Valets innebörd
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VALETS INNEBÖRD
Utgången av andrakammarvalen motsvarade i stort sett den prognos av partiernas utsikter som skildrades i föregående nummers
ledande artikel, enligt vilken högern skulle gå fram på bondeförbundets bekostnad. Högern beskärdes emellertid större framgångar
än de förutsagda, medan valutgången innebar det motsatta för bondeförbundets och i mindre mån även för socialdemokraternas del.
Högern gynnades inte bara av en stor röstökning utan även av bestämmelserna för mandatfördelningen; med sina 11 vinster har
högern numera 42 platser i andra kammaren. Vad som kvalitativt
eller geografiskt förlänar högerns framryckning sådan styrka är erövringen av mandat i sådana län som Södermanlands, Västmanlands, Blekinges och Gävleborgs, där högern på sistone icke varit
representerad. I Mälardalen och i Bergslagen har högern därmed
återfått fotfästet. Endast på Gotland har högern ingen riksdagsman.
Samtidigt har bondeförbundet försvunnit från Södermanlands, Blekinges, Södra Älvsborgs och Jämtlands län. Av övriga partier redde
sig folkpartiet bättre än vad pessimisterna också inom de egna leden
befarade. Mandatbehållningen blev- med 2 vinster och 2 förluster
– 58, varigenom folkpartiet icke har berövats sin 1948 uppnådda
position som det största oppositionspartiet följt av högerpartiet
som det andra i ordningen. Bondeförbundet förblir den minsta borgerliga gruppen i andra kammaren. Folkpartiets frammarsch från
1948 har sålunda avstannat, och högerns medverkan för att bryta
socialdemokratiens mångåriga majoritet i denna kammare torde för
framtiden bli oundgänglig.
Hur folkdomen skulle utfalla för socialdemokraternas vidkommande var valets stora fråga. För egen del hoppades de att kunna
återvinna majoriteten från 1940 i andra kammaren och därigenom
med stöd av sitt flertal i första kammaren bli oberoende av bondeförbundarna, för den händelse dessa efter ett valnederlag skulle
uppsäga det nu femåriga koalitionsavtalet. Denna haussespekulation förbyttes under valnatten i baisse, som dock icke blev katastrofal, vilket proportionalismen förebyggde. Bitterheten har förvisso
icke mildrats av kommunisternas mandatvinst i Stockholms län.
443
~–~-~—–~~ ——————
Valets innebörd
Men dessbättre har antalet kommuniströster minskats eller blivit
oförändrat i kommunismens gamla härdar Stockholm, Göteborg
och Norrbotten. statsminister Erlander uttalade visserligen efter
valet, ~att ytterlighetspartierna, höger och kommunister, haft vind
i seglen~, men de använda ordalagen ha sin betydelse såsom uttryck för att regeringsskutans rorsman efter valfångstens vedermö-
dor förlorat fattningen.
Socialdemokraterna nödgades som osedvanligt långvariga maktutövare att under valrörelsen hålla sig på defensiven. Deras vallöften begränsade sig till kommande lagstiftning om arbetstidens
förkortning, pensionsförsäkring för alla anställda och höjning av
de kontanta barnbidragen. Enligt Mossbergska kommittens förslag
borde likväl arbetstidens minskning helt fastställas genom sådana
uppgörelser mellan parterna på arbetsmarknaden att de blivande
bestämmelserna i kollektivavtalen skulle göra en lagstiftning överflödig. Man bör uppmärksamma att bondeförhundarna i södra
Sverige skyndat sig att framföra betänkligheter mot arbetstidens
förkortning inom jordbruket. Tvångspensionsförsäkringen åter är
både socialt och politiskt en tveeggad reform. Tjänstemännen föredra den frivilliga linje, som uppdragits av högermannen Ernst Ahlberg i Åkessonska kommitten och till vilken, förutom oppositionen,
även bondeförbundet anslutit sig. I den vidlyftiga remissen har
också det Åkessonska förslaget underkastats en skarp kritik. Ehuru
regeringen författningsenligt måste foga sig i regeringsformens
föreskrifter i § lO om myndigheters hörande vet man av erfarenhet, att våra nuvarande översåtar som regel i realiteten icke låta
sakliga invändningar rubba den politiska målsättningen. Visserligen
ställde socialdemokraterna i valrörelsen obligatorisk pensionsförsäkring i utsikt för alla anställda. Men det saknas icke från andra
överenskommelser mellan dem och bondeförbundet prejudikat för
en prutning av principerna, om detta skulle anses nödvändigt för
koalitionens fortbestånd.
Då socialdemokraternas framstötar på valfronten slogo fel och
försvaret av deras fögderi fjättrade framåtandan, kunde oppositionen med så mycket frejdigare humör kritisera isynnerhet koalitionens skattepolitik. Högerns fasta hållning fick härvid sin förtjänta belöning- och Jarl Hjalmarsson blev valets segerherre. Det
synes nämligen obestridigt, att väljarna främst protesterade motför att använda ett gammalt och nu särskilt betecknande uttryck
– skatteutsugningen. Denna har för varje år förvärrats genom den
ständiga inflationen. Men härtill komma sambeskattningen och
444
Valets ·innebörd
marginalskatterna, vilka hindra de gifta kvinnornas arbete och bestraffa de flitigas extra sysselsättningar, nationalekonomiskt så välbehövliga i en tid med överfull sysselsättning och lagenligt förlängd
semester. Sådant oklokt fiskaliskt nit motverkas i Danmark av
flera inskränkningar. Men det ekonomiska förnuftet har främst
kommit till uttryck i Västtyska förbundsrepubliken, där sambeskattning av man och hustru är okänd samt extra inkomster upptill 7 000 mark om året äro skattefria. skattetungan är dock blott
e n sida av socialdemokratins ekonomiska politik, vilken nu även
gemene man tynges av och börjar förstå. Men envar kan icke genomskåda systemets mera djupliggande faror: omöjligheten att
bevara penningvärdet vid rådande överfull sysselsättning, konsumtionens premiering på investeringarnas bekostnad med följande
oavbruten uppgång av importen och minskning av valutareserven,
riksbanken helt underställd finansministern, kapitalmarknadens
desorganisation genom statsverkets egna allt större kreditbehov,
samt slutligen prisernas – hyrans, livsmedelsprisernas och spårvägstaxornas – förfalskning, därför att konsumenterna icke betala
vad allt detta kostar. Dessa och andra krämpor i förening undergräva vårt lands ekonomiska hälsa och kunna leda till en kris, om
icke en radikal kursändring åstadkommes. Goda föredömen kunna
likväl hämtas för folkhushållningen i dess helhet från Schweiz,
för bostadsfrågan i Belgien – som snart är moget att införa guldmyntfoten – och för rationell lönepolitik i Holland, vilka stater
äro demokratier jämförliga med Sverige.
Tvivelsutan ha regeringspartierna skakats av nederlaget. Men om
deras koalition icke spränges, behöva de enligt parlamentarismens
bruk, nu icke bryta upp. Majoriteten i andra kammaren finnes
kvar, ehuru nedbragd från 136 till 125 mandat mot folkpartiets och
högerns 100 samt kommunisternas 6. Med liknande förutsättningar
har blocket majoritet i de gemensamma voteringarna. Märkligt och
betydelsefullt är dock, att de borgerliga partierna, dvs. bondeförbundet inberäknat, med ett så livligt valdeltagande som 79,4 procent
av de röstberättigade fått flertal inom väljarkåren med 50,4 procent.
F o l k m e n i n g e n h a r d ä r m e d f ö r f ö r s t a g å n g e n s ed a n 1940 v i s a t s i g v a r a a n t i s o c i a l i s t i s k.
Under pressdiskussionerna förordade från högerhåll Svenska
Dagbladet en samlingsregering, vilket principiellt gillades av två
så inrikespolitiskt motsatta poler som herr Hedlund och Dagens
Nyheter. Sv. D. ansåg en samlingsregering nödvändig med hänsyn
till de nyss antydda framtidsriskerna för hela vår ekonomi, vilka det
445
Valets innebörd
gällde att i tid förebygga genom en mera förutseende regeringspolitik. Förslaget avfördes dock från dagordningen såsom inaktuellt
i dåvarande läge. Men man kan vara övertygad om, att om skrämmande krissymptomer yppa sig, koalitionen eller eventuellt en socialdemokratisk minoritetsregering skulle bäva inför uppgiften att
ensam påtaga sig ansvaret för riksstyrelsen. Socialdemokraterna
skulle också behöva det starka auktoritativa stöd, som en samlingsregering kan skänka, för att få de organiserade arbetarna att acceptera ett dylikt läges allvar. Deras egna fackliga förtroendemän
skulle säkert förstå det men utan bistånd från en enig regering och
riksdag torde de icke bli i stånd att få bukt med medlemmarna,
vilka upphetsas av den kommunistinfiltrerade »fackliga oppositionen».
Konung Gustaf Adolf tillkännagav vid konseljen fredagen den
28 september för sina rådgivare, att han på egen hand beslutat
uppskjuta sin till den 6 oktober planerade resa till Italien. Härigenom fingo inte endast statsråden utan hela svenska folket en
den mest auktoritativa bekräftelse på att det förelåg en allvarlig
risk för regeringskris, vilket sålunda var den närmaste rikspolitiska
följden av årets andrakammarvaL Efter några in i det sista ovissa
förhandlingar mellan de två regeringspartierna undveks – eller
måhända riktigare – uppsköts regeringskrisen. Men de två koalitionspartiernas ledning avböjer alltjämt att söka få till stånd ett förtroendefullt samarbete med den minoritet, som utgör större delen
av den politiska majoriteten.
De långvariga överläggningarna mellan regeringspartierna blottade koalitionens inre svaghet. En splittrad och försvagad regering
mötte en riksdag, vilkens sammansättning avspeglar väljarkårens
åsikter för flera år sedan. Men regeringen kan snart få möta ett
uttryck – och ett allvarligt sådant – för den aktuella politiska
verkligheten. På den utrikespolitiska horisonten bliva orosmolnen
allt tätare och mörkare. statsskeppet saknar den fasta ledning och
den säkra bemanning, företrädande hela vårt folk, som måste krä-
vas om storm kan väntas.
446
Utgången av andrakammarvalen motsvarade i stort sett den prognos av partiernas utsikter som skildrades i föregående nummers
ledande artikel, enligt vilken högern skulle gå fram på bondeförbundets bekostnad. Högern beskärdes emellertid större framgångar
än de förutsagda, medan valutgången innebar det motsatta för bondeförbundets och i mindre mån även för socialdemokraternas del.
Högern gynnades inte bara av en stor röstökning utan även av bestämmelserna för mandatfördelningen; med sina 11 vinster har
högern numera 42 platser i andra kammaren. Vad som kvalitativt
eller geografiskt förlänar högerns framryckning sådan styrka är erövringen av mandat i sådana län som Södermanlands, Västmanlands, Blekinges och Gävleborgs, där högern på sistone icke varit
representerad. I Mälardalen och i Bergslagen har högern därmed
återfått fotfästet. Endast på Gotland har högern ingen riksdagsman.
Samtidigt har bondeförbundet försvunnit från Södermanlands, Blekinges, Södra Älvsborgs och Jämtlands län. Av övriga partier redde
sig folkpartiet bättre än vad pessimisterna också inom de egna leden
befarade. Mandatbehållningen blev- med 2 vinster och 2 förluster
– 58, varigenom folkpartiet icke har berövats sin 1948 uppnådda
position som det största oppositionspartiet följt av högerpartiet
som det andra i ordningen. Bondeförbundet förblir den minsta borgerliga gruppen i andra kammaren. Folkpartiets frammarsch från
1948 har sålunda avstannat, och högerns medverkan för att bryta
socialdemokratiens mångåriga majoritet i denna kammare torde för
framtiden bli oundgänglig.
Hur folkdomen skulle utfalla för socialdemokraternas vidkommande var valets stora fråga. För egen del hoppades de att kunna
återvinna majoriteten från 1940 i andra kammaren och därigenom
med stöd av sitt flertal i första kammaren bli oberoende av bondeförbundarna, för den händelse dessa efter ett valnederlag skulle
uppsäga det nu femåriga koalitionsavtalet. Denna haussespekulation förbyttes under valnatten i baisse, som dock icke blev katastrofal, vilket proportionalismen förebyggde. Bitterheten har förvisso
icke mildrats av kommunisternas mandatvinst i Stockholms län.
443
~–~-~—–~~ ——————
Valets innebörd
Men dessbättre har antalet kommuniströster minskats eller blivit
oförändrat i kommunismens gamla härdar Stockholm, Göteborg
och Norrbotten. statsminister Erlander uttalade visserligen efter
valet, ~att ytterlighetspartierna, höger och kommunister, haft vind
i seglen~, men de använda ordalagen ha sin betydelse såsom uttryck för att regeringsskutans rorsman efter valfångstens vedermö-
dor förlorat fattningen.
Socialdemokraterna nödgades som osedvanligt långvariga maktutövare att under valrörelsen hålla sig på defensiven. Deras vallöften begränsade sig till kommande lagstiftning om arbetstidens
förkortning, pensionsförsäkring för alla anställda och höjning av
de kontanta barnbidragen. Enligt Mossbergska kommittens förslag
borde likväl arbetstidens minskning helt fastställas genom sådana
uppgörelser mellan parterna på arbetsmarknaden att de blivande
bestämmelserna i kollektivavtalen skulle göra en lagstiftning överflödig. Man bör uppmärksamma att bondeförhundarna i södra
Sverige skyndat sig att framföra betänkligheter mot arbetstidens
förkortning inom jordbruket. Tvångspensionsförsäkringen åter är
både socialt och politiskt en tveeggad reform. Tjänstemännen föredra den frivilliga linje, som uppdragits av högermannen Ernst Ahlberg i Åkessonska kommitten och till vilken, förutom oppositionen,
även bondeförbundet anslutit sig. I den vidlyftiga remissen har
också det Åkessonska förslaget underkastats en skarp kritik. Ehuru
regeringen författningsenligt måste foga sig i regeringsformens
föreskrifter i § lO om myndigheters hörande vet man av erfarenhet, att våra nuvarande översåtar som regel i realiteten icke låta
sakliga invändningar rubba den politiska målsättningen. Visserligen
ställde socialdemokraterna i valrörelsen obligatorisk pensionsförsäkring i utsikt för alla anställda. Men det saknas icke från andra
överenskommelser mellan dem och bondeförbundet prejudikat för
en prutning av principerna, om detta skulle anses nödvändigt för
koalitionens fortbestånd.
Då socialdemokraternas framstötar på valfronten slogo fel och
försvaret av deras fögderi fjättrade framåtandan, kunde oppositionen med så mycket frejdigare humör kritisera isynnerhet koalitionens skattepolitik. Högerns fasta hållning fick härvid sin förtjänta belöning- och Jarl Hjalmarsson blev valets segerherre. Det
synes nämligen obestridigt, att väljarna främst protesterade motför att använda ett gammalt och nu särskilt betecknande uttryck
– skatteutsugningen. Denna har för varje år förvärrats genom den
ständiga inflationen. Men härtill komma sambeskattningen och
444
Valets ·innebörd
marginalskatterna, vilka hindra de gifta kvinnornas arbete och bestraffa de flitigas extra sysselsättningar, nationalekonomiskt så välbehövliga i en tid med överfull sysselsättning och lagenligt förlängd
semester. Sådant oklokt fiskaliskt nit motverkas i Danmark av
flera inskränkningar. Men det ekonomiska förnuftet har främst
kommit till uttryck i Västtyska förbundsrepubliken, där sambeskattning av man och hustru är okänd samt extra inkomster upptill 7 000 mark om året äro skattefria. skattetungan är dock blott
e n sida av socialdemokratins ekonomiska politik, vilken nu även
gemene man tynges av och börjar förstå. Men envar kan icke genomskåda systemets mera djupliggande faror: omöjligheten att
bevara penningvärdet vid rådande överfull sysselsättning, konsumtionens premiering på investeringarnas bekostnad med följande
oavbruten uppgång av importen och minskning av valutareserven,
riksbanken helt underställd finansministern, kapitalmarknadens
desorganisation genom statsverkets egna allt större kreditbehov,
samt slutligen prisernas – hyrans, livsmedelsprisernas och spårvägstaxornas – förfalskning, därför att konsumenterna icke betala
vad allt detta kostar. Dessa och andra krämpor i förening undergräva vårt lands ekonomiska hälsa och kunna leda till en kris, om
icke en radikal kursändring åstadkommes. Goda föredömen kunna
likväl hämtas för folkhushållningen i dess helhet från Schweiz,
för bostadsfrågan i Belgien – som snart är moget att införa guldmyntfoten – och för rationell lönepolitik i Holland, vilka stater
äro demokratier jämförliga med Sverige.
Tvivelsutan ha regeringspartierna skakats av nederlaget. Men om
deras koalition icke spränges, behöva de enligt parlamentarismens
bruk, nu icke bryta upp. Majoriteten i andra kammaren finnes
kvar, ehuru nedbragd från 136 till 125 mandat mot folkpartiets och
högerns 100 samt kommunisternas 6. Med liknande förutsättningar
har blocket majoritet i de gemensamma voteringarna. Märkligt och
betydelsefullt är dock, att de borgerliga partierna, dvs. bondeförbundet inberäknat, med ett så livligt valdeltagande som 79,4 procent
av de röstberättigade fått flertal inom väljarkåren med 50,4 procent.
F o l k m e n i n g e n h a r d ä r m e d f ö r f ö r s t a g å n g e n s ed a n 1940 v i s a t s i g v a r a a n t i s o c i a l i s t i s k.
Under pressdiskussionerna förordade från högerhåll Svenska
Dagbladet en samlingsregering, vilket principiellt gillades av två
så inrikespolitiskt motsatta poler som herr Hedlund och Dagens
Nyheter. Sv. D. ansåg en samlingsregering nödvändig med hänsyn
till de nyss antydda framtidsriskerna för hela vår ekonomi, vilka det
445
Valets innebörd
gällde att i tid förebygga genom en mera förutseende regeringspolitik. Förslaget avfördes dock från dagordningen såsom inaktuellt
i dåvarande läge. Men man kan vara övertygad om, att om skrämmande krissymptomer yppa sig, koalitionen eller eventuellt en socialdemokratisk minoritetsregering skulle bäva inför uppgiften att
ensam påtaga sig ansvaret för riksstyrelsen. Socialdemokraterna
skulle också behöva det starka auktoritativa stöd, som en samlingsregering kan skänka, för att få de organiserade arbetarna att acceptera ett dylikt läges allvar. Deras egna fackliga förtroendemän
skulle säkert förstå det men utan bistånd från en enig regering och
riksdag torde de icke bli i stånd att få bukt med medlemmarna,
vilka upphetsas av den kommunistinfiltrerade »fackliga oppositionen».
Konung Gustaf Adolf tillkännagav vid konseljen fredagen den
28 september för sina rådgivare, att han på egen hand beslutat
uppskjuta sin till den 6 oktober planerade resa till Italien. Härigenom fingo inte endast statsråden utan hela svenska folket en
den mest auktoritativa bekräftelse på att det förelåg en allvarlig
risk för regeringskris, vilket sålunda var den närmaste rikspolitiska
följden av årets andrakammarvaL Efter några in i det sista ovissa
förhandlingar mellan de två regeringspartierna undveks – eller
måhända riktigare – uppsköts regeringskrisen. Men de två koalitionspartiernas ledning avböjer alltjämt att söka få till stånd ett förtroendefullt samarbete med den minoritet, som utgör större delen
av den politiska majoriteten.
De långvariga överläggningarna mellan regeringspartierna blottade koalitionens inre svaghet. En splittrad och försvagad regering
mötte en riksdag, vilkens sammansättning avspeglar väljarkårens
åsikter för flera år sedan. Men regeringen kan snart få möta ett
uttryck – och ett allvarligt sådant – för den aktuella politiska
verkligheten. På den utrikespolitiska horisonten bliva orosmolnen
allt tätare och mörkare. statsskeppet saknar den fasta ledning och
den säkra bemanning, företrädande hela vårt folk, som måste krä-
vas om storm kan väntas.
446