Vad kostar det att känna trygghet?

Övervakningskameror, datalagring, hemlig dataavläsning, kroppsscanning, säkerhetskontroller, polistrojaner i datorer och krav på att lämna ut krypteringsnycklar. Med hjälp av dessa och fler tekniker ska vi stoppa, fånga, åtala, oskadliggöra, förhindra och förebygga allehanda mer eller mindre allvarliga brott och brottslingar. Mer sällan diskuteras vad vi ger upp när vi förlitar oss på övervakningsteknik för att säkra vår trygghet. Jacob Dexe har läst Susanne Wigorts Yngvessons Övervakad.

Integritetsivrares och övervakningsmotståndares klagan om sluttande plan eller orwellianska marddrömsscenarion står sig slätt mot lidandet och rädslan efter Akilov, Breivik eller bin Laden.

I Övervakad (Timbro, 2018) gör teologen och etikern Susanne Wigorts Yngvesson upp med föreställningen om övervakning som lösning på vardagens många otryggheter. Hon hämtar inspiration från konst, historia, religion, filosofi och djupt personliga berättelser. Det är en imponerande bok som gräver djupt i en fråga som på många sätt karaktäriserar det moderna samhället.

David Lyon, en sociolog som Wigorts Yngvesson återkommer till, har definierat övervakning som “den fokuserade, systematiska och rutinmässiga uppmärksamheten på personlig information i syfte att påverka, kontrollera, skydda och rikta”. Jag brukar använda Lyons definition för att visa att övervakning i sig inte behöver vara negativt. Tvärtom, vi använder ofta övervakning för att göra livet lättare för oss själva. Få skulle välja att leva helt utan datorer, och är det något datorer gör bra är det just övervakning. Därav följer också att övervakning inte nödvändigtvis står i motsatsförhållande till personlig integritet.

Även om övervakning kan definieras neutralt för det med sig en negativ konnotation. Därför har du förmodligen också hört begrepp som säkerhetskameror och trygghetskameror. En lite finare förpackning för samma sak.

Det är förrädiskt nyspråk. Där övervakning är obekvämt är trygghet eftersträvansvärt. Där övervakning är ett medel är trygghet ett mål. Men en övervakningskamera och en trygghetskamera gör samma sak.

Beskrivningarna av trygghetstörst som drivkraft bakom det ihärdigt framväxande övervakningssystemet är nog bokens största bidrag. Tryggheten har blivit ett övergripande politiskt mål. Kvällen efter dådet på Drottninggatan sade Löfven att “jag och regeringen kommer arbeta outtröttligt för er trygghet”, och att gärningsmännen skulle jagas med “all kraft som finns i Sverige”.

Eller ta den så kallade säkerhetsteatern på flygplatser. Kroppsscanning, vätskebegränsningar, förbjudna föremål och slumpmässiga inspektioner av resenärer. Vi har byggt upp ett avancerat system av kontroll för att resenärer ska känna sig trygga på flygplatser, utan att nödvändigtvis se om dessa är proportionella mot hotet.

Det finns också aspekter av säkerhetsteatern och jakten på tryggheten som är mer indirekta. I den hyperkontrollerade miljön blir vi inte bara övervakade, vi blir också ett instrument i övervakningen. Vi tittar efter personer som beter sig misstänkt och efter väskor som lämnas där de inte ska stå. Vi begränsar våra ord och våra rörelser för att undvika säkerhetsvakterna. Är det vad trygghet är? Att behöva bevaka sina medmänniskor? Att inte kunna säga “bomb”, prata arabiska, eller bära religiösa symboler utan att vara orolig för konsekvenserna?

Det vi blir av med i övervakningssamhället är inte nödvändigtvis vår integritet – utan vår tillit till medmänniskor. Vår förmåga att röra oss i sammanhang utan att också känna misstänksamhet och skepsis mot olikheter och annorlundaskap. Vi ser risker i allt.

Bokens teologiska resonemang bidrar med en välkommen och välbehövlig klangbotten för en diskussion som ofta saknar just det. Att se tilltron till övervakning som en nästan metafysisk process, som kan bota världen från ondska, som kan göra oss goda, trygga, säkra, och bra. Problemet med övervakningen jämfört med Guds allseende öga är att Gud också ofta förmodas vara god. Övervakningen tenderar få samma roll – men där finns ingen allenarådande godhet bakom kameralinserna, bara andra människor.

Låt oss återkomma till integritetsfrågan. Författaren menar att “integritet formas […] inte utifrån en definition av dess inre värde utan i förhållande till konsekvenser och människors attityder”, och lämnar sedan begreppet därhän.

Informationsvetaren Helen Nissenbaum menar i stället att integritet är kontextberoende. Vi delar med oss av olika bilder av oss själva i olika sammanhang och på så sätt formar vi vår personlighet och vårt inre liv. Kränkningar av integriteten uppstår när information om oss sprids i sammanhang och på sätt som vi inte är bekväma med, som vi inte har accepterat. Vad vi är bekväma med och inte är således också olika för varje enskild individ. En person delar villigt med sig av foton på mat på instagram. En annan undviker helt sociala medier. Båda har sin integritet intakt om de är införstådda med villkoren för sina val.

Med en sådan utökad definition av integritet hade författaren kunnat expandera sina resonemang om det moderna övervakningssamhällets både privata och offentliga institutioner till att innefatta individers preferenser, acceptans och samtycke. Övervakning behöver inte vara av ondo, om vi är införstådda med sammanhanget i vilket vi befinner oss.

Problemet med övervakningssamhället är då delvis dess oöverskådlighet. Det är svårt att se konsekvenserna och förutsättningar för hur information sprids. Inte bara för konsumenter och subjekt för övervakningen – utan även de som bygger och beställer systemen och vill använda informationen för allehanda syften. Oöverskådligheten gör det omöjligt att se hur den personliga integriteten påverkas, och där finns ett viktigt problem att lösa.

Det är lätt att fastna i diskussioner om rättigheternas balans när det kommer till övervakningsfrågor. Rätten till kroppslig integritet i form av att inte bli utsatt för våld. Effektiviteten i övervakningssystemet. Handhavandet och utförandet av övervakningen. Det är på något sätt lättare att ta på, mindre esoteriskt. Wigorts Yngvessons “Övervakad” visar i stället övertygande vad vi förlorar och vad vi ger upp när vi förlitar oss på övervakningen för att ge oss trygghet.

Jacob Dexe är är forskare i public policy och ICT och liberal debattör