Ur den g(l)ömda historien
När Sverige skickade ryssar till Stalin

Hans Lundgren
Krampen – ryssläger i Sverige under andra världskriget
Västmanlands läns museum

Baltutlämningen 1945 är ett begrepp i modern svensk historieskrivning. Men vem har hört talas om ryssutlämningen? Denna skamfläck i vår nära historia behandlas i en ny bok, som här anmäls av Kaa Eneberg, journalist i Dagens Nyheter och författare till bland annat tre böcker om svenskar i Sovjetunionen: ”Tvingade till tystnad”, ”Förnekelsens barn” och ”Knuts ask”.

Om ryssutlämningen, denna synnerligen hemliga och hemlighållna operation, berättar Hans Lundgren, lokalredaktör vid Upsala Nya Tidning, utförligt i den nyutkomna boken Krampen – ryssläger i Sverige under andra världskriget, utgiven av Västmanlands läns museum (2008).

Boken, med intressanta foton av de ryska fångarna, bygger på dokumentation insamlad av museet och Lundgrens egna intervjuer i huvudsakligen Bergslagen. Tungt väger vittnesmål av en f d sovjetfånge som 1992 återkom till bygden för att träffa sonen som fötts efter hans utvisning. Mannen skrev före sin död ner sin version av tiden i Sverige och återresan, en dyster berättelse ur Gulagarkipelagens grymma värld.

Ryssutlämningen är så okänd att Lundgren under sina många år med arbetet ständigt fått motfrågan ”du menar väl baltutlämningen?”
Den svenska allmänheten reagerade våldsamt i januari 1946 då cirka 150 hungerstrejkande och sjuka balter tvingades iväg till Sovjetunionen. Händelsen blev ett trauma i svensk historia. Att tusentals sovjetryska flyktingar åren innan hade utlämnats till sitt hemland fick ringa uppmärksamhet. I båda utlämningsprocesserna handlade Sverige undergivet gentemot den mäktiga segrarmakten i öst.

Svenska och sovjetiska myndigheter kallade operationen repatriering eller frivillig hemresa. Socialstyrelsen hade belagt all personal i rysslägren med munkavle. Absolut ingenting fick ”yppas för utomstående” hette det i kontrakten. Totalt var 170 personer anställda i de olika lägren som var igång ända till efter krigsslutet. Då hade sammanlagt 27 000 sovjetmedborgare – soldater, civila, kvinnor och barn – transporterats, huvudsakligen från Norge genom Sverige till Sovjetunionen.

Lundgren skriver huvudsakligen om händelserna kring utlämningen av cirka 900 sovjetryssar som hölls i läger i Bergslagen. De var soldater ur röda armén som flytt till Sverige från tyska krigsfångeläger i Finland och Norge. De var alla medvetna om vad som väntade i hemlandet; sovjetsoldater som låtit sig tillfångatas bestraffades som krigsförbrytare, de flesta som fångar i Gulag.

Sovjetfångarna i Sverige placerades ut i baracker på orter med kommunistiska sympatier. Efter slavarbete i tyska läger var de glada över hyggliga förtjänster genom arbete i skogarna och hos bönderna, och spenderade glatt pengarna lokalt på kostymer, cyklar och dansbanor.
Lägren var formellt underställda socialstyrelsen med svensk personal, men kontrollerades helt av sovjetmakten. Enda tillåtna läsning var sovjetpropaganda. Sovjetfanan var ofta hissad och den sovjetiska nationalhymnen sjöngs av kraftfulla stämmor i skogarna.

Att bestraffningar väntade visste även svenska myndigheter, enligt Sandlerkommissionens rapport efter kriget. Förre utrikesministern Rickard Sandler var landshövding i Gävleborg vid den här tiden. Den svenske ambassadören i Moskva Staffan Söderblom, känd bland annat för sin missvisande rapportering om den försvunne Raoul Wallenberg, hade dock försäkrat att ”inget ont skulle vederfaras” återvändarna.

Vad som hände efter utlämningen verkar svårt att få fram. Lundgren har försökt, i samarbete med en svensk kollega, men har stött på patrull i sovjetiska, numera ryska arkiv.
Även i Sverige har arbetet varit snårigt. I Tage Erlanders utgivna dagböcker nämns ryssutlämningarna inte alls, trots att han då var statssekreterare på socialdepartementet och samordnare för samlingsregeringen. Han kan inte ha varit ovetande om beslut som rörde ryssarna, menar Lundgren.

En svensk arbetsledare för internerna i Bergslagen fick via en finsk officer besked om att bergslagsryssarna sköts i en skogsdunge efter ankomsten till Viborg. Lundgren nämner detta som en teori som han inte funnit belägg för. Svensken talade ryska och hade efter arbetsår i Sovjetunionen kunskap om förhållanden där. Han torde ha varit en av de hundratals svenska sovjetemigranter bland de så kallade kirunasvenskarna som på 1930-talet värvades som arbetskraft.

Kontakten mellan ryssarna och ortsborna – som sovjetlegationen inte ansåg önskvärd – avbröts abrupt när fångarna sattes på tåget till Gävle. Trots alla personliga band, med okänt antal rysk-svenska barn som följd, har ingen av de utlämnade hörts av med undantag för den nämnde ukrainaren.
Svenska vänner som sökt kontakt med de hemskickade har aldrig fått svar från de sovjetiska myndigheterna.

Totalt transporterades 2 500 sovjetsoldater från Bergslagen via Finland till hemlandet i olika omgångar. Först när fartygen nått Åbo i Finland kunde Dagens Nyheter meddela att sovjetryska krigsfångar rest hem.
På berörda orter, som Krampen mellan Örebro och Krylbo, kunde utlämningen inte hemlighållas. I lokaltidningen Bärgslagsposten hade man kunnat läsa positiva reportage om de välorganiserade lägren. I skenet av lägereldar tog befolkningen ett sista sorgset farväl. Sex ryssar hade under natten lyckats fly. Hur många som undgått utlämning vet man inte. En rysk flykting lyckades hålla sig undan svenska myndigheter ända till 1972, då han fick uppehållstillstånd. Han hade försörjt sig genom skogsarbete och efterlämnade en stor summa pengar som gick till allmänna arvsfonden då han saknade familj.

Vad som hände när de gick ombord på Sveabolagets ”Örnen” och ”Warjo” i oktober 1944 är oklart. Från senare transporter rapporterades om ryssar som flytt, skjutits och drunknat.
Ortsbor talar i boken om att de ryska fångarna ville hem. Omsorgen om familjerna hemma vägde nog tyngst. Att repressalier väntade de olydigas anhöriga hade lägrens NKVD-folk gjort klart för internerna.