Utveckling med förhinder

Varför utvecklas inte Tanzania bättre än vad det gör och varför kommer inte tillväxten fler till del? Emil Uddhammar skriver om ett land där viljan till utvecklingen finns, men hindren är stora.

Lantbrukaren Batoni Sinyenga driver sin gård ett par mil utanför Mbeya i södra Tanzania, nära gränsen till Zambia. Han har fem anställda och ytterligare trettio vid säsong. Han odlar kaffe, majs och olika frukter som mango, apelsin och avokado.

I jämförelse med många andra småbönder går det bra. Batoni Sinyenga har formaliserad äganderätt till sin mark och har successivt utökat arealen de senaste åren. Han har infört konstbevattning. Men det kunde gå ännu bättre, och det kunde gå bättre för fler.

Ett bekymmer är den usla vägen från gården flera kilometer fram till landsvägen. Den gör transporter av grödor ut till marknaden kostsamma, svåra och oförutsägbara. Ett annat är bristen på goda lagerutrymmen. Ofta förfars frukten innan den hinner levereras.

Tanzania har haft en tillväxt kring sju procent de senaste åren. Då jag nyligen hade förmånen att organisera en studieresa till Tanzania om media, utveckling och markrättigheter, ställdes ofta frågan varför landet inte utvecklas bättre, och varför tillväxten inte kommer fler till del.

Efter några dagar i Dar es Salaam fortsatte vi söder ut i bil via Iringa mot Mbeya. Redan under den färden kom vi svaret på frågan något närmare.

Det finns en enda väg från Dar es Salaam som går till samtliga provinser i norr, väster och sydväst. Vägen är asfalterad, men har bara en fil i varje riktning. Där går mängder med tung lastbilstrafik, varav nära hälften tankbilar med diesel. Under resan såg vi minst ett tiotal kraschade lastbilar eller släp utefter vägen.

Från Zambia i söder kommer långtradare tungt lastade med koppar. Till Zambia och södra Tanzania finns också en järnväg, som en gång byggdes av Kina. Den har dock en unik spårvidd som bara passar kinesiska tåg. Järnvägen fungerar inte, men planer finns på att den skall restaureras.

Lastbilar stoppas regelbundet av polis för kontroll av olika tillstånd, och lasterna vägs nära nog var tionde mil. Detta tar mycken tid.

När jag för fyra år sedan besökte Mbeya var flygplatsen under konstruktion. Det har den varit i tolv år nu. Ännu finns ingen reguljär inrikestrafik dit. Än mindre förekommer transporter av frukt eller grönsaker till internationella marknader.

När Batoni Sinyengas kaffe når kusten för export, är nästa problem bristen på god och rationell hamnkapacitet. För gods som skall skeppas ut från Östafrika är väntetiden på redden ofta två veckor innan ett fartyg släpps in för lossning och lastning. Det innebär dryga kostnader, som naturligtvis drabbar både producenter och konsumenter.

Till detta kan läggas de ”icke-tull-hinder” som Transparency International nyligen identifierat i en rapport. Tull och andra myndigheter som hanterar gränshandeln mellan olika länder i Östafrika kräver höga mutor för att tillåta transporter och handel.

Batoni Sinyenga utanför Mbeya har en imponerande drivkraft och energi. Det är frustrerande att tänka på alla de hinder som motarbetar honom och så många andra i hans situation, som bara vill utveckla sin verksamhet.

Emil Uddhammar är professor i statsvetenskap, verksam vid Uppsala Universitet, samt VD för rese- och konsultföretaget Mitt Afrika.