Vad har vi gjort för att hålla undan gyttjan?

I sin samling aforismer Cigaretten efteråt liknar Horace Engdahl staten och politiken vid gyttja. Han lånar uttrycket från Fernando Pessoa, men Engdahl pekar på hur vår tid skiljer sig från Pessoas: i dag kan inte längre en vanlig medborgare hålla sig undan gyttjan, den tränger in i varje spricka av privatlivet. Regeringar under 1900-talet ”tillvann sig makten att ingripa på alla områden av människolivet”, skriver Engdahl.

Det ligger mycket i den där beskrivningen. Frågan är vad åtta års borgerliga regeringar har gjort för att hålla undan gyttjan? För att skapa utrymmen som är fredade från politisk makt. För att lämna oss i fred.

Inte så mycket, tror jag svaret är. Definitivt inte tillräckligt mycket.

Jo, reformer har genomförts, skatter har sänkts, saker har förändrats i rätt riktning. Men kan läsekretsen ge ett exempel på något enda område där politiken på allvar har dragit sig undan? Och har det på allvar funnits en ambition att skapa sådana områden?

Kanske var det vad Maud Olofsson menade med värderingsskiftet. Kanske var det vad Göran Hägglund menade med politikens gränser. Men hur gick det med detta?

Till slut lät även den borgerliga regeringen som om medborgarna fanns till för att bidra till tillväxt och goda statsfinanser.

Man ska arbeta, inte supa, som Anders Borg uttryckte det hela.

Att dansförbudet är kvar efter åtta år med Alliansregering är ett misslyckande, lyder en kommentar jag ser på facebook. Inte ens på sin egen krog får man bestämma om människor ska få dansa eller inte.

Och nu kommer de rödgröna. Kanske nappar de på Folkhälsomyndighetens förslag om att krogägaren inte heller ska få bestämma om man ska få röka på uteserveringen.

Gyttjan pressar sig in genom springorna. Hur länge till innan också cigaretten efteråt är förbjuden?

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.