Vad är ett parti utan politik?

Moderaterna tillsätter nya arbetsgrupper. Amanda Wollstad undrar om hon inte har hört det förut, och funderar på när ett parti egentligen slutar vara ett parti och övergår till att bli en utredning.

Moderaterna tillsätter arbetsgrupper, trumpetar det ljusblå pressmeddelandet ut ett par timmar innan Svenska Akademien glatt kapar både Twitter och opinionssidor för helgen – en händelse som för övrig ser ut som en tanke. Fem nya reformgrupper ska det bli, och de ska arbeta med att utveckla Moderaternas plan för ett starkare Sverige.

En lätt känsla av deja vu smyger sig på. Har inte detta lästs förr? Ganska nyligen, till och med? En snabb sökning på det världsomspännande informationsnätverket ger svaret: i januari 2015 trumpetade ett ljusblått pressmeddelande ut att moderaterna skulle tillsätta sex arbetsgrupper med uppgiften att ”ta fram utmaningsrapporter i syfte att kartlägga de viktigaste politiska prioriteringarna på respektive område inför valet 2018”. Därefter har det däremot varit påfallande tyst.

För ett ögonblick är det svårt att inte föreställa sig gruppen med grånande, lätt dammiga moderata kommunalpolitiker i källargångarna under Schönfeldts Gränd, sörplande kallt automatkaffe och tuggandes på torra gifflar medan de mässar ’ansvar för ekonomin, krona för krona, tas inom ram’ med allt hesare röster. Man får hoppas att de åtminstone packas ner och tas med i flytten.

Ett får man ju dock ge partiledningen, och det är att de till fullo omfamnat det svenska kulturarvet. Det finns inte ett problem så akut att det inte går att tillsätta en utredning för att i demokratisk ordning analysera alla alternativ innan man föreslår åtgärder som vid de laget är så urvattnade att de omedelbart kan förpassas till arkivet och aldrig läsas igen.

Problemet – eller fördelen, om man nu är ett parti resonans på idéer – med såväl utredningar som arbetsgrupper och beredningar är ju nämligen just att de tar tid. Tid under vilken världen knappast står still. När analyserna presenteras kommer de redan vara daterade, problemen de skulle adressera försvårats och djupnat eller – mindre sannolikt, men förmodligen är det just vad man hoppas på – löst sig själva.

Enda lösningen då blir naturligtvis att tillsätta nya arbetsgrupper, som tittar på de nya förutsättningarna, och vips har man skapat en evighetsmaskin. Förmodligen siktar man på Nobelpriset i fysik 2022, för några fler val lär man inte vinna.

De må låta närmast revolutionärt i dessa trianguleringens tidevarv, men det var ungefär det här partier en gång hade ideologier till. En kärna att återvända till och söka svar hos när världen krängde, utan att någonting alls behövde tillsättas.

Legenden säger att man fortfarande sent om natten, långt efter att strategerna släckt lampan och den sista studentförbundaren samlat ihop tomflaskorna efter talarkvällen, ställer sig ensam i praktsalen så kan man fortfarande höra viskningarna från de som satt där då.

Först bara något knappt hörbart om att sänka skatten, och då är det som modern och upplyst partist i T-tröja men utan pärlor förstås lätt att ge upp, men härdar man bara ut blir rösterna snart tydligare och budskapet klarare.

Då får man höra om självbestämmande, individens frihet och rätt till frukten av sitt eget arbete, om små stater och stora sammanhang, om de strävsamma företagen som byggde Sverige och kan göra det igen, om de bara ges möjligheten. Om solidaritet med individen och varje enskild medborgares rätt att söka sin egen väg, sin egen lycka. Om varför skatten ska ner, och politiken begränsas.

Så passa gärna på att smyga dit en kulen höstkväll, innan flyttlasset går till ett nytt, fräscht och praktiskt nytt kontor för de Nya Moderaterna.

Men akta er för arbetsgrupperna i källaren.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift.