Vägen till Eldorado, fast på landet

B-filmskorrespondenten har sett Staffanstorps omtalade reklamfilm, och glädjs åt de uppenbara blinkningarna till en dansk kultfilmsklassiker.

”Många av oss vaknar upp i en stad som vi en gång kallade vår hemstad.”

En mor och hennes dotter skyndar snabbt förbi en grupp unga män. Filmen är svartvit, budskapet är ett av räddning och jakten på ett paradis. För en kort sekund glömmer jag att det är Staffanstorps reklamfilm jag tittar på, och slås av likheterna med en annan film som har en viktig plats i mitt hjärta. Det är inte en bra plats, men det är en viktig plats.

Jag slår igång GayNiggers from Outer Space, en 27 minuter lång Sci-Firulle av Morten Lindberg. Detta danska epos från 1992 slår an samma strängar, och referenserna är tydliga.

”This is a movie about those who risk life and partners to guarantee living in a free and wonderful universe.”

Filmerna är imponerande lika, trots en tidsskillnad på 27 år och vitt skilda målgrupper. Båda börjar i svartvitt och skildrar livet under otrygghet. Av uppenbara skäl är reklamfilmen mycket kortare och därför tätare, men allt finns där. Tiden som filmas i svartvitt respektive färg är mästerligt vänd till motsatsen, och de teknologiska framstegen syns tydligt i produktionen.

Lindbergs ouvertyrer om männens hopplösa situation på jorden sammanfattas i reklamfilmens första rad. Där en ung malmöit kastar en tomburk som en gång troligen innehållit energidryck möts den rymdfarande Sgt. Shaved Balls av hur oskyldiga män förtrycks av elaka kvinnor. Moderns uppgivna blick inför hemstadens förfall matchas av sergeantens utrop inför den heterosexuella dekadensen: ”Holy phallus! What are they doing down there?”

Modern kramar om sitt barn och tar henne två klipp senare ut på en flytt för hennes eget bästa. En uppenbar tolkning av den känslosamma dynamiken mellan kapten B. Dick och hans protegé, den unge ArmInAss som kommer att skickas ner till jorden på sitt första uppdrag. För kärnfamiljen är målet en trygg kommun; för rymdresenärerna ett perfekt samhälle utan kvinnans närvaro. Slutligen tar alla sina flyttlådor och beger sig till vad de hoppas är paradiset, liksom agenterna på rymdfartyget Ringmusculaturus II teleporteras ner till jorden för att befria sina manliga bröder.

Kvinnan, eller de unga männen i den stora staden, för i sin symbolik tankarna till en närmast marxistisk klasskamp. Med vapen slår sig mannen – eller med flyttbil medelklassfamiljen – fri från utsugarväldet. Lyckan blir så total att själva filmen går i färg. Det är en fridfull värld, där man lever i frihet, där samhället tar hand om dem som behöver hjälp, och där tryggheten uppmuntrar människor att växa och utvecklas tillsammans. I Staffanstorp är det inte okej att kasta burkar, särskilt inte mot barn. Bouleklot går dock bra, vilket är ett dramaturgiskt verktyg jag tyvärr hade lite svårt att tolka.

Det är, i sanning, en smaklös och lite sliskig film. Poängerna och karaktärerna är för tydliga för att vara roliga, skådespelet lämnar mycket att önska, och regissören berättar för tittaren vad hen ska se och tänka utan att lämna utrymme för tolkning. Jag känner mig nästan lite smutsig efter att ha sett den, men jag är glad över att ha stått ut. Det är inte ofta man hittar så här konkreta hyllningar till dansk Sci-Fi.

B-filmskorrespondenten, live från Köpenhamn