Jenny Anderssons, När framtiden redan hänt. Social- demokratin och folkhemsnostalgin bör noggrant studeras av borgerliga valstrateger inför 2010. Det menar Anders Edwardsson, historiker och debattör.'>
Socialdemokratisk nostalgi
Jenny Andersson
När framtiden redan hänt.
Socialdemokratin och folkhemsnostalgin
Ordfront 2009
I Sverige har vi, i motsats till exempelvis i USA, ingen stark tradition av att behandla dagsaktuella ideologiska problem och frågeställningar i bokform. Sådana behandlas istället traditionellt genom rådslag inom partier och folkrörelser, samt på ledarsidor. Och då partierna under senare decennier dränerats på medlemmar, samtidigt som allt färre tar del av ledarstick och debattartiklar, har den ideologiska debatten följaktligen också symtomatiskt förtvinat.
Ljus i detta mörker finns dock. Under det senaste decenniet har en handfull böcker med ideologiskt laddat innehåll presenterats och väckt debatt, av vilka den mest kända torde vara Johan Norbergs Till världskapitalismens försvar. Och även på den inrikespolitiska fronten har ett antal intressanta verk dykt upp, varav Jenny Anderssons När framtiden redan hänt. Socialdemokratin och folkhemsnostalgin (Ordfront 2009) tillhör de mest spännande.
Boken är en kritisk utvärdering av socialdemokratins förhållande till folkhemsbegreppet och erbjuder, trots sin klart partiska vänsterprofil, intressant läsning även för läsare med borgerliga åsikter och/eller vetenskapliga intressen. Den blottlägger och rannsakar nämligen den ideologiskt grumliga och reaktionära ådra som blev alltmer dominerande inom SAP under partiets långa maktinnehav på 1900-talet. I ett kapitel sätter författarinnan till och med fingret på modernare svensk historieskrivnings allra ömtåligaste punkt – de bitvis slående liknelserna mellan Per Albins folkhemspolitik och den kontinentala fascismen. Vilket är ämnen som blott alltför sällan ventileras. I synnerhet från ett vänsterperspektiv.
Från fackhistorisk synvinkel har boken förvisso klara tillkortakommanden, varav det allvarligaste är att författarinnan utgår ifrån att propagandabilden av det moderna Sverige som en rent S-märkt produkt är sann. Författarinnan skriver bland annat att folkhemspolitiken på 1930-talet innebar en ”folkresning”, trots att det sedan länge är klarlagt att Sveriges modernisering började redan på 1800-talet och att landet, tack vare den tidens marknadsliberala reformer, blev ett av världens rikaste redan på 1920-talet.
Detta aber till trots är boken av stort intresse. Redan inledningen erbjuder flera intressanta uppgifter. Som att Göran Persson 2004 sammanfattade sin politiska filosofi med orden att strävan bör vara att ”ta med oss det bästa av det gamla in i det nya”. Och detta rent konservativa uttalande kompletteras med en rad noteringar som klart visar att folkhemsbegreppet inom ”rörelsen” numera har förvandlats från en framtidsvision till en form av suktande paradise lost föreställning, där Sverige under Per Albin Hansson och Tage Erlander uppfattas som ett himmelrike som spelats bort.
För den kritiske är förvisso denna senare observation i och för sig inte särdeles imposant. Vad som gör boken verkligt intressant är däremot att dess analys inte – vilken man kunde förvänta sig – utmynnar i krav på en modernisering av socialdemokratins ideologi à la Tony Blair. Tvärtom visar sig författarinnan själv vara tillbakablickande, om än inte lika långt. Hennes åsikt är nämligen att socialdemokratin gick ideologiskt vilse på 1980-talet genom att då överge den radikala, på gränsen till samhällsomstörtande ideologiska linjen från 1970-talet.
Boken erbjuder därmed, vid sidan av kritiken mot folkhemsnostalgin, även en inblick i den tankevärd som tycks dominera bland socialdemokratins (få) kvarvarande aktiva tänkare. Och många av dessa verkar – trots de senaste decenniernas alla uppenbara motgångar och reträtter – fortfarande halsstarrigt sluta upp bakom den positivistiska illusionen om att det med hjälp av politiska och byråkratiska beslut är möjligt att göra rent hus med det gamla, borgerliga Sverige och bygga ett nytt, perfekt samhälle på rent socialistisk grund.
Sådana inbillningar framstår idag får den liberalt och konservativt sinnade som minst sagt något förlegade. Jenny Anderssons bok ger därför en fascinerande inblick i den dogmatiska vänsterns tankevärld. Och man kan bland annat konstatera att valfrihet (speciellt inom välfärden) där av vissa fortfarande upplevs som ”falsk frihet”. Samt att drömmen om att det går att administrera fram perfekta medborgare – som lydigt betalar sina skatter hur höga de än är och slaviskt följer alla regler hur tokiga den än må vara – hos många faktiskt fortfarande lever och frodas.
Boken ger också – om än ofta något dimmiga – förklaringar till vänsterns paniska reaktioner på allt tal om att ställa krav. Sådana får man, som bekant, enligt de ideologiskt korrekta inte ens andas om. Krav på ordning, reda och gott uppförande i skolan förkastas i boken också helt utan pardon. Därtill beskrivs bidrag som en medborgerlig rättighet. Och den en gång socialdemokratiska käpphästen arbetslinjen inom arbetsmarknadspolitiken beskrivs numera av de rättrådiga som en ”piska”. För att nu bara nämna några få exempel.
För den som är intresserad av att för ett par timmar studera världen ur en frustrerad socialdemokrats ögon är härför När framtiden redan hänt en på flera sätt suverän bok. Den bör därför studeras noggrant av både samhällsforskare och borgerliga valstrateger inför 2010.
Anders Edwardsson är historiker, frilansjournalist och debattör, och har nyligen utgivit En annorlunda historia. Folkhemmet i nytt ljus. Läs också Mats Johanssons recension av Anders Edwardssons bok här.