Valet visar att EU-måste in i vardagen

EU-kritiska partier tillhör vinnarna i årets val där den stora skiljelinjen gått mellan de som vill fullt ut förverkliga den inre marknaden och de som vill begränsa den, skriver Kenneth Kastman-Krantz om helgens EU-val.

Valet till Europaparlamentet är nu över. Valdeltagandet har stigit några procent, men knappt hälften av de röstberättigade svenskarna har utnyttjat möjligheten att rösta. I ett ordinärt riksdagsval röstar ca 80 procent. Ju högre valdeltagande, ju högre politisk och demokratisk legitimitet har en vald församling. Med tanke på att temperaturen ökat rejält de sista veckorna innan valet och både partierna och deras kandidater fått ordentlig medial uppmärksamhet, borde valdeltagandet varit högre.

Det positiva med årets valrörelse är att den handlat betydligt mer om riktiga EU-frågor än tidigare val. Viktiga framtidsfrågor som miljö- och klimatmål, frihandelsavtalet med USA och EU:s utrikespolitiska roll, inte minst med tanke på utvecklingen i Ukraina, har stått i fokus. Men kanske allra mest dock frågan om den fria rörligheten för personer – den av de fyra friheterna som allmänheten tycker är viktigast att slå vakt om.

Här går egentligen den stora skiljelinjen i valrörelsen. Skiljelinjen mellan att fullt ut förverkliga den inre marknaden och att begränsa densamma. Av de svenska partierna är det främst Folkpartiet som vill ha ”mer EU” och Sverigedemokraterna som vill att Sverige ska lämna EU.

I valet till Europaparlamentet fick, med några tiondelars skillnad, båda partierna ungefär lika många röster. Men skillnaden i trender är betydligt större. Medan Sverigedemokraterna i det närmaste tredubblade sina röster förlorade Folkpartiet sin ställning från förra valet.

Om de två nämnda partierna kan betraktas som motpoler infinner sig frågan var de andra partierna däremellan står? Det är de mest EU-positiva partierna som är förlorare i årets val medan partier med, i varierande grad, en mer EU-kritisk hållning gått framåt. Den tendensen är också tydlig i flera EU-länder. Extrempartier, som franska Nationella Fronten, kommer ensamma att ha fler mandat i parlamentet än vad Sverige har sammanlagt.

Det är ingen bra utveckling för EU om extrempartierna får för stort genomslag för sina idéer. Risken finns att andra partier förflyttar sina positioner mot extrempartiernas för att blidka väljare, istället för att driva politiken i motsatt riktning dvs. att slå vakt om ett öppet Europa.

EU är långt ifrån ett fullbordat paradis. Europa står inför stora utmaningar de närmaste åren. Även om den värsta ekonomiska krisen planat ut brottas flera länder med en svag tillväxt, en åldrande befolkning och otillräcklig global konkurrenskraft. Mycket måste göras där reformeringen av EU:s budget borde stå i centrum. Bidrag och regionalpolitik måste lämna företräde för en budget inriktad på tillväxt genom exempelvis satsningar på forskning och innovationer. Även regelsystemet måste få en betydligt mer tillväxtskapande utformning.

EU har dock bevisat att europasamarbetet gett många möjligheter. Att arbeta och studera i andra länder har underlättats betydligt och många svenska företag har kunnat öka sin export och sänkt kostnaderna genom att hantering av exempelvis frakter och dokument förenklats.

Kan Sverige få ut mer av ett EU-medlemskap? Är Sverige tillräckligt aktivt i EU-samarbetet? Har regeringen resp. oppositionen en tydlig EU-politik? Var står de nya partierna som tar plats i Europaparlamentet? Är det öppenhet, frihandel eller protektionism som ska råda framåt?

Det här är frågor som i högsta grad är relevanta inför höstens riksdagsval och borde vara självklara inslag i valrörelsen. Då räcker det inte med att frågorna lyfts, i bästa fall, vart femte år eller hänskjuts till tjugo svenska EU-parlamentariker. Istället måste EU in mer i vardagen och ha hög angelägenhetsgrad även för politiken nationellt. Den angelägenhetsgraden går utmärkt att bevisa de närmaste månaderna!

Kenneth Kastman-Krantz är generalsekreterare för Sverige i Europa.