USA:s politiska historia är en berättelse om populism

Oavsett vad man tycker om etiketten populism – och i den svenska åsiktskorridoren är det ju ett fy-ord – så har amerikansk politik sedan 1700-talet kännetecknats just av populism. Donald J Trump är i det avseendet ”as American as apple pie”, skriver Janerik Larsson.

Det är nu mindre än ett år kvar till det amerikanska presidentvalet. Vem som elektorsförsamlingen ska utse till president vet vi först efter valdagen – men det kan stå klart redan på morgontimmarna (svensk tid) den 4 november.

Det finns under tiden fram till dess några viktiga utgångspunkter som den som vill följa det politiska spelet på andra sidan Atlanten bör beakta.

Den första och viktigaste är att oavsett vad man tycker om etiketten populism – och i den svenska åsiktskorridoren är det ju ett fy-ord – så har amerikansk politik sedan 1700-talet kännetecknats just av populism.

Den enkla men kanske överraskande slutsatsen är alltså att Donald J Trump är ”as American as apple pie”. Det är absolut inget ovanligt med det som är grunddragen i Trumps politiska profil.

Det finns några faktorer som gör att han kan te sig mer apart än han är. Den viktigaste är att hans företrädare var en av USA:s mest intellektuella politiker genom tiderna, Barack Obama.

Trump är väl medveten om detta och en av hans centrala politiska utgångspunkter har varit att så långt möjligt förgöra det som ansetts vara Obamas viktigare insatser.

Stormakternas av FN sanktionerade avtal med Iran är en bra illustration. Trump hade inget alternativ när han saboterade detta förutom att omöjliggöra att avtalet skulle beskrivas i historieböckerna som en framgång för Obama.

Men åter till populismen. Ingen politiker i USA har någonsin kallat sig själv populist – inte heller Trump. Men alla har på olika sätt varit populister eftersom det är den mest självklara framgångsmodellen för en amerikansk politiker.

I den amerikanska kontexten betyder populismen enbart att man står på folkets sida mot eliten. Det är således en etikett som fungerar lika bra på politikens vänster- som högerkant.

Den populismen var väl etablerad i USA redan före självständighetsförklaringen 1776 och texten i denna bär just en sådan egalitär prägel.

När USA:s första författning visade sig oduglig – ett självständighetskrig pågick – skapades den nu gällande författningen och författningens huvudförfattare – författningsfäderna – var väl medvetna om att USA behövde en stabil federal statsmakt som skulle kunna balansera kommande presidenters populistiska infall.

USA:s mest profilerade populistiska presidenter är Andrew Jackson (fader till dagens demokatiska parti) och Donald Trump, men om man ser till den politiska retoriken så finns där alltid den amerikanska populism som ibland kallas Americanism, det vill säga den unika politiska verklighet som gällt och gäller.

Om populismen är den övergripande retoriska tankefiguren i amerikansk politik sedan självständighetsförklaringen så finns det några aspekter på denna som är viktiga att beakta.

Samspelet mellan idrott, medier och politik. De viktiga amerikanska sporterna (amerikansk fotboll och baseball i första hand) är betydelsefulla för medieindustrin och medborgarnas engagemang är mycket större än t ex vad vi är vana vid i Sverige. Det gör att det politiska spelet också ses med sportsliga ögon – winner takes all. Men att utmanare kan vinna gör spelet än mer spännande.

 Wrestle Mania (”fribrottning”) är kanske inte i mina ögon en sport men WWE (World Wrestling Entertainment) är i sin kombination av föregivet våldsam sport och underhållning ett unikt och ekonomiskt mycket framgångsrikt amerikanskt fenomen – därtill börsnoterat.

Donald Trump finns i WWE:s Hall of Fame och texten om honom där talar sitt tydliga språk:

From captivating billionaire to reality TV star, from WWE Hall of Famer to the 45th President of the United States, Donald J. Trump has truly done it all.

As one of the most famous men in the world, Trump has been recognized as an innovator of real estate, politics and reality television. And how could you miss him? The Donald’s surname — synonymous with wealth and power — has been emblazoned in giant gold letters across skyscrapers and high-rises in the biggest cities in the world. But long before he stepped into the Oval Office, Trump was helping to shape the future of the squared circle. In fact, he had been making a consistent impact on WWE since the days when Andre the Giant was still king.

The Donald’s Trump Plaza in Atlantic City, N.J. hosted both WrestleMania IV and WrestleMania V — the only venue to present The Show of Shows two years in a row. Since those unforgettable nights, Trump has remained a familiar face in the front row of WWE events, but it wasn’t until 2007 that the billionaire got in on the action.

In January of that year, The Donald interrupted Mr. McMahon’s “Fan Appreciation Night” on Raw and dropped tens of thousands of dollars from the rafters of the arena onto the WWE fans below. Red-faced that a rival would steal the spotlight from him, Mr. McMahon challenged Trump to a “Battle of the Billionaires” at WrestleMania 23 with the stipulation that the loser of the bout would have his head shaved bald.

A record number of viewers tuned in to watch The Donald back Bobby Lashley to victory over Mr. McMahon’s Umaga and subsequently shave the WWE Chairman’s signature mane in the center of the ring.

The business magnates locked horns again in June 2009 when Trump purchased Monday Night Raw and immediately announced that next week’s show would air commercial-free and that every WWE fan that who purchased a ticket would be given a full refund. The trademark Trump public relations flourish nearly made Mr. McMahon’s head explode and forced him to buy his show back from The Donald for twice the price.

Following this on-screen rivalry with WWE’s Chairman, Trump focused beyond his ever-expanding real estate empire and Emmy-nominated reality television show “The Apprentice,” embracing the world of American politics.

After trading in his favorite television catchphrase “You’re fired!” for a national promise to “Make America Great Again,” Donald Trump won his first presidential campaign against key contender Hillary Clinton and officially took the oath of office on Jan. 20, 2017 to become the 45th President of the United States — the first time in history a WWE Hall of Famer would ever hold the distinguished title of U.S. Commander-in-Chief.

Till bilden av den amerikanska populismen hör också betydelsen av de otaliga kyrkosamfunden. Väckelserörelserna och jättekyrkorna som lever sitt liv via TV är mycket viktigare i amerikanskt samhällsliv än fackföreningsrörelsen någonsin varit.

Om man tittar på några enskilda frågor som illustrerar den stora klyftan mellan amerikanskt och europeiskt så kan man till exempel lyfta fram frågan ”vem ska sörja för de fattiga?” I USA är svaret välgörenhetsorganisationer – inte staten. Givetvis har det med tiden tillkommit federala och delstatliga insatser men fortsatt spelar spänningen mellan ”de som arbetar” och ”bidragsmottagarna” en viktig roll i amerikansk politik.

Högerpopulister har ofta lyft fram hur eliten, de rika, ”mutat” de fattiga att rösta på dem genom att de garanterat bidrag.

Både från höger och vänster har dock oftast finansiella institutioner, banker, setts mest som ett djävulens påfund.

Wall Street har aldrig varit en folkligt populär adress.

Om man tittar lite närmare på den amerikanska populismens historia så formerades People’s Party 1891 genom en allians mellan Kansas Farmers Alliance och Knights of Labor. Men i valet 1896 segrade republikanen William McKinley över populisten William Jennings Bryan med 51% av rösterna men med en stabil marginal i elektorsvalet (271 – 176).

William Jennings Bryan gjorde fler försök att bli president men lyckades aldrig.

En annan populist som spelade en viktig roll i amerikansk politik var guvernören Huey Long. Franklin D Roosevelt hade blivit president i den stora depressionens första presidentval 1932 men när krisen fördjupades skapades ett utrymme för vänsterpopulisten Huey Long och dennes då mycket radikala politik med krav på en stor skattereform som skulle leda till en jämnare inkomstfördelning.

Huey Long mördades i september 1935 och FDR:s motkandidat i valet 1936 hade inte alls Longs karisma men avgörande för FDR:s storseger (523 – 8 elektorsröster) var tveklöst att denne valt en mycket radikalare politik än han tidigare stått för. Huey Longs budskap inkorporerades i presidentens agenda.

En annan populist som skulle påverka politiken i större utsträckning än man oftast tillskriver honom var George Wallace. Hans radikala, populistiska budskap övertogs inför presidentvalet 1972 i betydande grad av Richard Nixon och dennes agitation mot den ”starka staten” var en avgörande framgångsfaktor.

Denna populism hade genom åren ungefär samma lista på hatobjekt:

Wall Street
Den episkopala kyrkan
Storstadsbolagen
Högsta domstolen
Manhattans östra sida (där de rikaste bor)
Frihandel
Globalisering          
”Krigen långt borta”

En politiker från vänster som förstod denna politiska miljö var Bill Clinton, som därtill var en lysande talare. Men att han blev president 1992 berodde på att republikanen George H W Bush förlorade röster till den mycket förmögne högerpopulisten Ross Perot.

Barack Obama valdes till president i november 2008 kort efter att den stora finanskrisen fått sin mest dramatiska illustration genom banken Lehman Brothers konkurs. Till Obamas politiska tillgångar hörde inte minst att han som nybliven senator motsatt sig George W Bushs krig mot Irak. Att Trump vill dra sig ur ”krigen långt borta” är alltså ett ”arv” från Obama.

Mellan 2008 och 2010 hade demokraterna makten i såväl kongressens båda kamrar som Vita huset, men den glädjen varade bara till valet i november 2010 då republikanerna återtog makten i kongressen. En viktig förklaring var att Obama inte ansågs ha agerat tillräckligt hårt mot bankchefer och storbolagsdirektörer i krisande storföretag.

2012 förmådde Mitt Romney inte utnyttja det missnöjet, utan Obama blev omvald med 332 elektorsröster mot 206 (51,06 % – 47,20%).

Mitt intresse för amerikansk politik väcktes när jag som gymnasist fängslades av valet av John F Kennedy till president 1960. Mordet på JFK den 22 november 1963 markerade början på en mycket mörk period i USA:s historia.

Martin Luther King mördades den 4 april 1968 och Robert Kennedy den 6 juni samma år. När jag kom till USA för första gången 1970 som den amerikanska regeringens gäst – en fyra veckors rundresa i USA för en liten grupp europeiska journalister – fanns spåren kvar av de mycket omfattande upploppen och förstörelsen bland annat i Washington DC.

Våldet i amerikanskt liv pågår än idag och det finns inget som säger att upplopp av samma slag inte skulle kunna inträffa igen i framtiden.

Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv