Välkomna bilaga 7

Allt i den så kallade Sverigeförhandlingen är inte dåligt, upptäcker Anders Ydstedt. Tvärt om bör bilaga 7 genomföras omedelbart.

Som pendlare på sträckan Malmö – Stockholm under över två årtionden är mitt intresse för bättre förbindelser av alla slag stort. Men jag har också insett att vi som regelbundet pendlar denna strecka är en relativt begränsad grupp och förmodligen gäller detsamma för sträckan Göteborg – Stockholm.

Den s k Sverigeförhandlingen presenterade nyligen sitt förslag till nya höghastighetsbanor för snabbtåg på ovanstående sträckor (SOU2016:3). Sällan har väl något så storstilat utsatts för så hård kritik som den Sverigeförhandlingen. Man måste nog konstatera att försöket att hålla liv i tankarna på höghastighetståg, med den något oklara prislappen 190-320 miljarder, nästan genast spårade ur. Så länge ett antal kommunalråd och regioner såg chansen att få till ett tågstopp i just sin kommun, och spenderade kommunalskattemedel på PR-kampanjer, fanns en viss resonansbotten för planerna manifesterad i klämmiga roll-ups och broschyrer.

Men när väl Sverigeförhandlingens förslag presenterats föll de flesta av dessa särintressen bort som supporters. Kvar på supportersidan finns nästan bara en riksdagsledamot med MP-beteckning, i övrigt är kritiken monumental mot projektet. Samhällsnyttan sågades elegant av KTH-professorn Jonas Eliasson, som visserligen konstaterade att det finns flera enorma ”nyttor” med projektet såsom kortare restider, större arbetsmarknadsregioner m fl – men att kostnaderna också och är enorma – och långt större än ”nyttorna”.

Ridå.

Nej, det intressanta i Sverigeförhandlingen är finansieringssidan. Och då menar jag inte olika former av nya fastighetsskatter och avgifter på spårnära fastigheter. Med tanke på att en av landets just nu svåraste utmaningar är att få fram fler bostäder, är nya ”fastighetsskatter” knappast det som borde stå först på agendan.

Guldkornet i Sverigeförhandlingen är istället samlat i bilaga 7: Analys av försäljning av statliga försäljningar. Sverigeförhandlarna har satt bl a följande statliga innehav på säljlistan: SAS, SJ, Green Cargo, Arlanda och Swedavias parkeringar, Lernia, Postnord, SBAB, TeliaSonera. Dock inte, ironiskt nog, Höghastighetsbanan eftersom den inte förväntas ha något positiv kassaflöde. Totalt handlar det om en möjlig likvid på mellan 168 och 373 miljarder kronor. Genomförs dessa försäljningar så har Sverigeförhandlingen varit till någon nytta. Förpassa resten till papperskorgen. Omedelbart!

Sverige behöver fortsatt stora investeringar i infrastruktur men först måste vi ha råd att underhålla den infrastruktur vi har. Och till det målet har vi en lång väg kvar. De riktigt stora framtida behoven finns i storstadsregionerna. När det gäller resor mellan vår tre ”storstäder” är resandeunderlaget helt enkelt alldeles för litet för att motivera högrisk-höghastighets-tågen. Däremot kanske det vore dags att byta ut de nu nära trettio år gamla X2-loken med tillhörande vagnar. De var omoderna redan när de kom på 1980-talet och är idag hopplöst föråldrade. Moderna flexibla motorvagnståg skulle ge ett rejält lyft åt järnvägen till en promille av kostnaden av Sverigeförhandlingens förslag. Och att sälja statliga bolag till bättre ägare har ju ett stort värde i sig.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift.