Utan historia, ingen identitet

Så vaknade man till nyheten att Skolverket vill ta bort antiken ur grundskolans historiekunskaper. Som i blixtbelysning framstår Sverige som just så historie- och kulturlöst som man fruktade, skriver Peter J Olsson.

Ett land utan kännedom om västerlandets grunder, ett land utan sitt klassiska arv, vad kan det bli av det?

Kanske ska man inte döma skolverket efter detta. Det kan vara så att skolbyråkraterna i själva verket vill provocera fram en debatt som slutar med fler timmar historia, och dessutom bättre upplagd undervisning. Att det är en motsvarighet till sjukhusförvaltningar som vill spara två procent genom att lägga ner akutmottagningen.

För detta talar att de faktiskt säger att man helst ska öka antalet timmar och att målet för förändringarna är att fakta och förståelse ska ”betonas i högre utsträckning”.

Det är i så fall ett farligt spel, ty till skillnad från nedlagd akutmottagning kan detta bli verklighet.

Och förslaget är faktiskt än mer omfattande än antiken, det handlar om all historia före 1700!

Skolverket skriver: ”Skälen till att just detta kunskapsområde utgår står att finna i ämnets övergripande syfte, att ge eleverna förutsättningar att utveckla sitt historiemedvetande. Historiemedvetande handlar om en förståelse för hur det förflutna har format nutiden och även kommer att påverka framtiden. Utifrån detta syfte har såväl lärare som forskare pekat ut den äldsta historien som minst betydelsefull. Händelser och skeenden från senare epoker bedöms generellt ha en större påverkan på och ett större förklaringsvärde för samtiden och framtiden.”

Måntro det. Sveriges framstigande som nation, reformationen med den lutherska ortodoxin, och Axel Oxenstiernas administrativa reformer får fortfarande anses ha ett mycket stort förklaringsvärde för dagens Sverige. För att bara nämna tre saker.

Tyvärr är det emellertid nog så att det stora problemet med historieämnet redan finns och att skolverket har alldeles rätt i att något behöver göras. Däremot är det knappast en lösning att skära bort stora delar av vår historia.

Det har nämligen redan hänt sedan ett halvt århundrade. Och till detta har lagts att kunskapskrav och tillämpning gått vilse. Stoffets omfattning till exempel. Min far var lärare i svenska och historia på gymnasiet och högstadiet. På en hylla i sitt arbetsrum hade han roat sig med att efter varandra ställa upp de olika upplagorna av läroböckerna från 1960- och 70-talen. Efter hand blev böckerna tunnare och tunnare och bilderna fler och fler. Fler bilder är inget fel, men omfånget kan vara ett stort problem.

I dag har man rätt ofta ingen lärobok, utan fakta ska sökas fritt på till exempel internet. Ibland kan i tillämplighetens namn ges uppgifter som verkar helt omöjliga och bara kan leda till okritiskt kopierande av resonemang från de källor man råkar hitta.

I en serie radioprogram har problemet skildrats ingående. Vi hörde förtvivlade föräldrar som inte förstod uppgifter trots att de var yrkesverksamma akademiker. Och elever som får ångest av att inte prestera tillräckligt.

Hemuppgifter som kunde ges var: Redogör för semesterns uppkomst och utveckling under 1900-talet. Källor lämnas man att söka upp själv. Detta låter som en nästan något bred uppgift för en kandidat- eller magisteruppsats på universitetet. Snarare en klockren titel på en doktorsavhandling.

Kulturhistoria är fantastiskt intressant, men det ställer krav på mycket stora och uppfinningsrika källstudier. I det nämnda fallet kunde Svenska turistföreningens samtliga årsböcker eller kvalitativa studier över ett större annonsmaterial vara saker man kan kasta fram. Knappast något att fullborda på några kvällar mellan fotbollsträning och läggdags.

Skolverkets skrivelse tycks dela denna kritik. Och verket antyder faktiskt att sjukan är värst på högstadiet:

”I vissa fall förefaller grundskolans kunskapskrav, som uttrycks med förmågor och ofta relaterar till förmåga att analysera, att vara högre ställda än kunskapskraven på gymnasial nivå. De senare utgår ibland från mål som uttrycks som ”kunskaper om”, dvs. tydligare relaterar till fakta och förståelse.”

Bristen på verkligt material och betoningen av ”analys” riskerar förstås att gynna elever som kan prestera de riktiga ordmängderna, med andra ord bluddrande. Medan det missgynnar dem som verkligen inriktar sig på att lära nya fakta.

Skolverket har alltså rätt att skolundervisningen och bedömningen bör ändras till förmån för fakta. Kanske kan man hoppas på att det omotiverad skället på ”årtalsexercis” försvinner. En tidslinje är perfekt som grund för vidare sturskes och förståelse för utvecklingstrender i historien. Man blir rikare om man vet ungefär vad som hände vilka århundraden och i vilken ordning.

Detta sagt är förslaget att rensa bort all historia före år 1700 lika dumt för det.

Inte minst i dessa dagar när man talar om behovet av gemenskapsfrämjande institutioner så vore det inte så dumt med ett historieämne som gav en djup kännedom om den svenska historian. Annars kanske vårt land snart är historia.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne