Valet som inte blev av kunde ha spelat roll

Många har förutsatt att ett riksdagsval i mars inte skulle ha förändrat det politiska läget. Men det bygger på att valrörelser inte spelar roll, vilket är fel, visar Örjan Hultåker. Dessutom har förhoppningarna minskat kraftigt bland rödgröna väljare.

Under budgetkrisen i december hotade statsministern att utlysa nyval till riksdagen i slutet av mars. Han drog tillbaka detta sedan de borgerliga allianspartierna genom Decemberöverenskommelsen lovat att släppa igenom en rödgrön budget. De lovade att göra detta även om de borgerliga allianspartierna skulle komma att uppfatta förslaget som skadligt för Sveriges ekonomi och välstånd.

När den inställda valdagen passerades var det många kommentatorer som påstod att ett extra riksdagsval inte skulle ha förändrat det politiska läget. De hänvisade till ett stort antal undersökningar som visade att partisympatierna i mars 2015 fördelades på ungefär samma sätt som i det senaste riksdagsvalet.

En valrörelse gör skillnad

Men slutsatsen att ett riksdagsval inte skulle förändra det parlamentariska läget bygger på en helt felaktig förutsättning, nämligen att valresultat inte påverkas av valrörelsen.

För att se den potentiella effekten av en tre månaders valrörelse, från december till mars räcker det med att i backspegeln studera hur partisympatierna förändrades mellan försommaren 2014 och riksdagsvalet i september.

I SKOP:s väljarbarometer för juni samlade de tre rödgröna partierna en majoritet av partisympatierna (50,6 procent). I riksdagsvalet i september hade det rödgröna stödet minskat till 43,6 procent, ned 7,0 procentenheter.

En jämförelse med SCB:s stora partisympatiundersökning i maj visar samma utveckling av väljaropinionen. Från SCB:s majundersökning till riksdagsvalet i september minskade det rödgröna blocket från 51,3 till 43,6 procent, ned 8,0 procentenheter.

De rödgröna förlusterna under valrörelsen gick inte till de borgerliga allianspartierna utan till Sverigedemokraterna, men det förändrar inte slutsatsen om att valrörelser påverkar partival.
Att mot bakgrund av 2014 års valrörelse dra säkra slutsatser om en eventuell valutgång i mars 2015 är utan tvekan övermodigt.

Ökad misstro mot regeringsalternativen

En valrörelse skulle också ha påverkats av kraftiga förändringar i valmanskårens syn på de politiska aktörerna.

I dagsläget är det fler som anser regering gör ett dåligt jobb (33 procent) än som tycker att den gör ett bra jobb (26 procent). Förtroendebalansen är -7. Så sent som i november var förtroendebalansen svagt positiv (+1).

Det skall jämföras med läget för den borgerliga regeringen två veckor före riksdagsvalet när förtroendebalansen för regeringen var +23. Ändå förlorade alliansregeringen makten.

Problemet för de borgerliga allianspartierna är att bara 40 procent tror att en borgerlig regering skulle göra ett bättre jobb.

Det finns således en ökad misstro gentemot båda regeringsalternativen. Om vi lägger samman de som anser att regeringen gör ett bra jobb och/eller tror att oppositionen skulle vara bättre så har den andelen minskat kraftigt sedan i september före riksdagsvalet.

Sverige på väg åt fel håll

Även andra aspekter av valmanskårens attityder visar på ett ökat utrymme för ändrade politiska preferenser under en valrörelse. Jämfört med i november, före Decemberöverenskommelsen, är det nu fler som anser att Sverige är på väg åt fel håll. I november ansåg 47 procent detta, men andelen har nu ökat till en majoritet (54 procent).

SKOP:s Förhoppningsindex (rätt håll minus fel håll) har sjunkit rejält. Det är de rödgröna sympatisörerna som blivit mer tveksamma till färdriktningen för Sverige. Sedan i november, före Decemberöverenskommelsen, har Förhoppningsindex bland de rödgröna sympatisörerna mer än halverats.

Lättare eller svårare att regera

Statsminister Stefan Löfven deklarerade efter voteringsförlusten om budgeten att han inte kunde tänka sig att regera med en borgerlig budget. Både regeringen och de borgerliga allianspartierna förklarade också att Decemberöverenskommelsen skulle göra det lättare att styra Sverige.

Frågan kvarstår om utfallet av Decemberöverenskommelsen kommer att motsvara förväntningarna. Den har inte lett till ökat förtroende för de politiska alternativen och regeringen riskerar att frångå vallöften inte för att regera med en borgerlig men väl Vänsterpartiets budget.

De borgerliga partierna synes nu ha valt en handlingslinje som innebär att man accepterar nästan vilka som helst skatter och utgifter i budgeten, men att man kompenserar detta med att i riksdagen driva igenom uppmaningar till regeringen som står i strid med de rödgröna partiernas politiska vilja.

Om regeringen väljer att följa riksdagsbeslut som drivs igenom av allianspartierna och Sverigedemokraterna är det upp till bevis för dem som hävdar att det blir lättare att styra Sverige. Risken är en motsägelsefull politik när det finns pengar i budgeten till sådant som riksdagen inte vill ha samtidigt som det saknas pengar till sådant som riksdagen begärt.

Misstroendeomröstning

Regeringen kan formellt strunta i riksdagens uppmaningar och uppnå en sammanhållen rödgrön politik. Då blir det upp till bevis för de borgerliga allianspartierna att rikta misstroende mot hela regeringen eller de statsråd som inte vill följa riksdagens uppmaningar.
Då tvingas regeringen förr eller senare att avgå och eventuellt att utlysa extra riksdagsval.

Om de borgerliga allianspartierna accepterar att regeringen inte följer riksdagens uppmaningar så kommer allianspartierna att uppfattas som successivt allt svagare. I en ny valrörelse, vare sig det är ett extra val eller ordinarie val 2018, riskerar den borgerliga Alliansen att få stå till svars för att den medverkade till beslut som deras borgerliga väljare inte önskade.

Allianspartierna kan då riskera att få stå till svars inte bara för att de släppt igenom en rödgrön budget utan även att ha accepterat att regeringen ignorerar riksdagens uppmaningar till borgerlig politik.

Risken är stor med dessa alternativa scenarios att de rödgröna partierna tappar stöd men att de förlusterna inte går till allianspartierna utan till Sverigedemokraterna.

Valrörelser tvingar partier att ta ställning

Många partier trängs i centrum av den politiska höger-vänsterskalan men utanför detta centrum finns två ytterkantspartier som från olika håll försöker påverka politiken. Det ena partiet, Sverigedemokraterna, uppges ha neutraliserats men bara när det gäller budgeten. Men i alla andra frågor där allianspartierna vill genomdriva sin politik tar de emot stöd från Sverigedemokraterna vilket är en förutsättning för att borgerligheten skall vinna riksdagsvoteringar.

I alla valrörelser tvingas partier att ta ställning. Med nuvarande parlamentariska läge skulle en valrörelse tvinga partierna på ytterkanterna – Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – att ta ställning till vad deras krav är för att stödja en rödgrön respektive en borgerlig budget. Övriga partier skulle också tvingas att ta ställning till hur de på sikt vill förhålla sig till Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Båda blocken har ju ett förhållande direkt eller indirekt till båda ytterkantspartierna.

En valrörelse skulle i synnerhet tvinga Sverigedemokraterna att ta ställning mellan blocken.
Många av deras väljare i senaste valet röstade 2010 på ett borgerligt parti och två tredjedelar av dem har ett borgerligt alliansparti som näst bästa parti. I ett extraval som handlade om regeringsmakten skulle Sverigedemokraterna få svårt att passa på frågan om regeringsalternativen.

Ingen kan utesluta att ett extraval skulle kunna ge samma valresultat som i september, men med dagens politiska attityder skulle man inte kunna utesluta en övervikt för någondera av de politiska blocken.

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare hos SKOP.