US(l)A presidenter

Det är inte bara Trump som lämnat en hel del i övrigt att önska både vad gäller kompetens och politiska insatser. Ibland finns det förklaringar kopplade till tidsandan eller kriser, andra gånger handlar det mer om vad presidenterna faktiskt gjort och föreslagit. Förklaringar kan dessutom bara ibland fungera som ursäkter, skriver Mats Fält om USAs politiska historia.

Diskussionen om vilka som var riktigt bra lär aldrig avslutas. Reagan blir mer uppskattad även bland experterna i takt med att hans minne försvinner i historiens dimmor. När han satt i Vita Huset var han populär bland väljarna men avskydd bland landets akademiker.

Även JFK har drabbats av en successiv omvärdering. Skimret runt Camelot har falnat när allt fler ifrågasätter hans sätt att leda landet och den oansvariga hanteringen av presidentens medicinska problem. På 1960-talet blockerade medias fixering vid den friserade familjemyten länge en seriös diskussion om vad som faktiskt hänt.

Ett riktigt dåligt exempel på civiliserat ledarskap är Andrew Jackson. Han var krigshjälte från kriget mot Storbritannien 1812-1815. Den stora segern vanns utanför New Orleans i allians med bland annat nationalistiska sjörövare. Dess värre vanns segern efter att freden redan var underskriven men den stärkte ändå moralen i den unga nationen.

Jackson vann valet 1828 och satt två perioder. Han drev på för att öka unionens makt på delstaternas bekostnad och höjde tullarna. Samtidigt förde han en intensiv strid mot riksbanken som för honom var en symbol för de rikas kontroll över ekonomin. Jacksons respekt för de andra valda representanterna för medborgarna var mycket begränsad. För Jackson stod alla andra bara i vägen.

Dagens Demokratiska Parti har sitt ursprung i det parti med samma namn som uppstod i samband med Jacksons valrörelse 1828.

Den stora tragedin under presidentens tid vid makten var utdrivningen av de flesta indianer från USA:s dåvarande territorium. Hundratusentals indianer som levde i ofta välorganiserade samhällen, drevs ut med tvång till ofta fattiga områden i väster. Många stammar hade redan blivit väl integrerade i det nya landet. Under Jacksons tid som president drevs 45000 Indianer ut ur USA – tusentals dog av svält och umbäranden. Utdrivningen kallas ”the trail of tears” och kommer aldrig att glömmas av de drabbade stammarna.

Ett annat exempel på dåligt ledarskap är demokraten Woodrow Wilson, som var president under första världskriget. Han vann sitt första val 1912 och hade tidigare varit guvernör i New Jersey. Han får ofta goda recensioner för segern i kriget och Versailles men resultatet blev som bekant ett splittrat Europa som snart skulle drabbas av ett nytt storkrig. Wilsons tal om självbestämmande för nationer skapade i praktiken enorma motsättningar och nya krig. En nära medarbetare hade redan före kriget i en utredning konstaterat att det var omöjligt att dra rimliga gränser i Centraleuropa med språk och kultur som utgångspunkt.

När presidenten efter kriget blev allvarligt sjuk avgick han inte utan fortsatte att styra via ombud från sjuklägret. Ett resultat blev att USA inte ens gick med i presidentens egen uppfinning Nationernas Förbund. Ännu ett exempel på när lögner kopplade till medicinska problem tillåts leda till allvarliga problem för den nation som presidenten valts för att leda.

Wilson var före sin politiska karriär en framstående akademiker kopplad till de ”progressiva”. I det här sammanhanget handlade det om en riktning som ville att teknokratiskt centralstyre skulle ersätta den system som beskrivs i den amerikanska konstitutionen. För dessa progressiva fanns det inte heller någon motsättning mellan en modern ekonomi med stöd för fattiga och rasism. För många var kombinationen självklar – en variant av Sydafrikas välfärd för vita. Wilson återinförde segregering inom den federala administrationen och byggde ut systemet i det federala territoriet Washington DC. Identitetskort med fotografier infördes på departementen för att det skulle bli lättare att diskriminera svarta och andra minoritetsgrupper.

Under första världskriget användes statens resurser ofta för att begränsa yttrandefriheten. Mer eller mindre våldsamma påtryckningar användes mot de som kritiserade olika inslag i presidentens politik. Denna politik drabbade inte alls bara grupper med band till fiendenationerna Tyskland och Österrike-Ungern. Efter republikanen Warren Hardings valseger 1920 blev en av hans uppgifter att släppa de tusentals politiska fångar som fanns i landets fängelser. En av dem var Eugene Debs – ledare för USA:s Socialistiska Parti.

Till och med dagens ”Wilson Center” I Washington DC konstaterar på sin hemsida att presidenten hade en del mindre sympatiska insatser på sin meritlista. Ytterligare en var hårt motstånd mot kvinnlig rösträtt.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun