Valresultatet och partiernas förnyelse
I stort sett alla väljare anser det vara viktigt att partierna förnyar sig. Resultatet av 2014 års val tyder på att varken alliansen eller de rödgröna klarade av att leva upp till det kravet.
Det är ingen tvekan om att den borgerliga alliansen förlorade riksdagsvalet 2014.
Det är lika klart att det inte var huvudmotståndaren som vann. De tre rödgröna vann inte, även om det ibland hävdas så från regeringens sida. Socialdemokraterna ligger kvar på samma låga nivå som vid katastrofvalet 2010 och klart under nivån för Göran Perssons valförlust 2006.
Valet var inte heller någon framgångssaga för Vänsterpartiet eller Miljöpartiet.
När man analyserar ett valresultat finns det två alternativa förklaringar; beror valutgången på den förlorande sidans svaghet eller på den vinnande sidans styrka. Mycket ofta får orsaken till utfallet primärt sökas hos den förlorande.
Årets riksdagsval tydliggör inte bara allianspartiernas svaghet utan lika mycket den rödgröna svagheten. Att efter åtta år i opposition öka med mindre än en tiondels procentenhet när regeringen tappar nästan 10 är ett lika stort svaghetstecken för de rödgröna som vad förlusten är för alliansen.
De borgerliga allianspartierna syns i dagsläget ha större handlingsberedskap än de rödgröna att försöka åtgärda sin svaghet, vilket framgår av partiernas eftervalsdiskussioner. Det är t. ex. stor skillnad mellan hur partierna hanterar sitt ledarskap och hur man analyserar integrationspolitiken.
Det är svårt för partier att se sin egen svaghet i en situation när man just har fått överta regeringsmakten och kan luta sig mot en så kallad decemberöverenskommelse. Det är då lätt att gilla maktens sötma och glömma det sura valresultatet.
Överenskommelsen skapar för regeringen en parlamentarisk möjlighet, men den skapar inte förnyelse bland väljarna.
De enda segrarna i 2014 års riksdagsval var Sverigedemokraterna som fördubblade sitt röststöd. Vinnare var också i mindre utsträckning Feministiskt initiativ som dock missade att klara 4-procents spärren till riksdagen.
Sverigedemokraterna fick ett inflöde av nya väljare från båda blocken, men de största vinsterna kom från de fyra borgerliga partierna. Det var Sverigedemokraterna som kunde attrahera de missnöjda före detta borgerliga väljarna, något som Socialdemokraterna misslyckades att göra.
Förutom överströmningen från de borgerliga partierna till Sverigedemokraterna har ännu fler av de borgerliga väljarna övervägt att rösta på Sverigedemokraterna.
Feministiskt initiativ fick i stort sett alla nya väljare från Vänsterpartiet och Miljöpartiet och mycket få kom från de borgerliga partierna. Det var betydligt färre borgerliga väljare som övervägde en röst på Feministiskt initiativ än som övervägde att rösta på Sverigedemokraterna.
Potentialen för Sverigedemokraterna framgår också av att många, i synnerhet borgerliga, väljare anser det vara bra att Sverigedemokraterna ökade stort i riksdagsvalet.
Sverigedemokraterna uppfattas ofta som ett parti för män och Feministiskt initiativ som ett parti för kvinnor. Det är riktigt så till vida som att det var få män som röstade på Feministiskt initiativ och att andelen män var större än andelen kvinnor bland Sverigedemokraternas väljare.
Men det är inte hela sanningen. Det var 2014 betydligt fler kvinnor som röstade på Sverigedemokraterna än som röstade på Feministiskt initiativ. Sverigedemokraterna har således större attraktionskraft på kvinnorna än Feministiskt initiativ.
Valresultatet och väljarnas uppfattning om detsamma visar på en tydlig skillnad mellan partiernas och deras väljares uppfattning av den politiska contexten. De borgerliga partierna, liksom de rödgröna partierna, anser att Sverigedemokraterna är så avvikande från övriga partier att de skall isoleras; Sverigedemokraternas inflytande på svensk politik skall enligt det synsättet nollifieras.
Många i den borgerliga väljarbasen har en betydligt mer positiv syn på Sverigedemokraterna.
En viktig utgångspunkt för de borgerliga partiernas förnyelsearbete bör vara att studera hur Sverigedemokreternas väljare och potentiella väljare tänker, värderar och uppfattar de konkurrerande partierna. Det är viktigare än att analysera Sverigedemokraternas program och propaganda. Feministiskt initiativ kan lämnas åt de rödgröna partierna att fundera över.
Ofta framställs Sverigedemokraterna som ett parti som ensamt står emot samtliga andra partier. En majoritet av partiets väljare delar inte den världsbilden. De ser i stället partiet som ett bland flera andra. Av dem som 2014 röstade på Sverigedemokraterna anser en tydlig majoritet att det finns flera partier som företräder deras intressen.
Det ger en öppning för att Sverigedemokraternas väljare kan vinnas med hjälp av andra frågor än bara invandrarfrågan.
En typisk höger-vänster fråga är avvägningen mellan skatter och bidrag. På frågan om det är viktigast med höjda bidrag eller sänkta skatter så intar de flesta av Sverigedemokraternas väljare en borgerlig attityd och föredrar i motsats till de rödgröna väljarna att skatterna sänks.
En av de stora skillnaderna mellan Sverigedemokraternas och de andra partiernas väljare är dock att Sverigedemokraternas tvivlar på att vanligt folk kan påverka de politiska besluten i dagens Sverige. Denna skillnad mellan Sverigedemokraternas och övriga partiers väljare är värd att analyseras i annat sammanhang, men det råder ingen tvekan om att attityden förstärks av att Sverigedemokraterna isoleras som parti i de parlamentariska församlingarna.
I 2014 års riksdagsval hade Sverigedemokraterna stora framgångar i alla åldersgrupper och ökade sin röstandel bland landets pensionärer.
När SKOP frågar svenskarna vilket parti som är bäst företrädare för pensionärerna så är det bara Kristdemokraterna av de borgerliga partierna som kommer före Sverigedemokraterna.
Drygt var tionde svensk uppfattar Sverigedemokraterna som den bästa företrädaren för pensionärerna. Det stämmer inte med bilden av ett parti för yngre män som slåss med järnrör och bara vill minska invandringen.
De borgerliga partierna vill uppfattas som ideologiska partier och inte som företrädare för olika grupper i samhället. Värt att notera är därför att de borgerliga partiernas väljare i större utsträckning än de rödgrönas är beredda att rösta på ett parti bara av det skälet att det gynnar dem själva ekonomiskt. I det avseendet liknar Sverigedemokraternas väljare de borgerliga partiernas.
I stort sett alla väljare anser det vara viktigt att partierna förnyar sig. Det gäller såväl borgerliga som rödgröna väljare liksom Sverigedemokraternas. Resultatet av 2014 års val tyder på att varken alliansen eller de rödgröna klarade av att leva upp till det kravet.
Det räckte inte att erbjuda vare sig ordning och reda i ekonomin eller återställare. De traditionella blocken kunde inte presentera tillräckligt lockande alternativ för att vinna. De traditionella partierna kunde inte visa väljargrupperna hur de ville göra Sverige bättre för just de väljargrupperna.
För många väljare återstod då bara Sverigedemokraterna. Inte därför att väljarna var rasister, kanske inte ens för att minskad invandring var väljarnas främst prioritet. För många kan Sverigedemokraternas invandringspolitik ha framståt som ett sätt att genom minskad invandring nå andra mål, till exempel bättre villkor för pensionärerna.
I det borgerliga förnyelsearbetet kan det möjligen vara lika viktigt att fundera över sjukvården och skatterna, till exempel pensionärsskatten, som över invandringsfrågan.
(Undersökningen genomfördes som en postal enkät hösten 2014 med ett representativt urval av den svenska befolkningen (ur befolkningsregistret). Cirka 2000 personer har svarat.)
Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare hos SKOP.
Vem vann egentligen valet 2014? Örjan Hultåker svarar på tre frågor om valresultatet.
