Vad håller ihop Kina?

De kinesiska myndigheternas legitimitet grundar sig på förmågan att leverera stabilitet och tillväxt, så vad motiverar deras makt när ekonomin saktar in – eller minskar, undrar Daniel Braw.

Den som bara följde den amerikanska valrörelsen, skulle snart komma till slutsatsen att Kina på ett unikt sätt har manipulerat världsekonomin till sin fördel och andras – i synnerhet USA:s – nackdel. Av sju punkter i Donald Trumps handelspolitiska plan handlar tre specifikt om Kina. Drastiska åtgärder tycks krävas för att få slut på Kinas orättvisa tillväxt.

I den verkliga världen är förhållandena lite annorlunda, som journalisten och Kinakännaren Jojje Olsson belyser i den nyutkomna boken Det nya Kina: den repressiva stormakten (Historiska media). På en rad områden upplever Kina just nu stora problem och motsättningar, som dessutom har ställts på sin spets under nuvarande presidenten Xi Jinping. Ett sådant problemområde är ekonomin. Den kinesiska modellen, som bygger på mycket långtgående statlig styrning, har under 2000-talet gjort lysande resultat. Av världens 500 största företag var år 2015 vart femte kinesiskt; det var dubbelt så många som fem år tidigare.

Men det kinesiska uppsvinget, som samtidigt har varit ett enormt framsteg för fattigdomsbekämpningen i världen, har samtidigt åtföljts och överdrivits av en officiell statistik vars tillförlitlighet kan betvivlas. Olsson har för sitt kapitel om ekonomin satt rubriken Ekonomisk stagnation, en tillbakagång som enligt vissa indikatorer redan har inletts trots offentliga tillväxtprognoser. Volymen av fraktat gods på järnväg minskar, produktionen av viktiga industriprodukter faller. 2015 minskade energiframställningen för första gången sedan kulturrevolutionen.

Till problemet hör också att Kinas tillväxt under senare decennier har byggt på en kombination av engångsfaktorer: globalisering av teknologi och kapital i kombination med oändlig tillgång på lojal och billig arbetskraft. Nu stiger kostnaderna för arbetskraften samtidigt som landet på grund av sin befolkningspolitik får en allt svårare demografisk situation att hantera. Dels råder ett överskott på män, dels växer andelen äldre. 2050 beräknas närmare en halv miljard kineser vara äldre än 60 år.

Eftersom ekonomin är statligt styrd blir tillväxtens inbromsning en direkt utmaning mot systemets legitimitet. Myndigheternas makt och legitimitet grundar sig på förmågan att leverera stabilitet och tillväxt. När ekonomin står stilla eller rentav krymper, vad finns då som kan motivera inskränkningarna av medborgarnas frihet? Landets utveckling, skriver Olsson, har kommit till ett kritiskt skede. Och globaliseringen, som tidigare har tjänat landets ledning så väl, innebär nu att även det helt avgörande informationsmonopolet är hotat.

Innebörden för omvärlden är minst sagt komplex. Om amerikanska jobb tidigare har flyttat till Kina – Trumps huvudinvändning – kan nu arbetstillfällen försvinna på grund av minskande export till Kina. Men så mycket står i alla fall klart att utvecklingen måste följas betydligt noggrannare än vad som sker idag, när allt ljus riktas mot USA. ”Dagens Kina”, skriver Jojje Olsson i sin utmärkta bok, ”är långt ifrån så stabilt som landets ledare vill ge sken av.”

Daniel Braw är fristående utrikesdebattör, ledarskribent på Barometern och utrikeskrönikör för SNB