Urban Bäckström; Öka det enskilda aktiesparande
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
URBAN BÄCKSTRÖM:
Öka det enskilda aktiesparandet!
Ägandet av de svenska börsaktierna har under kort tid
genomgått en dramatisk omvälvning. 1970 ägde hushållen
55 % av aktierna men nu har de
endast drygt 20 %.
l stället är det bl a investmentbolagen, rörelsedrivande
börsbolag, 4:e AP-fonden och
löntagarfonderna som äger
aktierna.
Det finns goda skäl att förbättra villkoren för hushållens direkta placeringar i aktier. Denna
artikel pekar på några möjliga
förändringar. ·
Civilekonom Urban Bäckström
är politisk sekreterare med inriktning på skatter och ekonomi
vid Moderata samlingspartiet.
1
980-talet kommer sannolikt av
framtida historiker att betecknas
som aktiemas decennium.
stockholmsbörsen har sedan slutet av
1970-talet och fram till mitten av 1987
stigit med ungefär 750 procent och det
sammanlagda börsvärdet har ökat med
mer än 400 miljarder kronor.
Den välbehövliga renässans som aktiehandeln genomgått har emellertid inte varit helt friktionsfri. Den fullkomliga explosionen på börsen har som bekant utlöst en debatt om etik som i många stycken varit både nyttig och nödvändig.
Men marknaden och dess aktörer har
också utsatts för politisk kritik, främst
från vänster. Öknamn som ”finansvalpar”, ”klippare” och ”börshajar” har inte
varit ovanliga. Kritiken har ofta kombinerats med krav på skattehöjningar på aktier och den socialdemokratiska regeringen har också varit lyhörd i dessa avseenden. Vi har kunnat notera hur en mängd
olika aktieskatter införts och höjts under
senare år.
skattehöjningarna har särskilt haft sin
udd riktad mot hushållens direkta aktiesparande. Det institutionella ägandet har
däremot i vissa stycken premierats. Allt
tyder på att den skattemässiga diskrimineringen påskyndat den snabba institutionaliseringen av aktieägandet i vårt
land.
Utvecklingen mot ett allt mindre hushållsägande av börsaktier är inte önskvärd av flera skäl. Det finns därför anledning att reformera aktiebeskattningen så
att riskvilligt sparande premieras.
424
Dramatisk omvälvning av
börsaktieägandet
Ägandet av de svenska börsaktierna har
under kort tid genomgått en dramatisk
omvälvning.
Hushållens direkta innehav av börsaktier har minskat från ca 55% 1970 till
drygt 20 % 1985 . En mekanisk trendframskrivning resulterar i en total institutionalisering av aktieägandet redan i början av 1990-talet. Så brant är faktiskt den
nuvarande trenden.
Som en spegelbild av denna utveckling
har det institutionella ägandet ökat kraftigt. Till de institutionella ägarna brukar
man exempelvis räkna investmentbolag,
rörelsedrivande börsbolag, stiftelser, försäkringsbolag, 4:e AP-fonden och löntagarfonderna. Också allemansfonderna
och andra typer av aktiefonder, som utgör 5 % av börsvärdet, kan sägas utgöra
ett institutionellt ägande, men även om de
skulle räknas till direktägandet ändras inte slutsatsen att hushållens andel minskat.
Liknande trender mot ett minskat direkt börsaktieägande bland hushåll kan
konstateras även i andra länder som t ex
Storbritannien, Japan och Frankrike.
Men institutionaliseringen har gått både
snabbare och längre i vårt land. Och i
USA har institutionaliseringen inte varit
lika påtaglig.
Under 1980-talet har, som ovan påpekats, kurserna på stockholmsbörsen stigit
mycket kraftigt, vilket också lett till växande kritik från främst ledande fackliga
funktionärer. Man har sett det ökande
börsvärdet som en icke önskvärd bieffekt
av den socialdemokratiska regeringens
ekonomiska politik.
Regeringen bar för sin del fallit undan
när trycket från facket blivit för stort. Så-
lunda har t ex realisationsvinstskatten
höjts, tidigare lättnader i dubbelbeskattningen av aktieutdelningar slopats, en tillfällig förmögenhetsskatt införts, förmö-
genhetsskattesatsen skärpts och en särskild omsättningsskatt införts. Under
1986 förbjöds företagen dessutom höja
sina utdelningar. Listan kan göras längre.
Vad som är särskilt intressant är att flera av skattehöjningarna enbart drabbar
en mindre del av börsaktörerna, nämligen
hushållen. Övriga försämringar drabbar
alla aktörer lika. Åtgärderna har emellertid sammantaget haft en slagsida till nackdel för det direkta hushållsägandet, medvetet ellet omedvetet.
En del förbättringar har visserligen genomförts, men bortsett från införandet av
allemanssparandet, som egentligen är en
fortsättning på det numera slopade skattefondssparandet, har nettoeffekten inneburit en försämring av skattereglerna totalt sett.
Men det är inte bara under 1980-talet
som åtgärder på aktieområdet varit till
nackdel för hushållens aktiesparande.
Omläggningen i mitten av 1970-talet till
evig realisationsvinstbeskattning i kombination med successivt stigande marginalskatter innebar också en skärpning.
Omvänt har t ex möjliggörandet av 4:e
AP-fondens placeringar i aktier och införandet av löntagarfonderna stimulerat
institutionaliseringen.
Om den skattemässiga diskrimineringen av det enskilda aktieägandet varit ett
led i en medveten socialdemokratisk politik kan man konstatera att den varit
lyckosam.
En viktig konsekvens av institutionaliseringen är att hushållen som grupp erhållit en mycket liten del av de ökade förmögenhetsvärdena som börsutveckHngen
skapat. Åtminstone om man ser till effekterna av det direkta aktieinnehavet. Endast en femtedel av det ökade börsvärdet
har nämligen gått direkt till hushållen.
Hushållen diskrimineras
skattemässigt
Det finns ännu inga studier som behandlar orsakerna till institutionaHseringen av
aktieägandet, men det går ändå att peka
på några betydelsefulla faktorer.
Den första och sannolikt den helt avgö-
rande faktorn gäller den skattemässiga
diskrimineringen av enskilt aktieägande.
Hos en privat aktiesparare drabbas först
utdelningarna av progressiv marginalskatt, därefter drabbas varje omplacering
av reavinstskatt och sedan iförekommande fall utgår förmögenhetsskatt på aktieinnehavet. skattereglerna är nominella
och leder därför i förening med inflation
till mycket höga skatte- och inflationskilar. Om man utgår från att aktieägaren
skall få 2 % realt efter skatt kvar av sin
placering, vilket får anses vara ett rimligt
avkastningskrav, stiger det årliga förräntningskravet från mindre än 15 %vid O%
inflation till ca 95% vid 20% inflation.
Vid 6% inflation krävs 35 %förräntning.
Ytterligare en viktig skatt är arvsskatten i kombination med andra aktieskatter.
Större förmögenheter i aktier kan lätt försvinna vid a·rvsskiften. Det kanske mest
kända fallet är dödsboet efter Sally Kistner.
Institutionella placerare däremot har
väsentligt lägre skattekilar och är i vissa
fall helt skattebefriade. På det senare är
löntagarfonderna ett exempel. Institutioner betalar heller ingen arvsskatt.
425
En andra viktig faktor bakom institutionaliseringen är vinstuppgången i de rö-
relsedrivande börsföretagen i kombination med den mer dämpade investeringsutveckHngen. Börsföretagen har haft en
tendens att nettoköpa börsaktier i stället
för att investera vinsterna i rörelsenära
anläggningstillgångar under det senaste
decenniet eller dela ut dem.
En tredje faktor som ibland brukar
nämnas som förklaring till institutionaliseringen i allmänhet är det ökande pensionssparandet. Det framväxande välståndet i västvärlden har lett till en uppbyggnad av pensionssparande. Därigenom har kapital kanaHserats till pensionsfonder och försäkringsinstitut för förvaltning i avvaktan på framtida utbetalning.
När allt större pensionsfonder placerar
kapital i börsnoterade aktier är det bara
naturligt att hushållens aktieinnehav institutionaliseras, anser förespråkarna för
denna förklaringsmodell. Men den är
knappast giltig på svenska förhållanden.
Pensionssparandet kan inte alls förklara institutionaliseringen iSverige. Försäkringsbolag och AP-fonden har sammantaget inte ökat sin andel av börsvärdet under de senaste tio åren. I stället är det de
rörelsedrivande bolagen som varit de
största nettoköparna. Andra större aktö-
rer har varit”övrigajuridiska personer”. I
denna grupp ingår exempelvis olika typer
av stiftelser men också förvaltningsbolag.
I den mån privatpersoner av skatteskäl
valt stiftelseformen eller aktiebolagsformen i stället fär att själva äga sina aktier,
styrker detta tesen att aktiebeskattningen
är det stora problemet.
Andra aktörer som nettoköpt aktier är
aktiefonder och utländska placerare.
426
Negativa effekter följer på
institutionaliseringen
En ökad institutionalisering av börsaktieägandet har en tendens att minska antalet
betydelsefulla aktörer på marknaden. En
marknad som karaktäriseras av få och
stora aktörer fungerar i allmänhet sämre
än en marknad med många av varandra
oberoende och mindre aktörer.
Detta leder emellertid inte automatiskt
till slutsatsen att stockholmsbörsen skulle
fungera sämre i dag jämfört med mitten
av 1970-talet. Utvecklingen hittills förefaller tvärtom vara den helt motsatta.
Men risken att utvecklingen går dithän att
marknadens funktionssätt försämras om
institutionaliseringen fortgår bör inte underskattas.
En annan effekt av institutionaliseringen, som delvis hör samman med vad som
ovan sagts om marknadens funktionssätt,
berör själva ägarfunktionen.
Vanligtvis brukar man säga att ägarfunktionen upprätthålls av två olika typer
av aktörer.
Den första representeras av de aktörer
som har större innehav och som därigenom erhåller styrelserepresentation och
aktivt deltar i företagens förvaltning.
Denna typ av ägare brukar sägas utöva
voice-funktionen.
Den andra typen av ägare utövar exitfunktionen. De deltar inte i förvaltningen
utan agerar i stället genom att köpa respektive sälja aktier beroende på vilka förväntningar de har om framtiden. Dåliga
vinstutsikter förväntas leda till att denna
typ av ägare säljer innehavet, vilket påverkar kursen i negativ riktning och ger således därmed en signal till de större ägarna
att vidta åtgärder. Om vinstutsikter i stället är goda så gäller det omvända.
Det går inte att dra någon bestämd
slutsats om vilken av ägartypema som är
mest betydelsefull för företagens framtida
utveckling. Båda ägarkategoriema upprätthåller emellertid viktiga funktioner
och bör därför finnas med i ägarbilden.
En ökad institutionalisering som innebär att det blir färre och större ägare på en
aktiebörs kan innebära att exit-funktionen försvagas. I händelse av försämrade
framtida vinstförväntningar har dessa
ägare för stora aktieposter för att en avyttring skall vara möjlig. Då kan marknaden uppvisa felaktiga prissignaler.
Det är heller inte säkert att institutionen har erforderlig kompetens för att utöva voice-funktionen och aktivt delta i
förvaltningen av bolagen.
Det finns således risk för att den ökade
institutionaliseringen leder till en försvagad ägarfunktion både vad gäller exit- och
voice-funktionema. Detta är enligt min
mening en viktig invändning mot allemansfondema. De har i många fall kommit att bli så stora att de inte utan svårigheter kan avyttra större aktieinnehav. Inte
heller deltar de aktivt iföretagens förvaltning.
En tredje effekt av den förändrade ägarbilden på stockholmsbörsen är att det
nuvarande kursläget upprätthålls till en
icke oväsentlig del av att börsföretagen
själva innehar stora aktieportföljer. Detta
illustreras inte minst av att just börsföretagen varit de största nettoköparna på
börsen under 80-talet. Det finns en risk
för att d tta är av övergående natur och
att företagen i framtiden i större utsträckning väljer att investera i rörelsenära anläggningstillgångar. Detta kan i sin tur leda till kursfall om det inte finns andra aktörer som nettoköper aktier.
Lägre skatt på aktiesparandet
Genomgången ovan visar att det finns goda skäl att förbättra villkoren för hushållens direkta placeringar i aktier.
En del debattörer framför ibland argumentet att börsen inte är en marknad för
mindre aktiesparare. I stället anser de att
aktiefonder och andra förvaltande
institutioner är ett bättre alternativ. Till
viss del är naturligtvis argumentet relevant. Men det finns ingen anledning att
skattevägen motverka ett direkt aktieinnehav. Beskattningen bör i stället vara så
neutral att var och en själv kan bestämma
i vilken form det riskvilliga sparandet
skall ske. Och denna neutralitet bör sökas
på en lägre skattenivå än i dag.
Låt oss först ta reavinstskatten. En enkel kalkyl visar att den effektiva skattepliktiga andel,en av en reavinst för en genomsnittlig privatperson uppgår till
25-30 %. Den effektiva skattepliktiga
andelen av en reavinst utgörs av en effektiv kombination av förlustavdrag på yngre
aktier mot reavinst på äldre aktier.Reavinstskatten inbringar vidare ungefär 2
miljarder till statskassan. Det får anses vara en förhållandevis blygsam summa jämfört med andra skattekällor.
Inom ramen för en given skattenivå
finns således stora möjligheter till förändringar. Vill man gå längre är det endast
fråga om mindre bortfall av skatteintäkter
för det offentliga.
Enligt min uppfattning skulle en sänkning av den skattepliktiga andeien vid en
reavinst till säg 25 %i kombination med
427
slopande av nuvarande tvåårsgräns ge en
icke obetydlig stimulans åt direktägandet
Därutöver bör längre innehav, säg efter
fem år, helt skattebefrias, vilket inte minst
skulle förenkla deklarationen. Därmed
skulle även en bättre överensstämmelse
fås med reavinstbeskattningen i andra
länder.
Nästa förändring skulle kunna avse aktieutdelningarna. Nuvarande situation innebär att utdelningarna först beskattas i
bolaget och därefter med full marginaleffekt hos den enskilde. Detta tenderar att
”låsa” in vinster i företagen och undanhålJa aktiemarknaden en viktig funktion,
nämligen bedömningen av nya investeringsprojekt Likaså skapar dubbelbeskattningen en stor skattekil. Ett led i beskattningen borde tas bort så att utdelningarna endast träffas av skatt i ett led.
Ytterligare förändringar skulle kunna
göras vid förmögenhetsbeskattningen av
aktier. Trots nyligen införda lättnader beskattas aktier fortfarande hårdare än t ex
fastigheter vid förmögenhetssammanhang. Samma sak kan sägas om arvsbeskattningen.
Utöver de ovan skisserade förändringarna finns naturligtvis ytterligare angelägna skatteförändringar på aktieområdet
Inte minst den s k omsättningsskatten bör
naturligtvis komma ifråga. Denna typ av
skatteförändringar ligger emellertid utanför ramen för denna artikel. Här har syftet
endast varit att peka på några möjliga förändringar som skulle öka hushållens möjlighet att direkt äga börsaktier.
Öka det enskilda aktiesparandet!
Ägandet av de svenska börsaktierna har under kort tid
genomgått en dramatisk omvälvning. 1970 ägde hushållen
55 % av aktierna men nu har de
endast drygt 20 %.
l stället är det bl a investmentbolagen, rörelsedrivande
börsbolag, 4:e AP-fonden och
löntagarfonderna som äger
aktierna.
Det finns goda skäl att förbättra villkoren för hushållens direkta placeringar i aktier. Denna
artikel pekar på några möjliga
förändringar. ·
Civilekonom Urban Bäckström
är politisk sekreterare med inriktning på skatter och ekonomi
vid Moderata samlingspartiet.
1
980-talet kommer sannolikt av
framtida historiker att betecknas
som aktiemas decennium.
stockholmsbörsen har sedan slutet av
1970-talet och fram till mitten av 1987
stigit med ungefär 750 procent och det
sammanlagda börsvärdet har ökat med
mer än 400 miljarder kronor.
Den välbehövliga renässans som aktiehandeln genomgått har emellertid inte varit helt friktionsfri. Den fullkomliga explosionen på börsen har som bekant utlöst en debatt om etik som i många stycken varit både nyttig och nödvändig.
Men marknaden och dess aktörer har
också utsatts för politisk kritik, främst
från vänster. Öknamn som ”finansvalpar”, ”klippare” och ”börshajar” har inte
varit ovanliga. Kritiken har ofta kombinerats med krav på skattehöjningar på aktier och den socialdemokratiska regeringen har också varit lyhörd i dessa avseenden. Vi har kunnat notera hur en mängd
olika aktieskatter införts och höjts under
senare år.
skattehöjningarna har särskilt haft sin
udd riktad mot hushållens direkta aktiesparande. Det institutionella ägandet har
däremot i vissa stycken premierats. Allt
tyder på att den skattemässiga diskrimineringen påskyndat den snabba institutionaliseringen av aktieägandet i vårt
land.
Utvecklingen mot ett allt mindre hushållsägande av börsaktier är inte önskvärd av flera skäl. Det finns därför anledning att reformera aktiebeskattningen så
att riskvilligt sparande premieras.
424
Dramatisk omvälvning av
börsaktieägandet
Ägandet av de svenska börsaktierna har
under kort tid genomgått en dramatisk
omvälvning.
Hushållens direkta innehav av börsaktier har minskat från ca 55% 1970 till
drygt 20 % 1985 . En mekanisk trendframskrivning resulterar i en total institutionalisering av aktieägandet redan i början av 1990-talet. Så brant är faktiskt den
nuvarande trenden.
Som en spegelbild av denna utveckling
har det institutionella ägandet ökat kraftigt. Till de institutionella ägarna brukar
man exempelvis räkna investmentbolag,
rörelsedrivande börsbolag, stiftelser, försäkringsbolag, 4:e AP-fonden och löntagarfonderna. Också allemansfonderna
och andra typer av aktiefonder, som utgör 5 % av börsvärdet, kan sägas utgöra
ett institutionellt ägande, men även om de
skulle räknas till direktägandet ändras inte slutsatsen att hushållens andel minskat.
Liknande trender mot ett minskat direkt börsaktieägande bland hushåll kan
konstateras även i andra länder som t ex
Storbritannien, Japan och Frankrike.
Men institutionaliseringen har gått både
snabbare och längre i vårt land. Och i
USA har institutionaliseringen inte varit
lika påtaglig.
Under 1980-talet har, som ovan påpekats, kurserna på stockholmsbörsen stigit
mycket kraftigt, vilket också lett till växande kritik från främst ledande fackliga
funktionärer. Man har sett det ökande
börsvärdet som en icke önskvärd bieffekt
av den socialdemokratiska regeringens
ekonomiska politik.
Regeringen bar för sin del fallit undan
när trycket från facket blivit för stort. Så-
lunda har t ex realisationsvinstskatten
höjts, tidigare lättnader i dubbelbeskattningen av aktieutdelningar slopats, en tillfällig förmögenhetsskatt införts, förmö-
genhetsskattesatsen skärpts och en särskild omsättningsskatt införts. Under
1986 förbjöds företagen dessutom höja
sina utdelningar. Listan kan göras längre.
Vad som är särskilt intressant är att flera av skattehöjningarna enbart drabbar
en mindre del av börsaktörerna, nämligen
hushållen. Övriga försämringar drabbar
alla aktörer lika. Åtgärderna har emellertid sammantaget haft en slagsida till nackdel för det direkta hushållsägandet, medvetet ellet omedvetet.
En del förbättringar har visserligen genomförts, men bortsett från införandet av
allemanssparandet, som egentligen är en
fortsättning på det numera slopade skattefondssparandet, har nettoeffekten inneburit en försämring av skattereglerna totalt sett.
Men det är inte bara under 1980-talet
som åtgärder på aktieområdet varit till
nackdel för hushållens aktiesparande.
Omläggningen i mitten av 1970-talet till
evig realisationsvinstbeskattning i kombination med successivt stigande marginalskatter innebar också en skärpning.
Omvänt har t ex möjliggörandet av 4:e
AP-fondens placeringar i aktier och införandet av löntagarfonderna stimulerat
institutionaliseringen.
Om den skattemässiga diskrimineringen av det enskilda aktieägandet varit ett
led i en medveten socialdemokratisk politik kan man konstatera att den varit
lyckosam.
En viktig konsekvens av institutionaliseringen är att hushållen som grupp erhållit en mycket liten del av de ökade förmögenhetsvärdena som börsutveckHngen
skapat. Åtminstone om man ser till effekterna av det direkta aktieinnehavet. Endast en femtedel av det ökade börsvärdet
har nämligen gått direkt till hushållen.
Hushållen diskrimineras
skattemässigt
Det finns ännu inga studier som behandlar orsakerna till institutionaHseringen av
aktieägandet, men det går ändå att peka
på några betydelsefulla faktorer.
Den första och sannolikt den helt avgö-
rande faktorn gäller den skattemässiga
diskrimineringen av enskilt aktieägande.
Hos en privat aktiesparare drabbas först
utdelningarna av progressiv marginalskatt, därefter drabbas varje omplacering
av reavinstskatt och sedan iförekommande fall utgår förmögenhetsskatt på aktieinnehavet. skattereglerna är nominella
och leder därför i förening med inflation
till mycket höga skatte- och inflationskilar. Om man utgår från att aktieägaren
skall få 2 % realt efter skatt kvar av sin
placering, vilket får anses vara ett rimligt
avkastningskrav, stiger det årliga förräntningskravet från mindre än 15 %vid O%
inflation till ca 95% vid 20% inflation.
Vid 6% inflation krävs 35 %förräntning.
Ytterligare en viktig skatt är arvsskatten i kombination med andra aktieskatter.
Större förmögenheter i aktier kan lätt försvinna vid a·rvsskiften. Det kanske mest
kända fallet är dödsboet efter Sally Kistner.
Institutionella placerare däremot har
väsentligt lägre skattekilar och är i vissa
fall helt skattebefriade. På det senare är
löntagarfonderna ett exempel. Institutioner betalar heller ingen arvsskatt.
425
En andra viktig faktor bakom institutionaliseringen är vinstuppgången i de rö-
relsedrivande börsföretagen i kombination med den mer dämpade investeringsutveckHngen. Börsföretagen har haft en
tendens att nettoköpa börsaktier i stället
för att investera vinsterna i rörelsenära
anläggningstillgångar under det senaste
decenniet eller dela ut dem.
En tredje faktor som ibland brukar
nämnas som förklaring till institutionaliseringen i allmänhet är det ökande pensionssparandet. Det framväxande välståndet i västvärlden har lett till en uppbyggnad av pensionssparande. Därigenom har kapital kanaHserats till pensionsfonder och försäkringsinstitut för förvaltning i avvaktan på framtida utbetalning.
När allt större pensionsfonder placerar
kapital i börsnoterade aktier är det bara
naturligt att hushållens aktieinnehav institutionaliseras, anser förespråkarna för
denna förklaringsmodell. Men den är
knappast giltig på svenska förhållanden.
Pensionssparandet kan inte alls förklara institutionaliseringen iSverige. Försäkringsbolag och AP-fonden har sammantaget inte ökat sin andel av börsvärdet under de senaste tio åren. I stället är det de
rörelsedrivande bolagen som varit de
största nettoköparna. Andra större aktö-
rer har varit”övrigajuridiska personer”. I
denna grupp ingår exempelvis olika typer
av stiftelser men också förvaltningsbolag.
I den mån privatpersoner av skatteskäl
valt stiftelseformen eller aktiebolagsformen i stället fär att själva äga sina aktier,
styrker detta tesen att aktiebeskattningen
är det stora problemet.
Andra aktörer som nettoköpt aktier är
aktiefonder och utländska placerare.
426
Negativa effekter följer på
institutionaliseringen
En ökad institutionalisering av börsaktieägandet har en tendens att minska antalet
betydelsefulla aktörer på marknaden. En
marknad som karaktäriseras av få och
stora aktörer fungerar i allmänhet sämre
än en marknad med många av varandra
oberoende och mindre aktörer.
Detta leder emellertid inte automatiskt
till slutsatsen att stockholmsbörsen skulle
fungera sämre i dag jämfört med mitten
av 1970-talet. Utvecklingen hittills förefaller tvärtom vara den helt motsatta.
Men risken att utvecklingen går dithän att
marknadens funktionssätt försämras om
institutionaliseringen fortgår bör inte underskattas.
En annan effekt av institutionaliseringen, som delvis hör samman med vad som
ovan sagts om marknadens funktionssätt,
berör själva ägarfunktionen.
Vanligtvis brukar man säga att ägarfunktionen upprätthålls av två olika typer
av aktörer.
Den första representeras av de aktörer
som har större innehav och som därigenom erhåller styrelserepresentation och
aktivt deltar i företagens förvaltning.
Denna typ av ägare brukar sägas utöva
voice-funktionen.
Den andra typen av ägare utövar exitfunktionen. De deltar inte i förvaltningen
utan agerar i stället genom att köpa respektive sälja aktier beroende på vilka förväntningar de har om framtiden. Dåliga
vinstutsikter förväntas leda till att denna
typ av ägare säljer innehavet, vilket påverkar kursen i negativ riktning och ger således därmed en signal till de större ägarna
att vidta åtgärder. Om vinstutsikter i stället är goda så gäller det omvända.
Det går inte att dra någon bestämd
slutsats om vilken av ägartypema som är
mest betydelsefull för företagens framtida
utveckling. Båda ägarkategoriema upprätthåller emellertid viktiga funktioner
och bör därför finnas med i ägarbilden.
En ökad institutionalisering som innebär att det blir färre och större ägare på en
aktiebörs kan innebära att exit-funktionen försvagas. I händelse av försämrade
framtida vinstförväntningar har dessa
ägare för stora aktieposter för att en avyttring skall vara möjlig. Då kan marknaden uppvisa felaktiga prissignaler.
Det är heller inte säkert att institutionen har erforderlig kompetens för att utöva voice-funktionen och aktivt delta i
förvaltningen av bolagen.
Det finns således risk för att den ökade
institutionaliseringen leder till en försvagad ägarfunktion både vad gäller exit- och
voice-funktionema. Detta är enligt min
mening en viktig invändning mot allemansfondema. De har i många fall kommit att bli så stora att de inte utan svårigheter kan avyttra större aktieinnehav. Inte
heller deltar de aktivt iföretagens förvaltning.
En tredje effekt av den förändrade ägarbilden på stockholmsbörsen är att det
nuvarande kursläget upprätthålls till en
icke oväsentlig del av att börsföretagen
själva innehar stora aktieportföljer. Detta
illustreras inte minst av att just börsföretagen varit de största nettoköparna på
börsen under 80-talet. Det finns en risk
för att d tta är av övergående natur och
att företagen i framtiden i större utsträckning väljer att investera i rörelsenära anläggningstillgångar. Detta kan i sin tur leda till kursfall om det inte finns andra aktörer som nettoköper aktier.
Lägre skatt på aktiesparandet
Genomgången ovan visar att det finns goda skäl att förbättra villkoren för hushållens direkta placeringar i aktier.
En del debattörer framför ibland argumentet att börsen inte är en marknad för
mindre aktiesparare. I stället anser de att
aktiefonder och andra förvaltande
institutioner är ett bättre alternativ. Till
viss del är naturligtvis argumentet relevant. Men det finns ingen anledning att
skattevägen motverka ett direkt aktieinnehav. Beskattningen bör i stället vara så
neutral att var och en själv kan bestämma
i vilken form det riskvilliga sparandet
skall ske. Och denna neutralitet bör sökas
på en lägre skattenivå än i dag.
Låt oss först ta reavinstskatten. En enkel kalkyl visar att den effektiva skattepliktiga andel,en av en reavinst för en genomsnittlig privatperson uppgår till
25-30 %. Den effektiva skattepliktiga
andelen av en reavinst utgörs av en effektiv kombination av förlustavdrag på yngre
aktier mot reavinst på äldre aktier.Reavinstskatten inbringar vidare ungefär 2
miljarder till statskassan. Det får anses vara en förhållandevis blygsam summa jämfört med andra skattekällor.
Inom ramen för en given skattenivå
finns således stora möjligheter till förändringar. Vill man gå längre är det endast
fråga om mindre bortfall av skatteintäkter
för det offentliga.
Enligt min uppfattning skulle en sänkning av den skattepliktiga andeien vid en
reavinst till säg 25 %i kombination med
427
slopande av nuvarande tvåårsgräns ge en
icke obetydlig stimulans åt direktägandet
Därutöver bör längre innehav, säg efter
fem år, helt skattebefrias, vilket inte minst
skulle förenkla deklarationen. Därmed
skulle även en bättre överensstämmelse
fås med reavinstbeskattningen i andra
länder.
Nästa förändring skulle kunna avse aktieutdelningarna. Nuvarande situation innebär att utdelningarna först beskattas i
bolaget och därefter med full marginaleffekt hos den enskilde. Detta tenderar att
”låsa” in vinster i företagen och undanhålJa aktiemarknaden en viktig funktion,
nämligen bedömningen av nya investeringsprojekt Likaså skapar dubbelbeskattningen en stor skattekil. Ett led i beskattningen borde tas bort så att utdelningarna endast träffas av skatt i ett led.
Ytterligare förändringar skulle kunna
göras vid förmögenhetsbeskattningen av
aktier. Trots nyligen införda lättnader beskattas aktier fortfarande hårdare än t ex
fastigheter vid förmögenhetssammanhang. Samma sak kan sägas om arvsbeskattningen.
Utöver de ovan skisserade förändringarna finns naturligtvis ytterligare angelägna skatteförändringar på aktieområdet
Inte minst den s k omsättningsskatten bör
naturligtvis komma ifråga. Denna typ av
skatteförändringar ligger emellertid utanför ramen för denna artikel. Här har syftet
endast varit att peka på några möjliga förändringar som skulle öka hushållens möjlighet att direkt äga börsaktier.