Vad händer med arbetsgivaravgiften?

Alla arbetsgivare betalar månatligen den så kallade arbetsgivaravgiften för sina anställda. Summan motsvarar drygt trettio procent av den anställdes lön och är i teorin avsedd att finansiera den enskildes socialförsäkring. I praktiken försvinner dock i genomsnitt hälften av de inbetalda avgifterna ut i statens skatterymd.

Arbetsgivaravgiften består av sju delar som tillsammans ska finansiera socialförsäkringen. Sjukförsäkringsavgiften är exempelvis 5,02 procent av lönen, arbetsskadeavgiften 0,30 procent och arbetsmarknadsavgiften på 2,91 procent. Den allmänna löneavgiften, på 9,21 procent, saknar märkligt nog helt koppling till en förmån i socialförsäkringen. Detta är anmärkningsvärt då en avgift i den offentliga finansieringen ska generera en förmån motsvarande det belopp som betalats in av den enskilde.

Dessvärre visade Sacos kartläggning från 2006 att den genomsnittliga skattekomponenten för arbetsgivaravgiften är på totalt 48,3 procent. Således är det inte bara den allmänna löneavgiften som blir skatt, utan även stora delar av de andra punkterna.

Den höga skattesatsen är en effekt av socialförsäkringens inkomsttak på drygt 27 500 kronor respektive 36 600 kronor. Det första taket utgör gränsen i sjukförsäkringen och gäller för när bland annat full ersättning för sjukpenning och tillfällig föräldrapenning utbetalas. Det senare tillkom 2006 och är taket för full ersättning för föräldrapenning vid barns födelse och vid adoption.

Visserligen bygger socialförsäkringens system i teorin på inkomstbortfallsprincipen, vilket innebär att var och en ska få ersättning för den avgift han eller hon betalar för sin inkomst. Dock gäller det inte för inkomster över taken, den del av arbetsgivaravgiften som överstiger den högst tillåtna försäkringspremien blir istället skatt. Ju mer du tjänar över dessa gränser, desto mindre andel av din arbetsgivaravgift går därför till din egen försäkring.

Försäkringssystemet har således progressiva fördelningseffekter, vilket framträder tydligt i en jämförelse med en traditionell försäkring. Vanligtvis betalar varje person en premie utifrån en individuell riskbedömning, men socialförsäkringen fördelar istället risken mellan grupper i samhället. Utsatta samhällsgrupper behöver därför inte bära kostnaden för sin försäkring själva, de som tjänar över taken betalar delar av deras försäkringspremier. Därmed får många låginkomsttagare hela sin inkomst försäkrad, samtidigt som höginkomsttagarna inte får ersättning motsvarande de avgifter de betalar in.

Att göra Robin Hood-politik av försäkringspremier är märkligt, och att beskatta en avgift, öronmärkt för den enskildes försäkring är närmast bedrägligt. Vad som bör nämnas är att det inte längre bara är höginkomsttagarna som drabbas, idag tjänar såväl stora tjänstemannagrupper hos TCO som stora delar av LO-kollektivet för mycket för att få hela sin inkomst försäkrad. Av stockholmarna har idag runt fyrtiofyra procent en inkomst som överstiger det nedre taket. Således saknar nästan varannan person i huvudstaden full försäkring för sin inkomst, trots att var och en betalar en försäkringspremie motsvarande sin fulla lön.

Även om systemet inte får den kritik det förtjänar, har Försäkringskassan tagit sig i kragen och skrivit några rader i rättvisans namn. I en rapport som släpptes i våras anser man att ett ”fast förmånstak urholkar försäkringen vid tillväxt” och att personer med inkomst över taken inom en snar framtid borde kräva att få behålla det ”ekonomiska utrymmet som ligger i avgiftsuttaget över taken för att i stället kunna finansiera privata- och avtalsbaserade försäkringslösningar”.

Rapporten visar också att andelen som tjänar över det lägre taket har stigit från nio till trettiosju procent på tjugo år och att hela sextio procent av de med yrken som kräver teoretisk specialistkompetens och som läst längre högskoleutbildningar ligger över det undre taket. Av personer i ledande positioner ligger hela åttio procent över samma gräns.
Försäkringskassan påpekar också att många arbetsplatser visserligen har avtalsförsäkringar som kompenserar inkomstbortfall över taken. Men eftersom socialförsäkringsavgifter tas ut på hela förvärvsinkomsten, innebär det att personer som tjänar för mycket måste betala två gånger för sitt inkomstskydd.

Man kan fråga sig varför inte fler löntagare protesterar mot systemet. En förklaring kan utläsas i en undersökning gjord av Timbro och Novus Opinion 2009, i vilken hela femtiofem procent av de tillfrågade svarar att de inte vet hur mycket som betalas in för dem i arbetsgivaravgift. Möjligen tror många att summan är försumbart liten, eller att avgiften helt enkelt är en skatt, ämnad för staten att förvalta bäst den vill.

Samtidigt visar samma undersökning att förtroendet för systemet är lågt; endast fyra procent av de tillfrågade i undersökningen trodde att åtminstone åttio procent av arbetsgivaravgiften går till deras egen socialförsäkring. Detta tyder på att människor inte är särskilt godtrogna, varför steget till att kräva förfogande över dessa pengar inte borde vara långt. Antagligen skulle få löntagare känna sig nöjda om de visste att en summa motsvarande en tredjedel av lönen månatligen förvaltas på ett orättfärdigt sätt över deras huvuden.

Staten beskattar alltså arbetsgivaravgiften mer eller mindre i smyg, och allt fler påverkas av de låga taken. Den progressiva utformningen gör att Sveriges höginkomsttagare, som redan betalar världens näst högsta marginalskatt, blir de största förlorarna. Frågan är vilken väg man bör gå för att avhjälpa denna oärliga beskattning.

Om taken tas bort kan var och en ges fullt försäkringsskydd för varje krona hon eller han betalar in. Men expanderar förmånerna för höginkomsttagarna innebär det också att det offentliga åtagandet ökar och att människor inte själva får välja vad det vill göra med sin lön eller hos vilken aktör de vill försäkra sig. Därför vore det bättre att ta bort arbetsgivaravgifter beräknade att finansiera inkomstbortfall över taken och därmed den progressiva beskattningen. De berörda löntagarna skulle då förfoga över sina pengar under sitt eget tak, och slippa elda för kråkorna.

Siri Steijer studerar programmet Journalistik och Multimedia på Södertörns Högskola. Hon går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.