Vad är äktenskapet bra för?

Äktenskapet behöver samhällets medvetna stöd och dess positiva bidrag till samhällsutvecklingen borde lyftas fram av politiken, menar Per Landgren.

Om läkare och forskare inom hälsovetenskaperna visat att rökning vid graviditet skadar foster, då anser de flesta av oss att det ligger på deras ansvar att informera allmänheten om detta. Om sociologer och andra samhällsvetare har ett motsvarande bevismaterial, som visar att det trogna, harmoniska, överlåtna och väl fungerande äktenskapet mellan en kvinna och en man har en rad olika fördelar för makarna och barnen, då blir det politiskt känsligt att förmedla forskningsresultatet.

När den amerikanska sociologiprofessorn, vid det prestigefulla University of Chicago, Linda Waite under slutet av 90-talet var president för The Population Association of America menade hon att samhällsvetare har ett ansvar att ”väga bevismaterialet rörande konsekvenserna av olika sätt att leva samt att kommunicera dessa fakta eller rön till allmänheten”. När hon sedan i vetenskapliga och mer populära arbeten gjorde just detta och skrev om sina och andras forskningsresultat anklagades hon för att driva en egen politisk agenda. Kan det vara så att fakta som är till fördel för det traditionella äktenskapet och kärnfamiljen undertrycks, eftersom budskapet inte anses politiskt comme il faut?

Överlag förmedlar forskningen en rad fördelar med äktenskap framför en samborelation eller att leva ensam. Forskningsresultaten hämtas framför allt från statistik eller från kliniska studier. Den tydligaste och mest kraftfulla sammanställningen av äktenskapets fördelar, när det är byggt på trohet, överlåtelse och kärlek är möjligen den i Sverige inte särskilt uppmärksammade boken The Case for Marriage (New York, 2000) av sociologiprofessorn Linda J. Waite vid University of Chicago och journalisten Maggie Gallagher. I några inledande kapitel sammanfattar de forskningen så långt, vilken enligt författarna entydigt pekar till det monogama äktenskapets fördel. Varje avgörande påstående av Waite och Gallagher stöds av referenser till relevant och aktuell forskning. Kärnan i författarnas argumentering är att ”själva löftet om trohet”, the promise of permanence, är nyckeln till äktenskapets ”omvandlade kraft”, transformative power. (Waite & Gallagher 2000:25)

Överenskommelsen eller kontraktet och sedan det offentliga löftet att viga sina liv åt varandra sporrar makarna att tillsammans fatta beslut om deras gemensamma framtid med allt från barn till utbildning och ekonomi. Makarna bygger upp förtroende och litar på varandra att var och en tar sitt ansvar och fullgör sina uppgifter och plikter. Som i affärsuppgörelser ger kontraktet, alltså äktenskapet, den säkerhet och trygghet som behövs för investeringar, det vill säga i allt från känslor till pengar och framtid med gemensamma barn, vilket sedan har avgörande betydelse för barnens trygghet, hälsa och utveckling. Men en oundgänglig del i detta är att kontraktet är offentligt och ges stöd och respekteras av det offentliga och det omgivande samhället. Här kommer samhället och politiken in.

När det gäller könsroller, vill författarna hellre tala om specialisering. ”What economists call specialization, spouses call fighting about who does what.” (Waite & Gallagher 2000:26) Specialisering hyllas på de flesta områden, men av någon anledning ska enligt den publikt förhärskande doktrinen båda makar vara lika bra eller dåliga på allt, tycks författarna resonera.

Sedan behandlas område efter område. Äktenskap jämförs med sammanboende. Att fler sambos separerar och att de rent statistiskt har sämre utfall såväl vad gäller deras eget välbefinnande som barnens förklarar författarna på följande sätt: ”But the price of freedom can be high. For by consciously withholding permanent commitment, cohabitors do not reap the advantages of a deeper partnership.” (Waite & Gallagher 2000:45) Hälsa, sex, välstånd och fattigdom, våld ges egna kapitel och äktenskapets fördelar beläggs hela tiden med referenser till vetenskaplig artiklar och böcker. Waites egen forskning, som också redovisas i boken, poängterar att äktenskap som social institution bidrar till att förändra makarnas inställning och beteende, så att de gynnar ekonomin och stärker såväl det känslomässiga som fysiska välmåendet. Samboförhållanden är en mindre investering och därför ett mindre åtagande. Detta kan också leda till en lägre värdering av äktenskapet hos sammanboende, om de väljer att gifta sig. Makar i äktenskap har också exklusiv tillgång till regelbunden och säker sex.

I kapitlet “Trends in Men’s and Woman’s Well-Being in Marriage” av Linda Waite i boken The Ties that bind. Perspectives on Marriage and Cohabitation utgiven av Waite, gör Waite också upp med föreställningen att äktenskapet skulle vara mindre fördelaktigt än tidigare. Författaren menar tvärtemot att trots färre äktenskap, fler skilsmässor, färre omgiften och fler samboförhållanden visar tillgänglig forskning och statistik på fördelarna med varaktiga, trogna och kärleksfulla äktenskap grundade i ömsesidig överlåtelse. Waite exemplifierar till exempel med den uppenbarligen vanliga företeelsen att kvinnan ofta vakar över mannens hälsa, men också ibland till synes svårbedömda kategorier som ”tillfredställelse med äktenskapet”, ”allmän lycka”, ”fysisk hälsa”, ”tillfredställelse med familjelivet”, ”våld inom familjen”, ”tillfredställelse med arbete” ekonomisk styrka”. Waite är medveten om att fakta filtreras genom subjektiva värderingar i de data, som Waite utgår ifrån, men forskningsresultaten är ändå entydigt till äktenskapets och familjens fördel. (Waite 2000:368 ff.)

Waite och Gallaghers bok beskrivs av en del andra forskare som kontroversiell (t. ex. Elliott & Umberson 2004:39), men omdömet varken specificeras eller förklaras. Waite menar själv i personlig korrespondens med mig att konflikten gällde “politiken”. Waite skrev den fjärde augusti 2010: “Some accused us of selecting findings because they fit our political agenda. I certainly had non.” Dr. Pat Fagan, senior advisor på Family Research Council, en konservativ ”think tank”, beskriver Waite som “a liberal who always goes where the data leads”.

Få forskningsområden är så politiserade som familjen. Den välkände amerikanske sociologen och Sverigekännaren David Popenoe skrev redan under 80-talet att det knappast finns något mer värdeladdat och känsligt ämne inom samhällsvetenskaperna än just forskning om familjen. Det är så lätt att låta de egna attityderna och erfarenheterna påverka forskningen. Forskare har sina egna agendor och driver gärna politiker framför sig eller anpassar sig till vad som är politiskt gångbart. En del gör det helt öppet, för att försöka förändra verkligheten. Andra framställer verkligheten som smått paradoxal när den är trög och inte alls stämmer överens med vad de själva vill eller med vad som hävdas vara politiskt rätt och riktigt. Men, det finns också forskare som visar en uppfriskande integritet och visst mod. Forskare som låter data tala sitt eget språk. De lägger olika slags politiska, filosofiska eller religiösa agendor åt sidan och låter forskningsresultaten komma fram i vetenskapliga rapporter, artiklar och monografier. Även om data och till synes givna tolkningar är politiskt inopportuna, så försvarar de dem efter konstens alla regler.

Visst, fakta tolkas. De fogas alltid in i olika sammanhang. Men när såväl kvalitativa som kvantitativa populationsbaserade undersökningar entydigt pekar på det trogna och överlåtna monogama äktenskapet har fördelar, då tycks data hanteras på olika sätt. De kan förstås tolkas adekvat och publiceras, men de kan också mycket väl förtigas eller mörkas till sitt innehåll. Nu är förvisso inte allt svart eller vitt, men en internationell forskare – av flera – som visat en sådan integritet i sin forskning är just Linda Waite.

Inte bara har det stabila och kärleksfulla äktenskapets många fördelar för makarna och barnen kommit fram genom forskningsresultaten under de senaste decennierna utan också kärnfamiljens grundläggande betydelse som social institution för samhällets funktion.Visst, det kan låta präktigt och förnumstigt så det förslår, men forskningsresultaten som pekar i denna riktning borde få komma fram. Vad är det som ska gälla inom forskningen? Den ritade kartan eller verkligheten?

I vår tids idédebatt ändras ibland betydelseinnehållet hos vissa centrala beteckningar. Nyckelord som ’äktenskap’ och ’familj’ omdefinieras. Ibland har det varit en del av en politisk strategi och ibland har det mer tvingats fram av en postmodern inställning till bland annat familj och samlevnad. Ord kan, beroende av sammanhang, ha flera betydelser och därmed återge flera skilda begrepp. Detta betyder inte att verkligheten, som fångats in av en beteckning med ett bestämt betydelseinnehåll förändras bara för att själva bokstavskombinationen, ordet också börjar användas för att betyda något väsentligen annat. Den i vår kultur givna betydelsen av ”äktenskap” är en i princip livslång samlevnadsform mellan en man och en kvinna. Olika bokstavskombinationer i olika språk, till exempel svenskans ”äktenskap”, engelskans ”marriage” och det tyska ”Ehe”, betecknar alla ett och samma begrepp. Betydelsen av ”familj” är i detta historiskt förankrade sammanhang gifta makar och deras gemensamma barn, biologiska eller adopterade.

Nationalencyklopedin (NE) skriver under uppslagsordet ’familj ’ att den ”i de flesta kulturer [är] basen för den samhälleliga organisationen. Den är grundad på en kombination av äktenskap och blodförvantskap.” Fortplantning och socialisation, det vill säga den process som leder till att barn införlivar omgivningens normer och kultur, tas fram som de viktigaste uppgifterna. NE menar också att ”familj” bör skiljas från ”hushåll” eftersom det förra baseras på ”släktskap” och det andra på ”lokalitet”. En familjs medlemmar behöver inte alltid dela hushåll och bo på samma plats för att utgöra en familj. Hushåll är å sin sida ett överordnat begrepp, som innesluter alla skilda slag av hushåll, där ”familj” vanligtvis ingår. När ordet ”familj” börjar användas identiskt med begreppet ”hushåll” kommer nya beteckningar att skapas för att fånga in innehållet i begreppet ”familj” och i de väsentligen olika typer av hushåll som finns i verkligheten, till exempel ”kärnfamilj”, ”’sambohushåll ”, ”ensamhushåll ”, ”heterofamilj” och ”homofamilj”.

För mig som kristdemokrat är familjebegreppet centralt. Enligt kristdemokratisk politisk filosofi är familjen i grunden en naturlig gemenskap mellan en man och en kvinna, vars särskilda omsorg är de gemensamma biologiska eller adopterade barnen. Ordet ’naturlig’ är hämtat från aristotelisk filosofi och betyder ’i enlighet med sin natur’ eller ’ändamålsenlig’. Familjen ses därmed som en ändamålsenlig social institution, där det centrala målet är omsorgen om och fostran av de egna biologiska eller adopterade barnen. Familjen är i kristdemokratisk politisk filosofi en av flera ”naturliga gemenskaper” och bland dessa, grundläggande för samhället. Skiftande utseenden av familjer är av diverse olika orsaker variationer på ett givet utgångstema.

Definitionen ovan kan vid första anblicken uppfattas som exklusiv och diskriminerande. Varför ska inte andra konstellationer i samhället också kunna kallas för ’familjer’? Frågan är berättigad, men det finns också ett svar som borde kunna leda till ett konstruktivt politiskt samtal. Det ligger i själva definitionens natur att alla beteckningar inte kan betyda allting i alla sammanhang. Då vore kommunikation omöjlig. Därför löper alla definitioner risken att beskyllas för att vara diskriminerande, även om de inte är lika politiskt laddade. Latinets definitio betyder avgränsa, och vid en definition identifieras olika saker eller levande varelser genom att de väsentliga egenskaper, som skiljer dem åt, lyfts fram.

För det andra ingår det i själva definierandets natur att ge olika beteckningar åt väsentligen olika saker och fenomen. Det finns ingen anledning att använda olika beteckningar för identiska saker eller företeelser. Det gör man i olika språk och ibland också i olika dialekter, men det är knappast något mål i sig att uppfinna nya ord för redan betecknade begrepp. När väsentliga skillnader finns i verkligheten på saker och fenomen så uppstår däremot behov av olika termer.

Inom sociologin finns behov av definitioner för olika företeelser, som inte är identiska. Hushåll är en sådan företeelse, som kan delas in i olika typer allt efter de väsentliga skillnader de visar. Inom familjesociologin finns det emellertid av till synes andra orsaker inte längre någon enhetlig definition av ’familj’.

Antalet äktenskap minskar i Sverige. Den sista december 2013 fanns det 4 209 502 hushåll i Sverige. Nästan hälften av befolkningen var gift eller sambo, men den vanligaste hushållstypen på 37.7 procent var ensamstående utan barn. Antalet ingångna äktenskap år 2013 var 45 703. Under 2010 ingicks 50 730, så på bara fyra år har vi sett en nedgång av äktenskapen med nästan 10 procent. Fram till 2010 var det en sju års kontinuerlig ökning.

År 2009 var Sveriges befolkning 9 340 682 och antalet gifta var 3 175 716. Samma år började den könsneutala äktenskapslagen att gälla. Då var antalet ingångna äktenskap 48 033 och av dessa var det 888 kvinnor och 659 män som ingick samkönat äktenskap. Vad gäller den ojämna siffran, så räknas inte partnern med i den svenska statistiken om den inte är folkbokförd i Sverige.

Under några år kring 1940 var de ingångna äktenskapen över 60 000. Annars har de i regel legat mellan 30 000 och 50 000 per år. Mer intressant i detta sammanhang är dock trenden av andelen gifta i den totala befolkningen. År 1950 var andelen gifta 46 procent, 1970 var den nästan 48 procent. År 1974 ökade emellertid, som Gunnar Andersson skriver, skilsmässorisken (”the divorce risk”) på grund av lagändringar, som ändrade villkoren för skilsmässa i liberaliserande riktning. (G. Andersson & L. Guiping, 2001:A3) År 1980 var andelen gifta nästan 43 procent, 1990 var den 40 procent, 2000 var den lite mer än 35 procent och år 2009 var den 34 procent. (SCB 2010:16-19)

Samtidigt har andelen ”Övriga ogifta”, där de samboende ingår, ökat på motsvarande sätt. År 1970 var andelen 23 procent, 1980 26 procent, 1990 29 procent och år 2009 35 procent. Andelen av befolkningen ”tidigare gifta” var år 1970 cirka nio procent och år 2009 hade den ökat till 15 procent. Samtidigt har medelåldern för nyblivna gifta stigit. År 1940 var den, avrundat till närmaste heltal, 29 år för män och 26 år för kvinnor. År 2009 var den 35 år för män och 33 år för kvinnor. (SCB 2010:386) Trenden att äktenskap minskar och sammanboende ökar är otvetydig.

Antalet skilsmässor i Sverige under år 2009 var 22 211. Detta antal utgör cirka 1.4 procent av det totala antalet gifta, det vill säga av 3 180 030 vid årsskiftet 2009/2010. Under år 2012 upphörde 53 000 äktenskap. Mer än 23 000 var skilsmässor och övriga upphörde genom att en eller båda av makarna dog. Skilsmässorna har sedan 1976 legat runt 20 000 per år. Enligt SCB inträffar de flesta skilsmässor ”inom ett fåtal år efter vigseln. Drygt hälften av skilsmässorna under 2009 gällde äktenskap ingångna under 2000-talet.

Hur många barn lever med båda sina föräldrar? År 2008 fick 48 552 barn mellan 0 och 17 år uppleva att deras föräldrar separerade. Det är något mer än 3 procent av alla barn med gifta föräldrar eller samboföräldrar. SCB skriver följande: ”Minskningen av separationer har främst skett i sambofamiljer, men risken för ett barn att uppleva en separation är fortfarande dubbelt så hög för barn med samboföräldrar än för barn med gifta föräldrar. År 2009 fanns det totalt 1.9 miljoner barn i landet i åldrarna 0-17 år. Enligt SCB ”bor ungefär en halv miljon barn skilda från en eller båda sina föräldrar.” Man kan också vända på det och säga att nästan 74 procent av alla barn mellan 0 till 17 år bor tillsammans med sina båda föräldrar.

SCB beräknade år 2009 ”att cirka 5 procent av alla barn föds utanför ett parförhållande och aldrig bor med båda sina biologiska föräldrar under uppväxten.” Detta sägs motsvara 100 000 barn under 18 år. Ungefär 23 000 barn därutöver har en förälder som avlidit. (SCB, 2009:19) Separationer har dock minskat de senaste åren, vilket, enligt samma rapport, kan bero på att föräldrar blir allt äldre. Det anförs också att fler föräldrar också har en högre utbildning. Risken för separation minskar med en äldre mamma samt med föräldrar, som har högre utbildning.

Enligt rapporten har också minskningen av separationer lett till fler barn i åldern 0-5 år bor med sina båda biologiska föräldrar. Denna andel har ökat från 84 procent år 1998 till 86 procent år 2008. Andelen barn under 18 år som inte bodde med sina båda ursprungliga föräldrar på grund av skilsmässa eller separation var i början av 1990-talet knappt 16 procent av alla barn, och motsvarande andel var 18 procent år 2009. I september 2013 rapporterade dock SCB att ”kärnfamiljen” vinner mark och att det är en trend mot mer stabila förhållanden.

Vad säger då forskningen? Ja, analyserna av data är långt ifrån slutgiltiga. Det sista ordet är sällan sagt. Det finns ofta ytterligare faktorer och potentiella delorsaker att räkna med. När det gäller familjeforskning berör den ofta personligt och djupt. Vi har alla egna erfarenheter. Även forskarna själva. Vi har alla gjort eller utsatts för andras val. Vi gynnas eller drabbas negativt. Också av andras val.

Fokus i denna artikel har varit inriktat på barnens bästa, hälsa och välmående, även om andra aspekter på äktenskap och familj också har tagits upp.

Slutsatsen man kan dra är dock att äktenskap i grunden och i regel är någonting positivt och bra! Bra för barnen och bra för båda makarna/föräldrarna. Visst, alla äktenskap fungerar inte bra och konfliktfyllda äktenskap kan vara skadliga för alla parter. Men statistik talar också för att försoning kan hela äktenskap, som då återvinner sin styrka och sina fördelar. Viktig forskning, som inte berörts, här visar hur vårdnadstvister i domstolar spetsar till konflikter, försvårar försoning och till och med gör konflikterna irreparabla, vilket gör att man kan ifrågasätta om domstolar över huvud taget är rätt arena för dylika processer.

Om nu trogna, harmoniska, överlåtna och väl fungerande äktenskap är bra för alla parter och därför också för hela vårt samhälle, då behöver rimligtvis äktenskapen samhällets medvetna stöd i allt från sociallagstiftning och de sociala stödfunktionerna till arbetslivet. Äktenskapets positiva innehåll och bidrag till en god samhällsutveckling behöver därför lyftas fram.

Per Landgren är idéhistoriker och kandiderar till riksdagen för Kristdemokraterna.