Valkommentaren: En ekonomisk modell att exportera

Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val någonsin och i misslyckandets kölvatten söker nu partiet råda bot på problemen. Det ovanliga omvalet av sittande regering har väckt uppmärksamhet internationellt. Nu konstateras i land efter land att den svenska socialdemokratin går samma öde till mötes som s-partier i många andra länder. Storhetstiden är över. Det skriver Mats Johansson.

Valet gav Sverige “en ny skandinavisk modell”, skriver Wall Street Journal (22/9). Den bygger på att väljarna röstat för ”skattesänkningar, privatisering och avreglering”. Tidningen verkar nöjd; den säger sig ha längtat efter att få skriva detta i 70 år, och nu kan det göras:

”Det är dags att världen börjar imitera den skandinaviska – eller åtminstone svenska – ekonomiska modellen.”

Tidningen berömmer också statsminister Reinfeldt för att han till skillnad från president Obama stod emot kraven att lösa ut de krisande bilföretagens gamla ägare. Med gillande citeras hans motivering: ”Det är inte statens roll att bygga bilar som ingen vill köpa.”

Ja, det ovanliga omvalet av sittande regering har väckt uppmärksamhet även i omvärlden. I land efter land noteras att den svenska socialdemokratin går samma öde till mötes som s-partier i många andra länder. Storhetstiden är över.

Till den slutsatsen har flera svenska socialdemokrater också kommit. Intressantast är Irene Wennemo, tidigare chef för LO:s arbetslivsenhet och nu socialförsäkringsutredare (AB 21/9). Hon finner att valförlusten är tyngre nu än för fyra år sedan:

”Gapet till borgerligheten har ökat till 320 000 röster och dessutom har de främlingsfientliga Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Socialdemokraterna har rasat till en rekordlåg nivå. Hur kan det som upplevdes vara en tillfällig formsvacka förvandlas till denna katastrof?”

Wennemo pekar ut den bristande förändringsviljan i rörelsen som en av förklaringarna; man saknade en egen agenda och förlitade sig på missnöje med alliansregeringen, utan att förstå betydelsen av moderaternas agenda och allmänhetens förtroende för Reinfeldt.

”Rådslagsarbetet innebar också att inga besked kunde ges i viktiga frågor. När ilskan var som störst mot försämringarna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen hade Mona Sahlin inga svar. Ännu mer olyckligt var att skattefrågan låg utanför rådslagen. Redan tidigt började skatteutspel ske utan koppling till vad skatterna skulle användas till. Socialdemokraterna bjöd in till den skattediskussion som sedan blev en black om foten.”

Att återta makten blev viktigare för de rödgröna än att presentera politiken: ”Problemet var att de glömde prata om vad de skulle använda makten till.”

Dessutom har enligt Wennemo kopplingen till facket försvagats. Det resulterade i att partiet ”knackat dörr i stället för att naturligt finnas på arbetsplatserna. Det påverkar. På jobbet pratas om frågor med koppling till arbetslivet. I hemmiljö blir det mer bensin- och fastighetsskatter. Att många känner sig som arbetare på jobbet och som medelklass i hemmet är en motsättning som Moderaterna framgångsrikt lyckats exploatera.”

Den socialdemokratiske PR-mannen Harald Ullman är inte nådigare när han recenserar partiets valrörelsekommunikation (Resumé 22/9):

”Socialdemokraternas valstrategi i detta val var den mest misslyckade i partiets historia… De solkade sitt varumärke genom att samarbeta med Vänsterpartiet. Ungefär som om någon på Volvos marknadsavdelning skulle komma på idén att man skulle marknadsföra Volvo och Trabant tillsammans.”

Vilka var budskapen till medelklassen och till arbetarna i industrin, undrar Ullman:

”Vi ska införa förmögenhetsskatt och hur den drabbar vet vi inte. Och så ska vi ändra på fastighetsskatten. Till alla karriärmammor och städerskor som gillar Rut-avdraget, även om de ännu inte använt det, var budskapet: Bort med det! (…) Till dem som var oroliga över att industrin inte skulle få billig energi sade S: Vad är det för fel på vindkraft? Den är visserligen väldigt mycket dyrare än kärnkraft men vad då, vi måste ju ändå ställa om.”

I stället för att tala till de breda målgrupperna menar Ullman att partiet vände sig till ”långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etnisk-religiösa minoriteter, homo-, bi- och transsexuella och givetvis dem som är upprörda över att det finns herr- eller damtoaletter och inte könsneutrala dito.”

Enligt United Minds eftervalsundersökning har Ullman fog för sin kritik. Där svarar en tredjedel av S-väljarna att de bytte politiskt block på grund av hotet att avskaffa Rut-avdraget och samarbetet med vänstern. En fjärdedel angav kärnkraften.

Kritiken från utredaren Wennemo och marknadsföraren Ullman är särskilt allvarlig för att den kommer inifrån. Den handlar dessutom inte om organisationsbrister eller konstiga affischer eller partiledarens mascara, utan om det centrala i det tidigare statsbärande partiet: politiken, vägvalen, tänkandet.

Följaktligen har partiledningen inte utsett dem att medverka i kriskommissionen.

Redaktör Mats Johansson är riksdagsledamot (M).