått till pappa staten för att få rätt. Men det kan visa sig vara en dyrköpt seger.

Vad vi därmed har gjort är att ersätta mellanmänskliga och högst ofullkomliga relationer med att ha gett en sida laglig – men inte nödvändigtvis moralisk – rätt. Risken är att detta inte bara bidrar till att undergräva stödet för lagar och rättsstat (att vakter struntar i att upprätthålla förbudet får ses som ett tecken på det), utan också gör det svårare för oss att vara medmänniskor.

Om en part enligt lag har rätt innebär det att utrymmet för kompromiss är noll, i synnerhet mellan främlingar. Varje litet förbud som inskränker vår möjlighet att vara vuxna sociala varelser mot varandra höjer konfliktnivån i samhället, men det skapar också en förväntan på att staten ska gå in och peta i fler områden, att tydligt sätta ner foten kring vad som är rätt och fel. Detta även i frågor där lagen inte har något tydligt rätt eller fel, även fast vetenskapen har det. För visst, passiv rökning är en risk. Men är den risken högre än konsekvenserna av att vi lär människor att mänskligt beteende handlar om att få rätt, snarare än att kunna leva med varandra?

Fredrik Bergström är borgarrådssekreterare i Stockholm