Utrota fattigdomen!

Av Bertil Persson
En miljard människor svälter idag. De lever på mindre än en dollar om dagen. Detta är inte acceptabelt för ett land med Sveriges humanistiska och kristna tradition, även om vår skuld för situationen är relativt begränsad. Och vi bör ge en effektiv hjälp, som skapar förutsättningar för en snabb välståndsuppbyggnad.

Gemensamt för de fattiga länderna är fattigdomen. Alla är exempelvis inte gamla kolonier. Men själva orsaken till fattigdomen är i samtliga fall vanstyre – pågående eller tidigare. Och erfarenheterna från Stillhavsasien visar klart att det endast tar 20 – 30 år för ett land med “good governance” att gå från absolut fattigdom till relativt välstånd alldeles oavsett om landet har naturtillgångar eller ej.

Demokrati är grunden för välstånd

Vanstyre måste naturligtvis ersättas av en fungerande demokrati. Befolkningen måste känna sitt ansvar för hur landet leds, och omvänt måste regeringarna vara direkt ansvariga inför sin befolkning. En dålig regering skall bytas ut i fria val.

Själva grunden för en demokrati är partierna. Dessa skall lyssna till medborgarnas problem och formulera lösningar baserade på sina ideologier – d.v.s. skapa valmöjligheter för medborgarna. De skall avväga olika behov och intressen mot varandra.

Grundläggande i en demokrati är konkurrensen – mellan kandidater, partier och ideologier. Och att denna sker på rättvisa villkor. Demokrati är aldrig “gullig”.
Av Sveriges demokratianslag går dock inte ens en tiondel till partiuppbyggnadsarbetet i utvecklingsländerna. Så kan det inte få fortsätta. Det är i systerpartiers samverkan som utvecklingspotentialen finns.

Enfrågerörelser har också sitt värde, men de kan aldrig ersätta partierna. Kravmaskinerna i NGO:s (non-governemental organisations), CSO:s (civil-society organisations) och GONGO:s (governement-organised-non-governemental organisations, d.v.s. folkrörelser utan folk) har aldrig att ta hänsyn till andra intressen än de egna, även om de kan bidra till debatten.

Enprocentmålet

Biståndets procentmål har tyvärr avintellektualiserat debatten, eftersom de inte alls är resultatorienterade. Utbetalningsmål är ju uppfyllda så snart rätt summa skrivits på checken. Det viktiga är faktiskt vad som händer “på marken” – d.v.s. hur många flickor som får basal skolutbildning, hur många hushåll som får tillgång till rent vatten o.s.v. FN:s millenniemål är däremot resultatmål, möjliga att mäta och utvärdera. Men det saknas ännu mål för demokrati, MR, rättstrygghet och marknadsekonomi.
För biståndsbranschen är enprocentmålet en framtidstrygghet, men vem skulle acceptera exempelvis ett fyraprocentmål för försvaret eller ett tioprocentmål för sjukvården? Vänsterpartierna brukar rädda sitt samvete med överbud som aldrig uppfylles. Och de har alltid utgiftstaket att ta till som broms.

Historien är ofta upplysande. Få känner till vår drygt 350 år gamla slavhandelskoloni Cabo Corso i nuvarande Ghana – med en vasaborg i svensk granit – som idag är ett av Unescos världsarv. Få vet att bara två svenska statsministrar har betalat ut en procent i bistånd, och att dessa heter Ola Ullsten och Carl Bildt. Eller att de fattiga ländernas skulder till Sverige är avskrivna – av ekonomiministern Gösta Bohman. Före kommunismens fall var Margaretha af Ugglas ensam i riksdagen om att kräva respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi av utvecklingsländerna. Nu gör alla det.

Finns inte brist på mat – utan brist på pengar

Svälten i världen betingas inte av brist på mat – utan enbart av brist på pengar att köpa för. Överproduktionen av mat är ett av världens största problem. T.o.m. Kina dras med matöverskott. EU och USA vräker ut sin subventionerade matöverproduktion till dumpade priser på världsmarknaden och saboterar möjligheten för fattiga länder att få rimlig ersättning för sina livsmedel. När ett land skall bygga upp välstånd börjar man med matproduktion, och sedan med textilier. Bådadera bromsar EU och USA med tullmurar och importrestriktioner, och bevarar därmed fattigdomen i världen.

Kapital är naturligt nog en bristvara i utvecklingsländerna. Argument hörs ofta om att bankerna måste ta sitt ansvar – men banken har ju inga pengar! Det kapital som finns tillgängligt är den rika världens pensionsbesparingar. Och få är villiga att se dessa hanteras hur som helst. Vi behöver snarast ett gemensamt och rättvist regelverk för investeringar över nationsgränserna. Nuvarande 1.600 bilaterala avtal är en härva som hämmar kapitaltillgången för utvecklingsländerna.

När ett företag körts i botten ekonomiskt, gör det konkurs. Liknande borde ske även i hårt skuldsatta länder. När en ny och utvecklingsorienterad ledning tillträtt avskrivs landets skuldbörda, under förutsättning av att detta inte utnyttjas som ett nytt låneutrymme. Vår “andel” av de fattigaste ländernas skuldbörda är 2 miljarder dollar. Vi moderater drev under min riksdagstid skuldavskrivningen hårt och hade därmed de största treårssatsningarna.

Det finns anledning till optimism

Optimism är trots allt verkligt berättigad. Millenniemålet – att halvera fattigdomen till år 2015 – kommer att uppfyllas. Antalet krig reduceras och antalet demokratier ökar. Men ännu finns det “skurkstater”.

Stillahavsasien genomgår idag ett ekonomiskt under. Världens ekonomiska centrum kommer inom tjugo år att flytta från Atlanten till Stilla Havet. Kina producerar varje år 450.000 civilingeniörer med en utbildning väl så god som vår. Sydkorea har lika många studenter på alla nivåer och linjer som USA. IT-kompetensen i Bangalore överstiger på många områden den i Kalifornien. Konsekvensen för oss hänger på EU:s Lissabonprocess.

Även om det krävs vaksamhet

Men vaksamhet behövs mot “Asian values” – i den specifika betydelsen att en regering som levererar mat inte behöver bry sig om demokrati. Det av protektionism, diktatur och kommunism så skadade Sydamerika är nu åter inne i en tillväxtfas – om än skakig. Mellanösternkrisen kan bara stormakterna lösa.

Det verkligt stora problemet är Afrika söder om Sahara. Världens första universitet låg i Timbuktu, men det var länge sedan. Kontinenten har sedan drabbats av tre katastrofer: först slavhandeln, sedan kolonialismen och därefter socialismen från öst. Dessutom har man dubbla ledarstrukturer: den folkvalda och den traditionella. Och krig är bara alltför vanliga. Nu har även HIV tillkommit. Tragedierna är legio. Och för ett lands utveckling fordras ju att dess befolkning arbetar från sena tonåren till mitten av sextioårsåldern – inte att arbetskraften dör i Aids redan i trettioårsåldern. En ringa tillväxt förekommer visserligen, men mycket mera behövs.

Biståndsverksamheten

Biståndsverksamheten har sitt eget fikonspråk. Definitionerna är viktiga att kunna.
Rättighetsperspektivet innebär att varje invånare har rätt att av sin regering få del av åtagandena i FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter. Perspektivet innebär däremot ingen rätt för ett vanstyrt land att få pengar av andra – vilket många vill tro.
Sydperspektivet handlar om utvecklingslandets “ägarskap” av utvecklingsarbetet och har två facetter. “Hands off” innebär ett rent budgetstöd till regeringar som kan och vill utveckla sitt land. Det fungerar utmärkt men behövs inte i så värst många år. “Hands on” innebär ett noggrant kontrollerat bistånd till de regeringar som inte kan eller vill utveckla landet. De senare dominerar dessvärre.

Frivilligorganisationer är till god nytta, särskilt i länder med korrupta regimer, och där man vill att biståndet skall nå människorna i stället för privata bankkonton i Schweiz eller New York. Men man skall ha i minnet att biståndsarbete numera är en storindustri med alla dess för- och nackdelar. Och minnas att den som sitter på en stor hög av “gratispengar” alltid har många “vänner”. Korruptionsrisker finns alltid.
Borta är de gamla damerna som stickade sockor till Afrikas barn. Samarbetsländerna önskar sig i stället högt kompetenta rådgivare – arbetskraft har de redan. Nu rör det sig om livslånga anställningar, rejäla löner och bra bostäder, goda pensionsvillkor och ambitiösa expansionsplaner. Inte helt sällan har det tyvärr också handlat om Jaguarbilar, Miamivillor, lyxlägenheter åt släktingar, bjudresor, felspekulationer på börsen, och lobbyist-konsulter för att öka procentmålen.

Om fattigdomsbekämpningen lyckas inom säg tjugo år, blir det förstås katastrofalt för många biståndsorganisationer och deras anställda. Men är man illusionslös, utan vara desillusionerad, kan man få ut förträffliga resultat av frivilligorganisationernas arbete.

Sida

Sida är den verkställande statliga myndigheten. Rollen är inte lätt. Man har prioriterat tjänstemän med en bakgrund från folkhögskola eller NGO:s, vilket tycks förklara myndighetens konsekventa oförmåga att förstå partiernas betydelse för demokratin.
Svensk regionalpolitik har drabbat Sida hårt. Utbildning måste ske i Härnösand i egen regi, inte köpas från högskolorna. Utvecklingsavdelningen skall ligga i Stockholm i stället för i Afrika (där problemen finns). Och ett stort “östbistånd” – som främst skall stödja svensk industri – är på väg till Gotland. Detta samtidigt som alla vet att öst enbart är felutvecklat – inte underutvecklat. De har redan högteknologi – felet var socialistisk planekonomi.

Utbetalningsmålen innebär för Sidas del att de skall sprätta iväg stora summor med liten personal. Därför hinner Sida bara med de dyrare projekten, och i nio fall av tio har man utnyttjat det korruptionsriskabla biståndsundantaget vid upphandlingarna.

Tillväxt fordras för att utrota fattigdomen, och globaliseringen gynnar tillväxten.

Erfarenheten visar entydigt att bistånd till “good governance” ökar tillväxten, medan bistånd till vanstyre minskar den, och att dåligt bistånd aldrig blir bättre av att förlängas. Alla projekt bör därför från början ha slutdatum. Och biståndsberoende – när en regering är mer beroende av biståndsgivarna än av sin befolkning – är definitivt av ondo; en rimlig gräns är när biståndet når 10 % av budgeten.

Hur kan då Sverige bidra till fattigdomens utrotande?

Afrika är den kontinent där vi behövs mest, och dit vi bör förlägga Sidas utvecklingsavdelningar . Nyckelfrågan är naturligtvis att uppnå “Good governance”, d.v.s. att bygga upp demokrati, med välfungerande partier och partiväsende. Till detta kommer kunskapsförmedling och stöd till den offentliga sektorn. Detta med inriktning på det fria ordet, fria media, rättstrygghet, korruptionsbekämpning, basal skolutbildning, basal hälsovård, frihandel, marknadsekonomins institutioner och ett aktivt fredsbyggande.

De begränsade svenska insatserna bör koncentreras till några få länder med ledningar som både kan och vill utveckla sitt land, och som därför kan få både skuldavskrivningar och budgetstöd. Det krävs ett helhjärtat engagemang från våra partier och en medverkan från regeringens samtliga departement. Och gärna rådgivning från något asiatiskt land som redan tagit språnget från fattigdom till välfärd. Då kan vi skapa sådana förebilder i Afrika, som andra afrikanska regeringar behöver. Ren kunskapsförmedling bör förstås kunna efterfrågas även andra länder.

Fattigdomen i världen är oacceptabel. Målet måste entydigt vara att utrota den.

–

Bertil Persson har varit moderaternas talesman i biståndsfrågor, vice ordförande i utrikesutskottet, ledamot i Globcomutredningen och i Sidas styrelse.