Vad innebär det att hata?

Payam Moula, redaktör för tidskriften Tiden skriver: ”Jag avskyr överklassen” Eftersom Tiden är det officiella idéorganet för den socialdemokratiska arbetarrörelsen finns det skäl att ta uttalandet på allvar. Vad kan det innebära? Av andra debattörer uttrycks det än mer tillspetsat: ”Jag hatar överklassen.” Båda formuleringarna uttrycker samma verklighet. Det avskyvärda är så motbjudande att det inte borde finnas, och hatet är den aktiva mentaliteten bakom en strävan att utplåna det avskyvärda, skriver Christian Braw.

Avskyn och hatet riktar sig mot ett kollektiv, nämligen det som kallas ”överklass”. Att det är ett kollektiv innebär att det finns gemensamma drag och förhållanden inom detta kollektiv. De är så starka att man kan bortse från att kollektivets medlemmar är inbördes olika individer. Skribentens hat riktar sig mot hela kollektivet, barn, unga, vuxna och gamla, friska och sjuka, etniska svenskar och invandrare, den nittioåriga dementa änkan i rullstol likaväl som den trettiotvåårige civilekonomen, det nyfödda barnet likaväl som den döende cancerpatienten. Bara det att de tillhör kollektivet ”överklass” gör det motiverat för skribenten att hata och avsky dem.

Redan här märker vi att det inte är oproblematiskt att hata ett kollektiv. Den österrikiske läkaren och psykologen Viktor E. Frankl har gjort några viktiga iakttagelser i detta sammanhang. Han är annars mest känd som grundare av den fjärde Wien-skolan inom psykologin och för sin metod, logoterapin. Eftersom Frankl var jude blev han deporterad av nazisterna och hamnade även en tid i Auschwitz. Han överlevde dock, och kunde efter kriget fortsätta sin praktik och sitt författarskap. Upplevelserna under kriget gjorde han han började reflektera över begreppet ”kollektiv skuld”. Det fanns nämligen vid denna tid personer som hävdade att hela det tyska folket bar en skuld för vad som hänt under kriget, lägervakter och spädbarn likaväl som nittioåriga dementa änkor. Inte nog med det, denna skuld var även – så argumenterade man – något som ärvdes vidare från generation till generation. Frankl reagerade mot detta synsätt. Spädbarnet och den nittioåriga dementa änkan i rullstol hade ingen möjlighet att påverka vad som skedde i koncentrationslägren. De kände inte ens till det. Sådant som man inte kan påverka kan man inte skuldbeläggas för. Frankl blev givetvis utsatt för en häftig kritik för att han problematiserade föreställningen om den kollektiva skulden, men hans motivering är tänkvärd. Om man nämligen hävdar att det finns en kollektiv skuld har man också sagt att det finns en skuld att kräva in. Man kommer då att straffa oskyldiga, och därmed begås ett nytt brott som i sin tur måste sonas. Det bli en oändlig kedja av brott och straff, en orättvisa utan slut.

Varje folk är ett kollektiv med gemensamt språk, gemensam – kort eller lång – historia, gemensamt land, gemensam egendom. Innebär detta ingenting, när det i folkets namn har begåtts brott av det slag som skedde i koncentrationslägren? Richard von Weizsäcker, Tysklands president, sade vid ett tillfälle: ”Vi har inte en kollektiv skuld, men vi har en gemensam sorg.”

Låt oss anta att skribenten från Tiden har upplevt en grupp skräniga ungdomar som han identifierat som ”överklass”. Redan deras åsyn väcker hans avsky. Deras sätt att uppträda väcker hans motvilja. Denna motvilja mot de skräniga ungdomarnas beteende uttrycker han med orden: ”Jag avskyr överklassen.” Därmed har han också sagt att han hatar mer än ungdomlig skränighet. Han hatar och avskyr varje enskild individ i det kollektiv som i hans föreställning utgör ”överklassen”. Han inte bara hyser denna känsla inom sig själv, han anser den motiverad och hedervärd, ja, han vill dela den med många, för att även de skall hysa den. Det räcker inte för honom att som Weizsäcker dela en gemensam sorg, i detta fall en sorg över att vissa ungdomar uppför sig illa. Nej, det rätta är att hata det kollektiv de kan anses tillhöra. Därmed skall alla i kollektivet hatas, även spädbarn och gamla.

Vi skall emellertid gå vidare till begreppet ”hat” och ”hata”. Det kan visserligen vara så att man använder detta ord för att nå en retorisk effekt. Så kan man göra: man överdriver för att understryka. Men i detta sammanhang skall vi försöka förstå det utifrån den aspekten att man faktiskt menar vad man säger. Då ställs vi inför frågan: Vad är hat? Det är uppenbart något starkare än kritik. Kritik är ett aktivt ogillande, där man räknar med en förbättring. När man har en kritisk hållning till en företeelse räknar man med att företeelsen, exempelvis den ungdomliga skränigheten, genom kritiken skall kunna förändras till det bättre. En annan variant är motvilja och avståndstagandet. Då är den andra partens beteende så svårartat att man inte alls vill ha kontakt. Man utövar inte längre kritik, man drar sig undan. I sådana fall talar man ibland om beröringsskräck. Vi kan illustrera det med fallet de skräniga ungdomarna. Vi tänker oss att vi stöter på dem i tunnelbanetåget. Några sitter med fötterna på bänkarna, andra har slängt ölburkar på golvet. Intar vi en kritisk hållning går vi fram till dem, säger till dem att ta ner fötterna och plocka upp burkarna. Om vi däremot finner dem motbjudande intar vi en avståndstagande attityd. Vi räknar inte med en möjlig förbättring. Vi går längst bort i vagnen och biter ihop tänderna. Men hur gör vi om vi avskyr och hatar dem? Då vill vi att de inte skall finnas och i synnerhet inte på detta tunnelbanetåg. Vi kanske försöker få andra passagerare med oss för att slänga av ungdomarna.

Här ser vi några tänkvärda sidor hos hatet. Ett hat riktar sig ofta mot ett kollektiv, i detta fall gruppen av ungdomar. Det kan mycket väl förhålla sig så att det endast är några få av dem som beter sig illa. Andra kanske håller sig lugna eller rentav skäms för kamraterna. Fastän vi inte sett det kan de redan ha försökt få de oroliga att bete sig vettigt. Men det ser vi inte när vi hatar. En annan sida av hatet är att det vill utplåna. Det vi hatar skall inte finnas, i synnerhet inte där vi själva befinner oss. När vi hatar har vi uteslutit möjligheten till förändring. Naturligtvis har vi också uteslutit möjligheten till samverkan.

Vad säger man med orden: ”Jag hatar överklassen.” Man säger att det i Sverige finns ett kollektiv av medborgare, där ingen förbättring är möjlig. Hela kollektivet är så fördärvat att det inte borde finnas. Det kan visserligen vara så att sådana ord är en retorisk överdrift och att den verkliga men dolda innebörden är: ”Jag är kritisk mot överklassen” eller: ”Jag tar avstånd från överklassen”, men i detta sammanhang väljer vi att läsa orden som om de faktiskt innebär vad de utsäger. Denna tolkning är inte orimlig. Hatet är i själva verket en viktig drivkraft i hela den socialistiska rörelsen. Det gäller även i dess reformistiska varianter. Med rätta gav idéhistorikern Tage Lindbom sin bok om Karl Marx titeln Hatets profet. Här tillkommer också en annan faktor. De västerländska socialistiska partierna är masspartier. De kommunistiska är däremot kaderpartier. Ett massparti rymmer med nödvändighet starka inre spänningar. I synnerhet i valtider måste ledningarna finna väger att dämpa dessa inre spänningar och samla skarorna. För det syftet är hatet ett verksamt medel. Man måste få skarorna att känna sig hotade av en avskyvärd motståndare. Det var med det syftet Olof Palme efter det förlorade valet 1976 utropade: ”Vi skall ställa till ett helvete för borgarna.” Det gjorde han visserligen inte, utan riksdagen fungerade som tidigare, men syftet var att samla skarorna efter nederlaget genom att framställa valets segrare så avskyvärda att det var motiverat att ställa till ett helvete för dem. Exemplet kan också visa på en annan variant av hat. Den vi hatar vill vi inte bara ha bort. Vi vill också skada honom. Det bereder oss en tillfredsställelse att göra honom illa.

Detta är bakgrunden till den numera omfattande lagstiftningen kring hatbrott. Incitamentet till denna lagstiftning är den stegrade antagonismen i många västerländska samhällen. Konfliktbenägenheten ökar, inte bara mellan enskilda utan också mellan kollektiv. Denna konfliktbenägenhet ökas ibland till den nivå som kallas hat. Ibland är hatet oreflekterat, som vid krogslagsmål, ibland är det genomtänkt och syftar till att det andra kollektivet skall stötas ut eller rentav utplånas. Hatbrottet kan ta sig uttryck i allt från ofredande till mordbrand och mord. Hatmomentet i brottet räknas i alla västerländska samhällen som en försvårande omständighet, som ökar straffvärdet. Detta ger ännu en aspekt åt orden: ”Jag hatar överklassen.” I den svenska lagens text framgår att hatbrott är brott där hatet riktat sig mot exempelvis en ras, en folkgrupp, en religion – men däremot inte mot en social tillhörighet. Ett hatbrott mot en familj med invandrarbakgrund har alltså ett exempel på en försvårande omständighet. Det har däremot inte ett hatbrott mot en överklassfamilj. Ur lagens synpunkt är det oproblematiskt att hata överklassen eller uppmana till hat mot överklassen. Att uppmana till har mot somalier är däremot ett brott. Att tända eld på en somalisk familjs hus för att de är somalier skärper straffvärdet. Att tända eld på en överklassfamiljs hus för att de är överklass har ingen försvårande omständighet. Så ter det sig ur lagens och lagstiftarens synpunkt. En annan sak är emellertid den moraliska aspekten. Är det överhuvudtaget moraliskt värdigt att avsky och hata?

Ett mänskligt värdigt samliv förutsätter att vi i första hand betraktar varandra som människor. Vi är alltså inte i första hand sörmlänningar, samer, somalier eller göteborgare. Vi är i första hand människor. Till och med om vi skulle tillhöra en ”överklass” är vi i första hand människor. Att vi i första hand är människor visar sig i att vi erkänner och respekterar varandras mänskliga rättigheter. Till de mänskliga rättigheterna hör rätten att äga, att uppfostra sina barn, att ge uttryck för en åsikt. Dessa rättigheter finns beskrivna i internationella konventioner, som även Sverige anslutit sig till. Om man däremot i första hand ser andra människor som avskyvärda, leder det till att man inte erkänner deras mänskliga rättigheter. Även om rättssamhället skulle tillerkänna dem mänskliga rättigheter anser vi att det inte borde vara så. Så uppstår hatbrott, exempelvis att somaliers hus antänds. Avsky och hat försvagar respekten för mänskliga rättigheter och undergräver därmed hela samhället. Den interaktion, som ett samhälle förutsätter, förlamas av hat och avsky. Det är oundvikligt att den som avskyr och hatar en särskild grupp av människor också kommer att bli benägen att avsky och hata andra grupper. Han har ju redan kommit ut på det sluttande plan, där man inte mer betraktar medmänniskor i första hand som människor.

Marx betraktade hatet som en positiv drivkraft till proletariatets seger och borgarklassens förintande. För honom var hatet mot det kollektiv han identifierade som borgarklass något att främja och maximera. GULAG är inget misstag i arbetet. Det är tvärtom helt konsekvent med Marx tänkande. Sådana följder är oundvikliga, när man betraktar medmänniskor med avsky och hat.

Det återstår emellertid ett problem med satsen: ”Jag hatar överklassen.” Det är begreppet ”klass”. Också detta begrepp har i sin nuvarande användning fått sin accent av Marx. Först av allt skall man ge akt på att ”klass” inte är detsamma som socialgrupp. Klass har med ägande att göra – och en speciell slags ägande, nämligen ägande av produktionsmedel. Marx tänker sig att de som äger produktionsmedel, exempelvis ångmaskiner, köper arbetstid av de egendomslösa, som får arbeta och producera med maskinens hjälp. Den sålda varan säljs för mer än det har kostat att tillverka den, och detta överskott tillskansar sig maskinens ägare. Detta överskott kallas mervärde, och ägarens tillskansande av mervärdet är – enligt Marx – utsugning. Den som gör så tillhör borgarklassen, och denna klass skall hatas. Hatet är drivkraften att krossa den. ”Vår epok. bourgeoisins epok, utmärker sig därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisi och proletariat”, skriver han i Det kommunistiska manifestet.

Det nuvarande samhället har emellertid gjort hela denna föreställningsvärld omöjlig. Genom pensionsfonder och aktiefonder har numera alla del av kapitalägandet och drar förmån av kapitalets utveckling. Alla är sålunda utsugare och borgare. Begreppet ”överklass” är därmed meningslöst.

Sannolikt avser Tidens redaktör den grupp av människor som har stor ekonomisk marginal. De kan vara balkongbyggare, överläkare, aktieanalytiker, godsägare, men de har alla något gemensamt. De har en ekonomisk marginal som gör att de har råd att ha segelbåt, åttarumsvilla, dyra bilar, välfyllda pensionsfonder. De kan göra flera utlandsresor om året, de kan köpa dyra kläder och dricka dyra viner. Sannolikt är det dem han avskyr och hatar, antingen de har fått sina marginaler genom att med livsfara montera balkonger eller genom skickliga aktieaffärer. Alla klarar inte att skapa sig stora förmögenheter. Alla kan inte montera balkonger eller göra aktieanalyser. Det betyder att hatet mot överklassen åtminstone delvis är ett hat mot vissa människors förutsättningar, vare sig begåvningen gäller skicklighet som entreprenör, investerare eller något annat.

Karl Marx legitimerar hatet som en positiv kraft. Även i en starkt reformistisk rörelse som den svenska socialdemokratin finns ett eko av Marx, en grundstämning, som emellanåt bryter fram eller rentav utnyttjas för att samla skarorna. Detta är emellertid inte okomplicerat. Efter 1945 har det naturrättsliga tänkandet skapat tankemönster, som är helt främmande för Marx. Inte nog med det, detta tänkande har även tagit gestalt i internationella konventioner av bindande karaktär, t.ex. Europa-rätten. De mänskliga rättigheterna har blivit lag. Den mest grundläggande mänskliga rättigheten är äganderätten. Utan äganderätten är nämligen den enskilde helt i händerna på de kollektiv, som förfogar över egendomen, t.ex. staten. Att äganderätten är en mänsklig rättighet innebär att den tillkommer alla, oavsett politiska makthavares beslut. Alla människors lika värde får sin konkreta form i att alla har samma mänskliga rättigheter. Den som avskyr och hatar ”överklassen” för att den äger – exempelvis aktieportföljer, herrgårdar eller lyxkryssare – underkänner därmed äganderätten och alla människors lika värde.

I Marx tänkande utgör skedet efter revolutionen det moment, när ”borgarklassen” slutgiltigt förintas genom proletariatets diktatur. I det samtida Sverige befinner vi oss emellertid i en annan situation. Ett demokratiska samhälle förutsätter att alla medborgare har en vilja att samverka. Inte nog med det, de förutsätts också ha en vilja att låta sig påverkas av andra. Detta tar gestalt i parlamentens debatter där argumenten för olika handlingslinjer vägs mot varandra. Om en grupp i parlamentet avskyr och hatar en annan grupp upphör all samverkan och debatter blir meningslösa. Därmed faller det demokratiska samhället samman.

Det finns också en praktisk fråga, och den är till sist avgörande: är det fruktbart att hata? Marx skulle hävdat att det i högsta grad är fruktbart och att detta hat under ledning av det kommunistiska partiet leder till det klasslösa samhället. Men därmed väcks bara ännu en praktisk fråga: Är det klasslösa samhället fruktbart? Payam Moula menar att det skulle bli fler poliser och bättre försvar om den av honom avskydda överklassen förintades. Frågan är om det överhuvudtaget skulle finnas något mänskligt samhälle om avskyn och hatet fick råda.

Hittills har vi tolkat Payam Moulas ord som om hans syfte var att få oss att dela hans avsky för ”överklassen”. Finns det någon annan tolkningsmöjlighet? Vi erinrar oss att de flesta större stater har betydande organisationer för att bedriva psykologiska operationer. När likartad teknik används i företagsvärlden kallas det ibland public relations. Även organisationer och partier kan utnyttja denna potential. En sammanfattande definition på psykologiska operationer är följande: ”Åtgärder, som syftar till att förändra mottagarens verklighetsbild på ett sådant sätt att följden blir handlingar gynnsamma för aktören.” En sådan åtgärd är att flytta fokus. Mottagaren – t.ex. en befolkningsgrupp – har fäst sig vid att aktören har problem. Då gäller det att flytta fokus från problemet till något helt annat. ”Let them think of something else”, som det heter i filmen Wag the dog. Finns det något som stöder antagandet att vi skulle stå inför en psykologisk operation? Ett intressant faktum är att både statsminister Stefan Löfven och statsrådet Morgan Johansson har gjort uttalanden som pekar i samma riktning som Moula. Den verklighetsbild man vill skapa är att ”överklassen” är ett samhällsproblem. Lyckas man få detta att komma i fokus, skyms de problem bort, som skapats av överenskommelsen med Centern och Liberalerna. Marion Gräfin Dönhoff har sagt: ”Historien styrs inte av fakta utan av människors föreställningar om fakta.”

Är det så att Payam Moulas yttrande endast är en del av en större psykologisk operation? Då kan vi endast gratulera aktören. I så fall är dessa rader ett tecken på att operationen har varit framgångsrik.

Christian Braw är präst, teolog och författare