Vägen till Nürnberg: En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa

Philippe Sands är engelsk juridikprofessor med inriktning på internationell rätt och har deltagit i flera internationella domstolar. Hans prisbelönta bok Vägen till Nürnberg (originaltitel East West Street) är en väldigt spännande redogörelse av Sands egna släktband och de rättsfilosofiska idéerna bakom Nürnbergprocessen, skriver Erik Herbertson.

Philippe Sands, Albert Bonniers förlag, 2018

Sands judiske morfar kom från Lviv, som under olika namn (Lemberg, Lwów och Lvov) under dennes levnad låg i Österrike-Ungern, Polen och Sovjetunionen (idag i Ukraina). Sands skildrar morfaderns uppväxt och flykten från nazismen till Paris, och närmast som en detektivberättelse spårar Sands människor och händelser han från början inte kände till. Morföräldrarna hade varit väldigt förtegna om vad de varit med om.

Som parallella berättelser finns dem om de två judiska juristerna Hersch Lauterpacht och Raphaël Lemkin, som av en händelse även de från Lviv utan att de kände varandra, och som formulerade idéer som hade inflytande på Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget och senare internationella brottmålsdomstolar. De lyckades fly och sedermera blev Lauterpacht professor i Cambridge, England och Lemkin i Newark, USA.

Lauterpacht lanserade åtalspunkten ”brott mot mänskligheten”, som kom att användas i Nürnberg, medan Lemkin kämpade för att få in ”folkmord” i processen. Det var Lemkin som kom på ordet ”genocide”.

De båda hade helt olika infallsvinklar. Lauterpacht menade att ”Den enskilda individen…är det absolut grundläggande elementet i alla lagar”. Han ogillade ”folkmord” som åtalspunkt då han fruktade att det skulle befästa och förstärka känslan av gruppidentitet, av en ”vi och dom”-känsla och att grupper ställdes mot varandra med andra konsekvenser än de önskade. Dessutom var inte allt dödande under massmorden och krigsförbrytelserna enbart riktade mot vissa grupper. Lauterpacht: ”Om man lägger för stor vikt vid att det är ett brott att döda ett helt folk, så kan det försvaga övertygelsen om att det är ett brott att bara döda en person.”

Överhuvudtaget är det väldigt intressant att ta del av Lauterpachts idéer om hur man internationellt skulle skydda individens rättigheter. Hans rättighetssyn var inte strikt klassiskt liberal, där fanns även försvar för ”välfärdsrättigheter”, men en betydande del handlade om liberala rättigheter (dvs ”negativa”, sådana som berör frihet från statligt tvång) och han var klart förankrad i den liberala traditionen. Skyddet för individen skulle enligt Lauterpacht hamna i centrum för rättskipningen och målet var att sätta punkt för ”statens allmakt”.

Efter första världskriget studerade Lauterpacht i Wien och fick se den nya författningsdomstolen upprättas i den nya republiken Österrike, där man vid sidan av USA kom att stå modell för andra europeiska länder med en oberoende konstitutionsdomstol med uppgift att tolka och tillämpa konstitutionen. Individen ställdes i centrum för rättsordningen, en modell som skilde sig från Polen, där man istället bland annat betonade minoriteters rättigheter.

Inom internationell rätt dominerade vid den här tiden konservativa idéer. Lagen skulle tjäna överheten. Idén om att en individ hade rättigheter som skulle upprätthållas mot staten betraktades som otänkbart, likaså förkastades tanken om att lägga sig i andra staters inre angelägenheter. Detta vände sig Lauterpacht mot.

Lemkin å sin sida var inte mot skyddet av individens rättigheter men menade att med de brott man hade att behandla var det otillräckligt. Det var naivt att fokusera för mycket på individen menade han. Folkmord berörde handlingar som ”riktades mot individer, inte i deras individuella avseende, utan som medlemmar av nationella grupper”.

Lemkin belyste folkmordet på armenierna i Osmanska riket 1915 och i sitt arbete under andra världskriget upplyste han om nazisternas strategier att utplåna olika grupper. När man väl ockuperat ett land fick den angripna gruppen en speciell status, med en särskild identifiering, i judarnas fall en Davidsstjärna. Sands återger: ”Efter det följde förbud mot aktiviteter, därefter konfiskering av egendom, sedan en begränsning av den fria rörligheten och användningen av allmänna kommunikationsmedel. Efter det skapades getton som grupperna flyttades till.” Därpå masstransporterna till likvideringsområdena.

En annan person vars liv och gärningar Sands redogör för är Hans Frank, generalguvernör i det av Nazityskland ockuperade Polen och som i egenskap av denna ställning i förintelsens centrum ställdes inför rätta i Nürnberg och avrättades. Han hade bakgrund som advokat och blev efter Hitlers maktövertagande först justitieminister i Bayern.

Sands beskriver hans nationalsocialistiska idéer: ”Han ville ha ett starkt styre som grundades på värden som skyddade visionen av ”nationell gemenskap”, ett rättsväsende som präglades av ”idén om gemenskap”, en idé som skulle råda över allting annat. Det skulle inte finnas några individuella rättigheter i det nya Tyskland, så han förespråkade den totala motsatsen till de ”individuella, liberalistiska, splittrande tendenserna hos den egoistiska individen””.

Sands träffar Hans Franks son Niklas, som hatar sin far, och som bistår Sands med värdefull information.

Boken ger även en ingående skildring av Nürnbergprocessen, där Lauterpachts idéer får stort inflytande. De åtalade får stå till svars för sina handlingar, och kunde inte skylla ifrån sig på att ”bara staten och inte individen” kan begå brott under internationell rätt. ””Enskilda individer hade internationella förpliktelser som ”överskred de nationella förpliktelser till lydnad som den enskilda staten påförde””, framförde tribunalen.

Lauterpacht kände även gillande igen det citat chefsåklagaren Robert Jackson (tillika ledamot i USA:s Högsta domstol) tog från Rudyard Kiplings dikt ”The Old Issue”, som handlade om den ärorika revolutionen 1689, för att alla män och kvinnor i alla länder skulle få ”lov att leva utan att be om lov, under lagens riktmärken”. En kärnfull liberal sentens.

Förutom de många intressanta människoödena, och de är som sagt fler än de som här återgetts och jag har av naturliga skäl fokuserat på det ideologiska i denna recension, ger Sands bok en viktig inblick i Nürnbergrättegången och idéerna bakom. Därtill väcks även tankar, oberoende av var man står, om den internationella rättens möjligheter, utmaningar och risker.

Erik Herbertson arbetar inom bokbranschen och bloggar på http://herbertson.wordpress.com